Jazzhands

Classy!

Jag brukar beställa mjölk till maten.
Jag gillar det.
På Azrafan får jag min dryck servad i ett gigantiskt glas (jämför med Mattias ölglas) toppad med ett cocktailbär.
Jag antar att det är en bra grej…
Eller?

  • Postad 2008-05-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Tre gånger knas

Intervjuade en märklig kvinna i morse. Hon stannade upp ibland, mitt i intervjun och stirrade ned i bordet.
“Oj, förlÃ¥t mig…”
eller
“….. nej, jag kan nog inte svara pÃ¥ den frÃ¥gan”.

Men det var inte det konstigaste.
Det var svaren som “Det är sÃ¥ svååååårt att leva”, “Jag vill jobba med folk som befruktar mitt projekt” och “Det finns sÃ¥ mÃ¥nga stjärtar runt omkring oss”.

Hon åt tre bananer under vår intervju.
Men hon är hemskt söt. Och hon verkar mycket snäll.

Sen åt jag lunch med Bon-Anders som alltid lyckas göra mig på gott humör eftersom han själv aldrig nånsin har en anledning att inte gå omkring med händerna i fickorna, vissla och le.
Han hÃ¥ller pÃ¥ och coachar en kompis i “mediasvängen” att dejta (=ett snällare ord) yngre mediatjejer för dÃ¥ syns man mer. Typ unga modebloggerskor, unga tyckerskor eller unga it-girls. Hittills verkar det funka!

Vi åt på nya Zink. Servitör var en gammal lärare till mig. Vi var artiga nog att låtsas som om vi inte kände igen varandra. Ingen av oss sa nåt, men nog låg det i luften.
Lärare passar upp på elev.
Elev lämnar dricks.
Skum grej liksom.

Sen intervjuade jag en trevlig karl i grÃ¥ jeans som jobbar med porslin, glas och kök pÃ¥ ett snofsigt varuhus. Han sa “Visste du att det finns en speciell sked som man äter grape, med till exempel? vilket gjorde mig pÃ¥ sÃ¥ himla gott humör.
Var det inte rörande sagt?
Och roligt?
Jag fnissar åt det fortfarande.
Så sött.
Så jag outade min fäbless för kök, köksinredning, köksaktiviteter och köksredskap. Vi bondade nog lite över det.

  • Postad 2008-05-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Stoppa pressarna!


Breaking news! Bill Cosby säljer sina cosbytröjor! Han tror att det finns ett intresse av dem – dessa färgglada mysplagg – och kommer autionera bort dem pÃ¥ EBay. Vinsten gÃ¥r till välgörenhet. Jag är riktigt, riktigt sugen pÃ¥ en av dyrgriparna faktiskt.

  • Postad 2008-05-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Nervösa nysningar

Nu är jag sådär nervös igen. Varför? Jag måste gå till botten med det här. Jag ringer A och han kollar på Aktuellt.
Jag hörde om statsbesöket pÃ¥ radio idag. P1 använde frasen “de politiska högdjuren”. Typiskt P1. A är lite frÃ¥nvarande för att han kollar pÃ¥ Aktuellt. Han säger att de talar om “den politiska eliten”.
Blir jag nervös eftersom han låter frånvarande? Jag vet inte. Kanske är jag nervös för att jag har så många deadline att möta att jag faktiskt glömt bort hur många de är. En sak i taget tänker jag och tar en klunk te. En sak i taget.
SÃ¥ har jag ont i huvudet ocksÃ¥. och sÃ¥ nyser jag. PÃ¥ morgonen lÃ¥ter jag som en snorig sexÃ¥ring. En sÃ¥n som rycker en i armen och med igentäppt näsa babblar “Vet du, jag, vet du vad jag gjorde, vet du, vet du det?”
Snoriga ungar.
Idag hoppade jag dessutom in som vikarie pÃ¥ City. Liiiite dÃ¥lig tajming med tanke pÃ¥ allt jag har att göra. Hela dagen gick ju Ã¥t till att vikariera, liksom. Det började med “Du fÃ¥r Ã¥ka pÃ¥ presskonferens för Hej hej sommar“.
Okej.
Presskonferens är soft, tänkte jag. Man sitter och bläddrar lite i ett infoblad medan någon nervös PR-människa pratar på.
Kom till SVT och möttes av en glad pressperson som sa “City, vad bra. Här är Nic Schröder“.
Hej, hej.
Det var ingen presskonferens, det var en intervju.
Okej.
Jag gillar i och för sig sånt. Det är då man tvingas skärpa sig.
Jag gillar den killen. Nic. Han verkar ju lida av ADHD när man ser honom i rutan, men han gav ett samlat, trevligt och proffsigt intryck. Jag hade gärna hängt med honom på hans lokala pizzeria i Helsingborg, eller nåt, där han liksom är som han är mest, kan man tänka.
Han är säkert störtskön.

Så varför är jag nervös?

  • Postad 2008-05-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Gah!

Frilansarens framsida är frilansarens baksida. Veckan ser tom och öppen ut på söndagskvällen och framåt onsdagen är den fullpackad och man tvingas ringa folk och avboka fikastunder och planerade luncher.
En välbekant känsla har letat sig tillbaka in i mitt liv. LÃ¥t mig se nu…den kallas stress! Just det!

Igår fick jag rycka in akut som jourhavande journalist och göra en blixtintervju med en komiker för City. Idag blir det blixtrecension av film. Måste förresten se den i detta nu. Nu. Nu.

Men det stannar inte där. Två (2!) artiklar för Pause ska också vara klara idag, liksom lite redigering av berättelsen om mitt ruttna sommarlov för People.

I vanlig ordning kokar jag därför en kopp te och sätter mig och äter en GB Sandwich. Det finns en skitbra glasskartong som säljs i välsorterade matvaruaffärer. Den heter typ GB Favorit och innehåller 88:an, Nogger, Piggelin, PäronSplit (med gåtor på glasspinnen) och Sandwich. Alla favoriter, som namnet antyder. Även om jag hade kunnat byta ut Piggelin mot till exempel den kanske mindre läskande, men mer mättande Chokladpuck.
Glass ska inte underskattas. Vissa stunder, och vissa dagar, klaras bara genom ett intag av te och kvalitetsglass.
Idag är en sådan dag. För att jag inte ska gå under av frilansstress så krävs det ett respektabelt sortiment i frysen.

SÃ¥: nu te och glass. Resten av dagen: stress.
I morgon: fakturor och ett leende på läpparna.

  • Postad 2008-05-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

En stilla stund

Låt mig för en gångs skull vara helt öppen och allvarlig.

Det är tyst i hela Kransen, jag har tänt ett snobb-doftljus som sprider dyr och välbehaglig lukt i hela lägenheten.
Det vaggar in mig i ett stillsamt på-vilosemester-tillstånd.

Det är vid såna här, tysta, lite meditativa tillfällen som känslorna kommer fram. Som råttor efter sommarmörkrets inbrott, eller katten Marius när han suttit och häckat under soffan ett bra tag. Dags att komma fram.
De där känslorna som jag oftast springer ifrån, skrattar åt, tittar lite på och sedan gömmer undan, alltså.

Det har nämligen inte gått ett år ännu sedan pappa dog.

Ibland blir jag gråtmild över till synes ingenting. Ibland blir jag orolig och nervös, av något som kan tyckas irrationellt.
Men allt utmynnar i känslan av att nÃ¥gonting – eller nÃ¥gon – man kunde falla tillbaka pÃ¥, utan att ens kasta en blick bakÃ¥t först, är borta.
En trygghet är försvunnen.
Det går upp för mig lite då och då;

Att om jag faller finns ingen där som tar emot.
Hoppsan.
Jag landade visst på stengolvet. Jag tror jag bröt en arm.

SÃ¥ när jag gör nÃ¥got som verkar, till synes, neurotiskt eller irrationellt…

(Som att fÃ¥ tÃ¥rar i ögonen pÃ¥ Pet Sounds Bar för att tvÃ¥ gamla kollegor skriker HAINER! över bordet och ler ändÃ¥ ut i ögonen när de kramar mig och säger “Vad länge sen!”)
(Som att skicka ett sms till en kompis med “Jag vill att du ska veta hur fantastisk jag tycker att du är”)
(Som att börja skaka av rädsla, och övertygelse att inte duga riktigt hela vägen, när en oskyldig jämförande kommentar kommer upp i samtalet)
(Som att svälja länge och hårt och försöka, försöka, försöka men ändå inte lyckas tro att komplimangen är sann)

…sÃ¥ är det för att det bubblar upp känslor inom mig som jag är ganska säker pÃ¥ har att göra med att jag för inte alls särskilt länge sedan förlorade en stor, trygg björnpappa som alltid höll tassen ute för mig.

Han finns inte mer. Och skakningarna efter skalvet då han försvann har inte stannat helt ännu. Men snart, tror jag.

  • Postad 2008-05-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Räkmacka

Har jag det förspänt? Kanske har jag det förspänt. Artiklar skriver visserligen inte sig själva, även om jag ibland förvånas över att vissa texter jag har producerat blivit klara utan att min medverkan varit så kännbar. Det är så stress fungerar.

Räkmacka, kallade A min tillvaro. En räkmacka.

Jag jobbar ungefär så mycket jag vill. Jag skulle kunna jobba mer, men jag prioriterar dåliga videofilmer med Kennet i Högdalen, analysfika med valfri ledig kompis och lata, men intensiva stunder på soffan med te och kvalitativa inredningstidningar.
Jag prioriterar det framför mer jobb.
Men jag har ändå utrymme för ett trip till New York och en ny klänning från, säg, Acne i min vardag.

Räkmacka?

Ja, det är när jag träffar människor som har ett arbete som jag inser att jag kanske har det rätt bra just nu. Men då ska gudarna veta att jag slitit som ett djur i ett tidigare liv. Här är saker jag gjort, som jag anses ska tas i beaktning, då man diskuterar huruvida jag glider runt på en räkmacka idag eller ej. Jag vill bara, med denna lista, visa att jag anser mig ha paid my dues liksom. Kan jag inte få äta min smörgås nu? Har jag ändå inte gjort mig förtjänt av den?

1. Serverat idioter. Länge extraknäckte jag som servitris och såg min aktning för mänskligheten sjunka för varje dag. Den har inte hämtat sig.
Två snikna pensionärer kom till mig med två tomma tallrikar och deklarerade att den bakade potatisen var oätlig.
“Men var är den dÃ¥?”
“Vi Ã¥t upp den, eftersom vi var hungriga. Men den var helt oätlig sÃ¥ vi kräver en ny”

2. Serverat snobbar. Jag extraknäckte ocksÃ¥ som servitris pÃ¥ en konferensvÃ¥ning för nÃ¥gra höjdare inom näringsvärlden. De drack alltid vin till maten och nÃ¥gra kunde bli lite lagom lulliga – till lunch!
“Kan du snabba pÃ¥ med vinet? Kunderna hinner ju förfan gÃ¥!”

3. Sommarjobbat i receptionen/växeln på Volvo, mitt ute i ingenstans, utan luftkonditionering bland alla avgaser och 40C värme, bland mer eller mindre rasistiska/sexistiska säljare och en stillastående telefonkö till reparationsavdelningen.
“Nu stÃ¥r jag här pÃ¥ självservicemacken och kan inte använda mitt Volvokort! Vad tänker du göra Ã¥t det?”
“Jag sitter tyvärr bara i växeln och kan inte hjälpa dig med det”
“Jag vill ha ditt namn, ditt personnummer och namnet pÃ¥ din chef. Jag tänker göra dig, personligen, ansvarig för att jag stÃ¥r här och inte kan komma härifrÃ¥n! Jävla Volvo! JÄVLA VOLVO!”
“Jag är hemskt ledsen men…”
“JÄVLA SLYNA!”

  • Postad 2008-05-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

City-fejan!

Äntligen ny bildbyline i City! Min gamla, käcka där det ser ut som om jag är med i Big Love alternativt bär på stora höbalar, är borta. Fram för den här truliga kritiker-looken! Lite John McEnroe, enligt E.
Tiran jag hade är bortretuscherad dock.

  • Postad 2008-05-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Vänner, speciella vänner och bekanta

Har tänkt pÃ¥ vänner och bekanta idag. För det första tycker jag att “speciell vän” är ett fint uttryck. Nästan lika fint som “min bättre hälft” som är allra finast.
Men folk som har problem med orden/titlarna “pojkvän” och “flickvän” av en eller annan anledning borde överväga begreppet “speciell vän”.
Någon som har en särplats i ert liv.
En vän är fint, en speciell vän är något ännu lite mer.
En alldeles, alldeles speciell vän.

Träffade på glada Fienden-Max förresten. Appropå vänner, speciella vänner och bekanta. Jag har velat springa honom länge nu och har kalkylerat fram att chanserna att göra det är som störst på Götgatsbacken eftersom han huserar i området.
Jag har till och med bett om att få springa på honom.
(Bett honom om att vi ska springa på varandra alltså, inte bett till Gud.)

Jag har försökt stämma träff också men han är nog inte så pigg på sånt.

Därför var det alltsÃ¥ extra super att faktiskt springa pÃ¥ honom och dessutom pÃ¥ – gasp! – Götgatsbacken. Jag är inte sÃ¥ dum ändÃ¥. Kalkylhjärnan. Right here.

Han hade en vacker, vinröd jacka som jag ansÃ¥g vara en uppdaterad bombarjacka men han vägrade lyssna pÃ¥ det örat och sa att det finns bombarjackor och sÃ¥ finns det jackor, inga “variationer”.
Nähä.
Men han var så glad, och han skuttade liksom lite i hela sitt kroppsspråk så jag blev på gott humör själv och gick hem och frossade i Fienden-tröjor sen.

Blev därför ocksÃ¥ pÃ¥ fortsatt strÃ¥lande humör av att Ã¥terupptäcka tonfisken. RÃ¥ tonfisk. Jag har väl aldrig glömt den direkt men det är inte lika ofta man springer pÃ¥ den numera. Men idag gjorde jag det och mina smaklökar blev sÃ¥ till sig att det fick bli en tur till fiskdisken pÃ¥ Hemköp och bah “En stor, fet tonfiskkotlett, tack!”
Nittio kronor. Men herregud vad gott det är.

Och nu sitter liksom det goda humöret i.
Jag kommer kolla Eurovision, och störa Mattias som rapporterar frÃ¥n Serbien, och äta glass. Saker som hade kunnat innebära slutet pÃ¥ det goda humöret (= Eurovisions irriterande bidrag, Mattias “stör mig inte”-svar och glassens fetma) men icke! Det här Fiende-betingande leendet sitter i ett tag, det känner jag pÃ¥ mig.

  • Postad 2008-05-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Mina PR-tips till Jack

För det första är det kul med människor som fular ned sig. I synnerhet om de i vanliga fall är ganska snygga. Som John Cusack i “I huvudet pÃ¥ John Malkovich“.
Och som Jack Black i “Be Kind Rewind” som jag sÃ¥g igÃ¥r, lite för sent om sider för mitt eget bästa.

Jag vet att det är kontroversiellt att hävda att han har något. Eller är attraktiv på något sätt, eller vad man nu vill kalla det. Men Jack Black är jättebra på att vara Jack Black och det måste man beundra honom för.

Han har fulat ned sig. Han kör sin jättebaby-grej. Han spelar luftgitarr (technically bas men i alla fall), han sjunger falsettsång och han är obnoxious.
Allt det man gillar honom för. Allt man vill att han ska vara. Och – faktiskt – en del av det som gör Be Kind till en söt liten film, med lagom pajighet, som hÃ¥ller sig precis under gränsen till trams.

Man kan ju hoppas att Jack inte gör sig själv till en one-trick-pony och kör med sitt upphöjda ögonbryn för evigt. Jag såg precis ett You Tube-klipp av John McEnroe som vi gubbålder skäller ut en tennisdomare, på samma manér som när han var tjugo. Allt för att pleasa publiken som han tror vill se honom precis så. Fortfarande och för evigt.
Pinsamt.

Men Jack besitter ju faktiskt andra kvalitéer också, det vittnar The Holiday och Margot at the Wedding om, så därför tror jag att han kommer att klara sig från att bli en Michael Richards/John McEnroe/Leslie Nielsen/Al Pacino som gör precis och bara det förväntade.
Hans nästa drag borde bli en renodlad romantisk komedi utan manéer (lite som The Holiday) eller en Wes Anderson-film där han får spela nedtonad man. Kanske med en stor sorg. Då kommer han att gå hur långt som helst.

  • Postad 2008-05-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen