Jazzhands

En stilla stund

Låt mig för en gångs skull vara helt öppen och allvarlig.

Det är tyst i hela Kransen, jag har tänt ett snobb-doftljus som sprider dyr och välbehaglig lukt i hela lägenheten.
Det vaggar in mig i ett stillsamt på-vilosemester-tillstånd.

Det är vid såna här, tysta, lite meditativa tillfällen som känslorna kommer fram. Som råttor efter sommarmörkrets inbrott, eller katten Marius när han suttit och häckat under soffan ett bra tag. Dags att komma fram.
De där känslorna som jag oftast springer ifrån, skrattar åt, tittar lite på och sedan gömmer undan, alltså.

Det har nämligen inte gått ett år ännu sedan pappa dog.

Ibland blir jag gråtmild över till synes ingenting. Ibland blir jag orolig och nervös, av något som kan tyckas irrationellt.
Men allt utmynnar i känslan av att någonting – eller någon – man kunde falla tillbaka på, utan att ens kasta en blick bakåt först, är borta.
En trygghet är försvunnen.
Det går upp för mig lite då och då;

Att om jag faller finns ingen där som tar emot.
Hoppsan.
Jag landade visst på stengolvet. Jag tror jag bröt en arm.

Så när jag gör något som verkar, till synes, neurotiskt eller irrationellt…

(Som att få tårar i ögonen på Pet Sounds Bar för att två gamla kollegor skriker HAINER! över bordet och ler ändå ut i ögonen när de kramar mig och säger “Vad länge sen!”)
(Som att skicka ett sms till en kompis med “Jag vill att du ska veta hur fantastisk jag tycker att du är”)
(Som att börja skaka av rädsla, och övertygelse att inte duga riktigt hela vägen, när en oskyldig jämförande kommentar kommer upp i samtalet)
(Som att svälja länge och hårt och försöka, försöka, försöka men ändå inte lyckas tro att komplimangen är sann)

…så är det för att det bubblar upp känslor inom mig som jag är ganska säker på har att göra med att jag för inte alls särskilt länge sedan förlorade en stor, trygg björnpappa som alltid höll tassen ute för mig.

Han finns inte mer. Och skakningarna efter skalvet då han försvann har inte stannat helt ännu. Men snart, tror jag.

  • Postad 2008-05-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Räkmacka

Har jag det förspänt? Kanske har jag det förspänt. Artiklar skriver visserligen inte sig själva, även om jag ibland förvånas över att vissa texter jag har producerat blivit klara utan att min medverkan varit så kännbar. Det är så stress fungerar.

Räkmacka, kallade A min tillvaro. En räkmacka.

Jag jobbar ungefär så mycket jag vill. Jag skulle kunna jobba mer, men jag prioriterar dåliga videofilmer med Kennet i Högdalen, analysfika med valfri ledig kompis och lata, men intensiva stunder på soffan med te och kvalitativa inredningstidningar.
Jag prioriterar det framför mer jobb.
Men jag har ändå utrymme för ett trip till New York och en ny klänning från, säg, Acne i min vardag.

Räkmacka?

Ja, det är när jag träffar människor som har ett arbete som jag inser att jag kanske har det rätt bra just nu. Men då ska gudarna veta att jag slitit som ett djur i ett tidigare liv. Här är saker jag gjort, som jag anses ska tas i beaktning, då man diskuterar huruvida jag glider runt på en räkmacka idag eller ej. Jag vill bara, med denna lista, visa att jag anser mig ha paid my dues liksom. Kan jag inte få äta min smörgås nu? Har jag ändå inte gjort mig förtjänt av den?

1. Serverat idioter. Länge extraknäckte jag som servitris och såg min aktning för mänskligheten sjunka för varje dag. Den har inte hämtat sig.
Två snikna pensionärer kom till mig med två tomma tallrikar och deklarerade att den bakade potatisen var oätlig.
“Men var är den då?”
“Vi åt upp den, eftersom vi var hungriga. Men den var helt oätlig så vi kräver en ny”

2. Serverat snobbar. Jag extraknäckte också som servitris på en konferensvåning för några höjdare inom näringsvärlden. De drack alltid vin till maten och några kunde bli lite lagom lulliga – till lunch!
“Kan du snabba på med vinet? Kunderna hinner ju förfan gå!”

3. Sommarjobbat i receptionen/växeln på Volvo, mitt ute i ingenstans, utan luftkonditionering bland alla avgaser och 40C värme, bland mer eller mindre rasistiska/sexistiska säljare och en stillastående telefonkö till reparationsavdelningen.
“Nu står jag här på självservicemacken och kan inte använda mitt Volvokort! Vad tänker du göra åt det?”
“Jag sitter tyvärr bara i växeln och kan inte hjälpa dig med det”
“Jag vill ha ditt namn, ditt personnummer och namnet på din chef. Jag tänker göra dig, personligen, ansvarig för att jag står här och inte kan komma härifrån! Jävla Volvo! JÄVLA VOLVO!”
“Jag är hemskt ledsen men…”
“JÄVLA SLYNA!”

  • Postad 2008-05-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen