Jazzhands

Friday Night 00:17 AM

Jag som trodde att jag kunde slå jetlagen i smarthet. Var vaken hela dagen igår. Somnade runt midnatt. Sov till tolv.
Nu är jetlagen fixad för den här gången tänkte jag och hoppade ur sängen, tog på mig solglasögonen och gick ut. Plus kläder.

Kom hem halv åtta. Däckad. Sov.
Nu är klockan snart halv ett och jag är klarvaken.

Andra saker jag också är just nu, förutom klarvaken:

Full av beundran.
Jag ser på 30 Rock och inser dessutom, som en liten bonus, att livet inte slutar vid 35.
Hungrig.
Har inte ätit annat än glass idag, och druckit te. Min tomma kyl är ett monument över ett liv som en gång var.
Melankolisk.
Jag tänker på frasen “varats olidliga lätthet” och nickar lite.

Nu ska jag tända ett doftljus och skriva en generationsroman.

  • Postad 2008-05-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Äpplen och päron

En bra vecka.

Först en fin mjukstart på jobbet med Sex & the City-junket i NY. Var annars? Som jag hade hoppats var Kristin Davis (Charlotte) allra trevligast. Och sötast. Och med finast hår.
SJP
var snorkig. Det var ju trist.

Och så fick jag äntligen svar på varför Carrie inte valde Aidan. Faktiskt! Både från SJP och från Michael Patrick King som skrivit i stort sett alla manus, till alla avsnitt. Med hjälp från andra, javisst, men i stort sett.
Han praktiskt taget skapade Aidan.
Så han borde ju veta.

Och jag köper hans förklaring.

Såhär:

Carrie Bradshaw är vän med tre stereotyper. Eller, kanske kan vi kalla dem arketyper till och med. Skökan, Madonnan och Den Bittra Kvinnan.
Det har föreslagits att de tre är olika aspekter av Carrie själv och yada yada yada men vad som är viktigt är att Carrie inte är lika definitionsbar. Inte lika lätt att förklara med ett enda ord. Quirky, och tråksöta ord som det är inte hela sanningen.

Mr. Big är likadan, nämligen. Han är å ena sidan ett manligt svin, å andra sidan en trygg famn. Han är Carries olösbara pussel, som hon ännu inte lyckats klura ut, definiera och sätta en etikett på, som hon gör med de andra männen i hennes liv.

Aidan är tyvärr en av dem. Han är Den Rara. Den som alltid finns där, som är tillgänglig, trygg och som en öppen bok. Det är bra egenskaper per se. Och vissa av oss vill ha det precis så. Men Carrie vill ha ett pussel. Någon som, precis som henne själv, är lite av gåta, som inte är fullt så tillgänglig. Som man måte förtjäna.

Så sa SJP.
Så sa Michael Patrick King.
Alltså är det så.

Men jag blir nästan lite generad av svaret. För att jag fattar det. På mitt nattduksbord ligger en bok jag fått låna. Den heter SEDUCTION. Nej, nej, nej, det är ingen självhjälpbok/The Game-grej. Det är nån akademisk man som boilat ned förförelsens kärna till något man kan ta uti och dela upp i tretton kapitel och dissekera.
Men bottom line är i alla fall (och detta står tydligt) att vill man få en viss person på kroken så ska man sända ut blandade signaler. Det är förförelsens själva kärna; en lockelse, ett pussel.

Det kommer inte helt naturligt för dig va?” skockade vännen S, som är världsbäst på (medvetna) blandade signaler, när jag sa detta.

Nej, det gör det inte, eftersom jag hatar games och gillar raka rör istället. “Jag gillar dig, let’s get together”. Ungefär. Varför ska det vara svårare än så?

Därför gjorde Aidan-svaret mig lite ledsen. Jag köper svaret, jag förstår svaret, och visst låter det fantastiskt med en partner som alltid har något mysterium, något outforskat kvar i rockärmen.
Men jag kan aldrig bli den personen, tror jag. Jag är dömd att vara den trevliga Aidan som går omkring och visar upp sina känslor utan problem men som blir bortgallrad för att han är “för tillgänglig” till förmån för en person man gråter över, kämpar för och låter sig luras av. Är det rättvist? Troligen inte.

Det är sorgligt.
Men jag fattar det.

Och med den vetskapen i bakhuvudet åkte jag till Pop QuizPet Sounds igår. Testade vår nya lagmedlem Andreas II, hädanefter kallad “Hjärnan“, och hamnade på en fantastisk andraplats!

Andraplats!

Vårt lag “Ebbe Carlsson-affären” (ett annat förslag på lagnamn var “Vi som lägger livspusslet”), har aldrig spelat så bra. Tack vare hjärnan, mest. Från och med nu ska han behandlas som lagets VIP. Han ÄR lagets VIP, så är det.
Och segers sötma är sweet.

Om inte annat så kändes det som vi vann, fast vi kom tvåa, eftersom laget vi förlorade mot bestod av tre smala killar varav två hade glasögon. Och sådana kan man ju faktiskt aldrig vinna mot i någon form av quiz.

  • Postad 2008-05-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 14

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen