Jazzhands

Superhero Movie


Regi: Craig Mazin
Med: Drake Bell, Leslie Nielsen, Sara Paxton

KOMEDI. Är pruttskämt kul? Kanske. Är trettio puttskämt på raken kul? Nej, faktiskt inte särskilt. Och mer avancerade än så blir inte skämten i ”Superhero Movie”.
Åldringar pruttar, superhjältar kissar på sig och skolans tönt/ofrivilliga hjälte ramlar huvudstupa i en hög med hundbajs.

Tro mig, det låter till och med roligare än det är.

I det smutsiga kölvattnet efter parodifilmer som ”Date Movie” och ”Meet the Spartans”, kommer ”Supermovie” som givetvis ska parodiera den klassiska superhjältefilmen (”Spiderman”, mer exakt) om skolans nördkille som blir folkets maskerade hjälte och vinner granntjejens förvirrade hjärta.

Utan finess, och med Pamela Andersons bröst som selling-point, är detta ytterligare ett lågvattenmärke i en genre vi gör bäst i att låtsas som om den inte finns.

Caroline Hainer

  • Postad 2008-04-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Vive la France

Fransmännen bråkar igen. De vill förbjuda semikolonet. Jag tycker det är rörande. Jag önskar att jag vore fransk.
Inte för att jag vill förbjua semikolonet, men för att jag skulle vilja tillhöra en ras elitister. Akademiska elitister som anser sånt här vara värt att argumentera för, på hög nivå. Jag vill argumentera på hög nivå. Jag vill använda yviga gester och anse saker som semikolon vara värda att slåss för. Eller emot.
Just nu kommer jag inte på så mycket som är värt att slåss för. Eller emot. Inte ens tv-serien Barnmorskorna gör mig upprörd numera.
Man är väl gammal.

  • Postad 2008-04-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 8

Etiketter None

Den störste äventyraren vi har

Har ni, liksom jag, tänkt mycket på Matthew McConaughey? Jag tänker inte på honom ofta, men det händer.
Jag är tacksam för Matthew McConaughey. Jag är tacksam för att han inte klipper sig, trots att allting pekar på att han borde.
Jag är tacksam för att han, trots påtryckingar, fortsätter “charma” med sin texasdialekt och sina efterblivet läspande “s” (som han uttalar som “sch”. Spain blir till exempel “Schpain”).
Jag är tacksam för att han tar precis alla chanser till att klä av sig på överkroppen. Och ibland underkroppen.

Jag är tacksam för allt som är Matthew McConaughey, egentligen. Men kanske mest för att han har så dålig smak.

Det finns nämligen en bortglömd och utdöende filmgenre som heter “äventyrsfilm”. En liten subgenre heter “romantisk äventyrsfilm” och den är ännu mer sällsynt, den finns knappt. Faktum är att den skulle vara död om det inte vore för Matthew McConaughey och hans fina välvilja.

Det finns egentligen ingen som tackar ja till så många äventyrsfilmsroller som han. Sahara var en skattjakt i öknen, och alla skrattade åt Matthew. Men vad gjorde det. Han tackar ja till att spela in Fool’s Gold i alla fall, och fortsätter gräva guld på det karibiska havets botten. Han fortsätter strippa, kasta med sitt alldeles för långa hår och uttala “Tess” som “Tesch”.

Det ska han ha all heder för. Där andra med hans dialekt, utseende och, well, charm, spelar med i Wes Anderson-filmer (Owen Wilson) eller lever gott på att promota hippielivsstilen (Woody Harrelson) kör Matthew äventyrsracet.

Han har en för korkad framtoning för att spela avancerade roller.
Han är inte tillräckligt djup-snygg för att spela med i romantiska komedier, om inte leading man ska vara en råbarkad Texas-knutte som “vet hur kvinnor ska tas”.
Han är inte tillräckligt rolig för komedier.
Trots den bara överkroppen är han inte tillräckligt smidig för action.

Återstår: äventyr. Eller romantiskt äventyr.

Så blir han ihop med en motspelerska, så blir han intervjuad i en tidning där han säger att han oftast pissar i en plastflaska när han är ute och kör bil för det är så jobbigt att stanna bilen. Så går han på premiär med sin Texas-morsa, och så säger han att han bara gillar att ha kul, liksom. Att tänka är överskattat.

Återstår; äventyr, som sagt. Alternativt romantiska skattletaräventyr.

Och Matthew säger “Schure, why not” och skakar sina lockar, och drar av sig den batikfärgade t-shirten ännu en gång.

Bless him.

  • Postad 2008-04-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Är det här din drömman?

Ryan Reynolds. Vad kan man säga om Ryan Reynolds förutom att han är en gåta. Han gjorde en – faktiskt – mycket lyckad collegekomedi (Van the Man) där han spelar förvuxet collegebarn. Sedan förlovade han sig med Alanis Morrissette och odlade skägg.
Ja, skägg.
Sedan splittade de och nu är han romantic lead i filmen Defenitively, Maybe där lilla Little Miss Sunshine-barnet Abigail insisterar, på lillgamla barns envisa sätt, på att få veta hur dte gick till när mamma och pappa fick ihop det.
Sedan försöker hon fixa lite sweet luuuuuv åt daddy som är nyskild.
Barn alltså. Som de håller på.
Och nu är Ryan Reynolds förlovad med Scarlett Johansson.
Förlovad.
Jag vet inte vad det betyder. Och det är väl det som är grejen med Reynolds. Han är en gåta. Varken snygg eller ful. Han både har och saknar charm. Han bär chinos. Och efter ett pärlband av uppvaktare som Josh Hartnett och Jake Gyllenhaal är det slutligen nobodyn Reynolds som får sätta en ring på unga Scarletts finger.

Vad ska man säga? Å andra sidan förvånar mig inget nu sedan Sienna Miller gängat sig med Rhys Ifans. Hur top-of-the-world känner han sig nu egentligen när han “ersatt” Jude Law?

  • Postad 2008-04-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 10

Etiketter None

"Parodi är den främsta form av smicker"

Kan vi inte sluta nu. Allvarligt, parodifilmer. Hur kul kan de bli?

Nu är ju Titta vi flyger min favoritkomedi. Den var säkert hur lam som helst när den kom ut. Biobesökarna bah “Men Gud vad trist med en film som skämtar om flygkatastroffilmer”. Och nu är den jättekul.

Kanske var det samma sak med Hot Shots, jag minns inte.

För det första bygger lyckade parodier på antingen subtil mitt-i-prick, eller överdrifter som ändå aldrig går över billighetens gräns.

Jag älskar till exempel Zoolander, trots att det är som att slå in en öppen dörr att parodiera manliga modeller.
Men balansgången mellan det subtila (Hansel som karaktär) och det överdrivna (Derek Zoolander) är briljant.
Detsamma skulle jag kunna säga gör The Simpsons till den bästa parodiska tv-serien någonsin.

Men så kommer nåt skit som Superhero som jag tvingades genomlida idag och förstör för oss alla. Jaja, superhjältar klär sig i spandex. Kul. Jaja, de saknar föräldrar och är töntar som får tjejen på slutet. Men kom med nåt nytt.

Okej då, svarar bröderna Weinstein och slänger in…Pamela Andersson i en tajt spandex-suit och låter henne visa brösten i exakt tre sekunder.

Kanske är det skitkul om tio år.

  • Postad 2008-04-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Min Carell-triumf

Jag minns med bestämdhet att jag, efter att ha sett Little Miss Sunshine, sa att det fanns något attraktivt över Steve Carell.

Eller, så här, jag antydde det, eftersom det till och med i min hjärna lät lite skevt till en början. Kunde det stämma? Jo, men visst stämde det.
Jag antydde det därför för några i den närmaste filmkretsen (ni vet precis vilka ni är. Vissa av er heter Anders Rydell och vissa av er Mattias D), men fick hån tillbakakastat i ansiktet vilket gjorde att jag så småningom endast yttrade denna observation för de jag kände att jag kunde lita på.

Jag fick medhåll från ytterst få (Linnéa!).

De flesta sa att jag var galen.
Man kallade mig pervers.
Man sa att jag hade en skev uppfattning om skönhet, och att jag var “rolig”.
Man skrattade åt mig.

Man skrattade åt mig!

Som om det var ett skämt.

Jag menade det då och jag menar det nu. Steve Carell är en attraktiv man.

Såg “Dan in real life” idag (klumpigt översatt till svenska som “Min brors flickvän“) och vad säger ni nu, suckers, när Steve Carell är skitsnygg och romantic lead in en romcom? Huh?
Who’s the master now, undrar jag!

Oj, säger folk.
Oj, Steve Carell är ju riktigt…uhm…vad heter det nu igen.
Eh, snygg!?

Just det, suckers. Snygg.

Och jag såg det först. Men vad fick jag? Spott och spe. Men så brukar det ju vara för oss profeter. Ingen lyssnar på dem i början.

Han får till och med Juliette Binoche, alla svart-polotröja-killars dröm.
Han är öm, han är ledsen, han gråter och han skojdansar. Han är snygg. Kan vi enas nu eller ska ni fortsätta garva ett tag till? Ert val.

Och ni kallade mig galen. Det är ni som är galna.

  • Postad 2008-04-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 12

Etiketter None

27 Dresses

27 dresses

Regi: Anne Fletcher
Med: Katherine Heigl, James Marsden, Malin Åkerman, Edward Burns.
KOMEDI.

För Jane (Katherine Heigl) är bröllop det underbaraste som finns. Hennes livsuppgift är att vara den ständiga högra handen åt blivande brudar (och sin chef, som hon är hemligt förälskad i). Hon är så bra på det att hon varit brudtärna på 27 bröllop innan hon ens funderat över vad kärlek och äktenskap verkligen innebär.

När den luttrade bröllopsskribenten (!) Kevin (Marsden) ifrågasätter bröllop som big business blir Jane jättearg.

Men kärlek börjar alltid med bråk, och slutar med barnbidrag som bekant. Och det krävs alltid en påstridig, charmig, ganska snygg kille med humor för en tjej ska öppna ögonen och bli lite självständig.

Caroline Hainer

  • Postad 2008-04-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen