Jazzhands

Vikten av att umgås med arbetare

A börjar jobba idag igen efter fyra veckors semester. Uppe med tuppen och på kontoret klockan nio med andra ord.

Det är bra att omge sig med nio-till-fem-människor, man blir påmind om sina alternativ.

Så här är det nämligen, jag har försökt att jobba på kontor och det funkar bara inte. Känner mig som en pundare som fösöker leva “ett drägligt liv” men halkar dit igen, gång på gång.
“Halka dit” i mitt fall betyder tacka ja till frilansgrejor (mitt metadon) och resor (mitt tjack).
Jag kan inte för mitt liv stiga upp tidigt, jag blir en zombie. Jag skriver inte så bra om jag inte får sitta själv hemma, uppkrupen i soffan.
Jag känner mig ibland som en icke-fungerande social varelse, givetvis. En som – till synes – väljer ensamheten framför kollegornas glada skratt.
En som väljer det sociala missfostrets osäkra inkomster framför en stadig lön med julbonus.
En som tillbringar sitt liv att skriva om andra men som aldrig träffar någon, ungefär.

Då ringer jag min frilanskollega Mattias D och så pratar vi en stund om folk som har jobb. Folk som A, som har ett kontor att sitta på.
Folk som inte kan skjutsa oss till Värmdö eftersom de “har jobb”.
“Just det, han jobbar ju…” kan man ibland spontant konstatera.
Kanske bestämmer vi en lunch, eller en liten fika. Kanske pratar vi om någon filmfestival som man borde åka på i världen (Toronto nämns oftast) och tillsammans lugnar vi oss och konstaterar att vi kanske är ganska bra arbetare ändå, på vårt eget vis.

  • Postad 2008-08-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen