JAZZHANDS EXCLUSIVE: Mötet med Björn och Benny

Andreas Båsk är ABBA-entusiast, musiker och Sveriges kanske främsta försvarare av Björn och Bennys musikimperium. Här berättar han exklusivt för Jazzhands om sitt möte med våra svenska legender.

Hur kom sig din intervju med Abborna?
– Den hade jag aldrig drömt om, faktiskt. Den kom ju så att säga som en slumpad flaskpost från Storbritannien, via tidningen People, och i sin tur från Jazzhänderna själva.

Hur är ditt förhållande till ABBA?
– Jag tycker ABBA är ett av de extremt få band som lyckats kombinera kvalitet med kommersialism utan att de tar ut varandra. Det är ganska fint. Och talangfullt. Och viktigast av allt – känsloladdat.

Men din personliga relation till dem då?
– Ungefär samma som många svenskar, tror jag. En del av mitt nationella DNA.

Men för din ålder (lower 30s) kan du oerhört mycket ABBA?
– Det är möjligt. Jag kan min ABBA. Men är man verkligen intresserad av musik och exponeras för ABBA på ett eller annat sätt så kan man inte vara likgiltig. Väldigt duktiga låtskrivare helt enkelt. Jag har inte varit intresserad av personerna bakom ABBA eller så, mer av låtarna och som jag även sa till Björn och Benny så finns det en ABBA-låt för varje tillfälle i livet, särskilt när det gäller relationer.

Vad förvånade mig mest i ditt möte med Björn och Benny?
– Deras oförmåga att förvåna mig, och inte ens det förvånade mig. Att Benny hade en så mycket varmare personlighet än jag föreställt mig. Jag har tyckt att han verkat lite kall på något vis. Det var två gemytliga farbröder i bootcutjeans, skjorta och kavaj och med ett skäggstubb såsom skäggstubb bara kan se ut på någon som är född på 40-talet.

När du gick ifrån intervjun, hur kände du dig då??
– Harmonisk kände jag mig. De försvann ut ur Grands hotellkorridorer, sen i trappan hejdade jag dem bara och tog en, vad kallar man det för…? En fanbild! Och de såg faktiskt lite roade av det. De tyckte nog att jag var lite för gammal för att göra det. Sen spred vi oss. Benny åt ett håll, Björn åt ett annat och jag åt ett tredje. Jag gick ut i den heta stockholmseftermiddagen i en stad som, enligt Björn och Benny, visade sig från sin bästa sida just då.

Vilken ABBA-låt skulle passat då?
– Honey, Honey kanske. Luften var som sirap, allt var såsigt och i hårda färger. Mycket magenta i svärtan. Det var en Honey, Honey-dag.

En bra dag

1. Croissant till frukost.
2. Arkiv X-snack med DN-Mattias. Givande. Jag får anledning att reta honom, och det gör mig alltid på gott humör. Samt använda ordet “stigmata” vilket jag också välkomnar varje tillfälle att göra.
3. Chokladboll! Farligt, farligt men härligt, härligt.
4. Dark Knight. Guest star från B Begins är med i sju sekunder.
5. Prima kvalitets-te i vacker burk som present!
6. Sill och potatis till middag. Färska primörer!
7. Vykort från brorsan med de hemskolade bröderna Hanson på. På baksidan endast den enkla (och mycket självklara) frågan “Var är de nu?”

En mycket bra dag.

Dark Knight (spoilerfri summering)

Summering: Två och en halv timme lång. En timme för mycket, kan tyckas. Och den timmen var alldeles fullspäckad med explosioner. Kalla mig konservativ, men jag hade hoppats på mer psykologiserande. Till exempel hade man ju gärna fått gräva lite i Jokerns eller Two-Faces bakgrund, och skissat fram ett mångfacetterat porträtt av en skurks bana mot mörkret.
Heath Ledger är dock en riktig stjärna såklart.

Sa jag att jag besökte inspelningsplatsen? Jag gjorde ett inspelningsrep för Dark Knight, på plats i studion. En enorm hangar mitt ute i ingenstans. Vi fick känna lite på Batmans motorcykel, klämma på Jokerns slitna, lila kostym och kolla in hans kumpaners clownmasker (creepy!).
Sedan fick vi äta medioker lunch i en matsal tillsammans med en drös statister som alla hade olika former av sjukhus/patientkläder på sig vilket kändes lagom surrealistiskt.
Senare gick jag förbi “den fina matsalen”, där stjärnorna fick intaga sina måltider. Det var sött; en kafeterialiknande lokal men med rutiga dukar och ljus på borden!
Så sött.

Jag såg scenen som filmades dagen jag fanns på plats. Batman slår en “doktor” på käften. Jag tror bestämt de fick ta om det klippet tretton gånger.
De som säger att Christopher Nolan är perfektionist överdriver nog inte.