Jazzhands

Jag hyllar

Det här är ett hyllningsinlägg.
Jag vill hylla Fienden.

Fienden gör fantastiska smÃ¥ kreationer, mest i klädväg. Mitt favoritlinne kommer därifrÃ¥n. det är ett trumset pÃ¥ det och pÃ¥ trumman stÃ¥r det “Föreningen för dig med koncentrationssvÃ¥righeter”. Är inte det humor sÃ¥ säg?

Jag älskar det.

Det är så fruktansvärt bra att det räcker att titta på linnet, som har en permanent plats på min herrbetjänt i hallen när jag inte slouchar omkring i det, för att mitt humor och självförtroende ska stiga ett par grader.

Världens bästa Max ritar grejorna. Min högsta, hemliga dröm är att Max ska rita något med mig på. Då skulle jag visserligen dö, men jag skulle dö lycklig.

Förut drömde jag endast om att vara med i Spanarna. Men det har ändrats nu. Nu vill jag bli förevigad, och så vill jag bära saker från Fienden. Om de bara kunde göra lite fler grejor med tjej-passform. De har förresten rea nu.

Det här är det mest modebloggiga jag skrivit nÃ¥gonsin tror jag. Fienden – jag älskar dig. Eller er.

  • Postad 2008-09-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Mitt och ditt

Ja!

Nu kan jag lägga till “min skräddare” till listan över saker jag kan säga och kalla folk utan att ljuga:
min revisor
min terapeut
min redaktör
min hudterapeut
…och nu ocksÃ¥ min skräddare!

Det går bra nu, gott folk. Det går bra nu.

  • Postad 2008-09-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Boats ‘n hos

Step Brothers. Känsliga grejer.

Komedier är nog, på det stora hela, det känsligaste samtalsämnet som finns, näst efter politik.

Man ska vara försiktig med att diskutera komedier med någon man tycker om.
Det kan bli bråk.
Missförstånd.
Man ser på varandra i ett annat ljus, plötsligt.
“Eh. Han tycker alltsÃ¥ att det är roligt när Steve Carrell blir nedspydd av en tjej i bilen…” till exempel.
Eller “Eh. Du skrattar alltsÃ¥ Ã¥t Monty Python…” och sedan växer avstÃ¥ndet med raketfart.

Step Brothers alltså. Nu tar vi det från början. Filmen är rolig. Många goda skratt. Det kan vi alla enas om.
Jag menar – Will Ferrell och John C. Reilly som 12-Ã¥ringar i tvÃ¥ fyrtioÃ¥riga mäns kroppar. Det är kul ju. De blir styvbröder när deras föräldrar “fÃ¥r ihop det” och tvingas därmed bo ihop, växa upp och sÃ¥ smÃ¥ningom släppa taget om föräldrarna, typ trettio Ã¥r för sent.

Det är kul. Väldigt kul. Bara det att de tvÃ¥ styvbröderna startar ett rapband och sjunger “Boats ‘n hos“. Bara det gör filmen absolut sevärd.

Men sen är det det här med luckorna. Ska man bry sig om dem? Som varför två vuxna män som bott hemma hela sina liv beter sig som infantila 12-åringar? Som att lycka och framgång bara är en armslängd bort, om man bara läggen manken till? Eller det här med att alla skilsmässoungars största dröm är att deras föräldrar ska bli ihop igen?

Ska man bry sig om sånt, eller ska man liksom bara acceptera och garva vidare?

Det är här komedibrÃ¥ken kommer in. Ã… ena sidan “men det är ju bara en komedi – det är ju kul ju” och Ã¥ andra sidan “berättarteknik blah blah tillrättalagt och trovärdighet blah blah”.
Är det förresten okej att skratta åt åtskilliga könsskämt och allehanda andra jokes som går ut på att män ser annorlunda ut, kroppsmässigt, än kvinnor? En annan het potatis.

Ja, det är helt enkelt såna här diskussioner man får försöka undvika vid frukostbordet, om man inte är förtjust i äktenskapliga kriser.
Komedier alltså. Rena minfälten.

  • Postad 2008-09-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Boats 'n hos

Step Brothers. Känsliga grejer.

Komedier är nog, på det stora hela, det känsligaste samtalsämnet som finns, näst efter politik.

Man ska vara försiktig med att diskutera komedier med någon man tycker om.
Det kan bli bråk.
Missförstånd.
Man ser på varandra i ett annat ljus, plötsligt.
“Eh. Han tycker alltsÃ¥ att det är roligt när Steve Carrell blir nedspydd av en tjej i bilen…” till exempel.
Eller “Eh. Du skrattar alltsÃ¥ Ã¥t Monty Python…” och sedan växer avstÃ¥ndet med raketfart.

Step Brothers alltså. Nu tar vi det från början. Filmen är rolig. Många goda skratt. Det kan vi alla enas om.
Jag menar – Will Ferrell och John C. Reilly som 12-Ã¥ringar i tvÃ¥ fyrtioÃ¥riga mäns kroppar. Det är kul ju. De blir styvbröder när deras föräldrar “fÃ¥r ihop det” och tvingas därmed bo ihop, växa upp och sÃ¥ smÃ¥ningom släppa taget om föräldrarna, typ trettio Ã¥r för sent.

Det är kul. Väldigt kul. Bara det att de tvÃ¥ styvbröderna startar ett rapband och sjunger “Boats ‘n hos“. Bara det gör filmen absolut sevärd.

Men sen är det det här med luckorna. Ska man bry sig om dem? Som varför två vuxna män som bott hemma hela sina liv beter sig som infantila 12-åringar? Som att lycka och framgång bara är en armslängd bort, om man bara läggen manken till? Eller det här med att alla skilsmässoungars största dröm är att deras föräldrar ska bli ihop igen?

Ska man bry sig om sånt, eller ska man liksom bara acceptera och garva vidare?

Det är här komedibrÃ¥ken kommer in. Ã… ena sidan “men det är ju bara en komedi – det är ju kul ju” och Ã¥ andra sidan “berättarteknik blah blah tillrättalagt och trovärdighet blah blah”.
Är det förresten okej att skratta åt åtskilliga könsskämt och allehanda andra jokes som går ut på att män ser annorlunda ut, kroppsmässigt, än kvinnor? En annan het potatis.

Ja, det är helt enkelt såna här diskussioner man får försöka undvika vid frukostbordet, om man inte är förtjust i äktenskapliga kriser.
Komedier alltså. Rena minfälten.

  • Postad 2008-09-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

"I have a PHD in pain"

Hey! IgÃ¥r var jag pÃ¥ finmiddag. Inte vilken som helst utan bloggvännen Nanci, som har Yada Yada Yada-bloggen. Hon disputerade och är nu PhD. Jag blev bjuden till kalaset. Jag sa “Blir det inte konstigt om jag kommer eftersom vi aldrig setts i verkliga livet”.
Hon sa “Nej. Men vi kan ju ses om du vill”.

Det gjorde vi. Det var fint. IgÃ¥r var det alltsÃ¥ andra gÃ¥ngen i livet vi sÃ¥gs, och dÃ¥ under fina, akademiska omständigheter. Jag fick folk till bordet. Jag fick förklara att jag inte tillhörde hennes läkarkompisar eller gänget med gamla barndomsvänner, utan är en helt ny “bloggkompis”. Vi har bara setts en gÃ¥ng tidigare. Och det är inte jag som myntat ordet “bloggkompis”. Nancis fd kille hälsade pÃ¥ mig och sa “Det mÃ¥ste vara du som är bloggkompisen”.

Det är jag. Bloggkompisen. Jag gillade det, att vara bloggkompisen. Hon som dyker upp, känner en person genom skrift och enbart skrift.

Det blev karaoke. Jag körde Born in the USA som jag alltid gör. Inte lika bra denna gång. Fel crowd kanske. Akademiker kanske inte gillar Bruce? Mer schlager, tror jag, på lärosätena.

Idag gick jag på vernissage. Hälsade på konstnärinnan som jag också bara känner blogg- och Facebook-ledes. Åh, denna nya, sköna värld.

I morgon gäller jobb. Jag har skjutit upp det för länge nu. Och tanken pÃ¥ det Nanci gjort – researchat och skrivit en avhandling pÃ¥ typ tre Ã¥r – borde vara ett wake up call för mig. Sluta lata dig, knasboll, och skriv klart de där artiklarna nu. Du tycker det är jobbigt? Prova att skriva en avhandling!

  • Postad 2008-09-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

My Left Foot

Fötter. Vad ska man med dem till egentligen? Jag känner mig just nu helt alienerad från min vänstra fot. Det är som om den inte är en del av mig. Den har drabbats av en muskelinflammation vilket resulterar i att jag ser både halt och lytt ut när jag går, dessutom går jag oftast med händerna i fickorna vilket ger 100% pundarutstrålning.

Igår la jag mig ännu en gång under hudterapeutens starka lampljus och lät mig torteras med en liten, liten nål och en syra som fräter. Sånt man måste göra ibland. Så att man ser ut som ett brandskadeoffer efteråt.
Lägg till min halta gång till detta och det är ett under att ingen kom fram och stack en tjuga i näven på mig igår eftermiddag.

Idag håller jag mig alltså inne. Dels för att jag inte vill köra min Quasimodo-grej på stan, men också för att det gör satans ont i fotjäveln!

Knaprar Voltaren. Försöker duscha och halkar nästan i badkaret eftersom foten inte går att stå på. Den ultimata förnedringen. Den absolut, utan tvekan, största förnedringen. Att halka i badkaret.

Man frÃ¥gar sig – är det värt det? Idag är det jag som skonar världen frÃ¥n min nuna, som sagt. Ni kan tacka mig nästa gÃ¥ng vi ses.

  • Postad 2008-09-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Jetsetlivet fortsätter

Jag har:
en terapeut
en redaktör
en hudterapeut
en revisor

Jag älskar att säga “Jag ska träffa min revisor i eftermiddag”.
Till exempel.
Eller “Jag har ett möte med min redaktör“.

Jag skulle gärna kunna säga att jag har:
en stylist
en advokat

…men det kan jag inte. Ännu.

  • Postad 2008-09-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 7

Etiketter None

Enough with the hatin’

Forne Dagens Media-mannen Rolf van den Brink säger: “Man kan lÃ¥ta bli utan att vara oartig. Det finns inte tid till att titta pÃ¥ allt och det förstÃ¥r dina kompisar.

I hans meddelande anar jag en tyst men mogen uppmaning till att lägga ned den här diskussionen nu och ägna mig Ã¥t “viktigare saker”. Och självklart lyssnar jag pÃ¥ Rolf när Rolf uppmanar. Rolf är en bra karl. Nu lägger vi ned hatet.

  • Postad 2008-09-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Enough with the hatin'

Forne Dagens Media-mannen Rolf van den Brink säger: “Man kan lÃ¥ta bli utan att vara oartig. Det finns inte tid till att titta pÃ¥ allt och det förstÃ¥r dina kompisar.

I hans meddelande anar jag en tyst men mogen uppmaning till att lägga ned den här diskussionen nu och ägna mig Ã¥t “viktigare saker”. Och självklart lyssnar jag pÃ¥ Rolf när Rolf uppmanar. Rolf är en bra karl. Nu lägger vi ned hatet.

  • Postad 2008-09-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

You Tube-haters unite

Om man får ett You Tube-klipp skickat till sig, måste man då kolla på det eller kan man låta bli utan att vara oartig?

Ja, det är den eviga frÃ¥gan som just nu seglar runt i den sÃ¥ kallade “bloggosfären” och letar efter ett slutgiltigt svar. Jag har därför konsulterat diverse tyckare i ämnet.

Bloggaren Conan the Librarian, vars alseter också syns på Weird Science anser följande:
Well, om man fÃ¥r det pÃ¥ sin Wall pÃ¥ Fejan kan man strunta helt i det, likasÃ¥ om man fÃ¥r det i ett gruppmail (till jobbet eller hemma). Men om man fÃ¥r det direkt till sin inbox pÃ¥ Fejan eller pÃ¥ ett särskilt, personligt mail sÃ¥ bör man tyvärr kolla pÃ¥ det. MEN, det finns en tilläggsregel: om klippet inte är roligt eller intressant inom de första 7-8 sekunderna kan man sluta titta och slänga med gott samvete.”

Radiomannen Eric Schüldt tycker att:
“Det hör alltid till god sed att titta. Men problemet är när avsändaren stÃ¥r bakom ens egen axel. Är det god sed att alltid skratta Ã¥t den roliga apan som sitter pÃ¥ ett berg med bananer utan att äta upp dem? Ja, även här skulle jag säga att vi är tvugna att spela med. Ge ifrÃ¥n oss ett litet försök till fniss. SÃ¥dan är vÃ¥r kultur.”

Den mer hÃ¥rdnävade Hugo Rehnberg säger: “Jag skiter alltid i sÃ¥nt”.

  • Postad 2008-09-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen