Jazzhands

Det utbredda You Tube-hatet!

Igår pratade jag med en herre, vi kan kalla honom D. Jag hade skickat honom ett ofantligt festligt You Tube-klipp tidigare under dagen. En Chuck Norris-dvärg som dansar. Hypnotiserande roligt. Jag frågade om han kollade på det och han sa nej. Han förklarade att han inte orkar kolla på en massa You Tube-klipp som folk skickar honom i tid och otid. Det roar honom liksom inte.

Här uppstår frågor i mitt huvud. Frågor som antagligen inte kommer att få svar.

Om man får ett You Tube-klipp skickat till sig, för det första, hör det då till god ton att man kollar på det eller kan man låta bli utan att framstå som en schmuck? Just den frågan har jag faktiskt skickat vidare till etikettsprinsessan Sofia Larsson. Väntar med spänning på slutgiltig dom i frågan.

När jag påpekade för Daniel (okej, han heter Daniel) att han stänger ute glädje i sitt liv genom att inte tillåta sig själv att se på mina lustiga you Tube-klipp/dansande Chuck Norris-dvärg framkom att Daniel hyser viss skeptism mot You Tube, vilket han säkerligen kommer att försöka förneka idag. Men då kommer jag påminna honom att jag var nykter igår, som alltid, och inte han. Därmed han jag tolkningsföreträde. Eller minnesföreträde.

NÃ¥.

Jag hÃ¥ller med honom i kritiken av You Tube som socialt fenomen, att man, pÃ¥ en fest eller i socialt sammanhang där man ska umgÃ¥s, inte bör ta fram datorn för att visa “det roligaste klippet nÃ¥nsin, det är askul, det är sÃ¥ jävla kul, har du inte sett det?”. Det är en riktig faux pas, i samma anda som att visa slideshows med bilder pÃ¥ sina kids under förfest (har hänt!).

Men att inte uppskatta ens vänners goda smak och selektiva You Tube-förmåga ser jag som ett stort fel. Ett misstag. Nära på en förolämpning.

Jag låter Sofia Larsson stå för sista ordet i detta.

  • Postad 2008-09-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Kvällen då jag kände mig känd

Jag var på fest. En trevlig tjej jag aldrig hälsat på förut kände mig genom mig blogg.
En fantastisk känsla. Lite som sångartister måste känna, inbillar jag mig, när fans sjunger med i deras texter.

Dessutom fick jag en frÃ¥ga som började med meningen “Jo, jag läste pÃ¥ Jazzhands att…” vilket ocksÃ¥ fick mig att gÃ¥ i taket av nÃ¥gon slags blandning av godartad paranoia och svÃ¥rtyglad entusiasm.

Sen blev jag hes och Ã¥t upp alla salta pinnar. Det var okej, tror jag. Det pÃ¥stods att de var inköpte “för mig” eftersom jag gillar salta pinnar. Vilket är sant. Det gör jag.

  • Postad 2008-09-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Bon-bon indeed

Vem hade trott att det var så här kul att blogga om skönhet? Jag kan inte sluta, det poppar upp inläggsidéer i hjärnan i stort sett hela tiden, och jag dunkar upp (=ett Aftonbladetverb) dem i samma takt. Kan inte låta bli.
Här finns de.

Och nu är tidningen finare också. Total redesign. Och för att fira det hade Bon en jättefin tillställning med lyxiga, prunkande (ja, prunkande) fruktfat fyllda så att de nästan svämmade över. Bär och exotiska frukter. Och så chokladtryfflar på silverfat, det hela kändes trés Marie Antoinette.

Det finaste var dock att de hade fyllt hela taket med svarta heliumballonger. Jag tog en med mig när jag gick. Det syns inte på bilden men detta är alltså jag, i egenskap av beauty editor, som håller i en svart heliumballong och känner mig lite, lite, lite som Carrie Bradshaw. Trots att jag vanligtvis föredrar Charlotte.

  • Postad 2008-09-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Min första bloggstafett!

Shit, jag vet verkligen inte hur intressant det här är för NÅGON att läsa men får man en utmaning så tackar man ja har alltid varit mitt motto.
Alltid.
Alltid.

Men jag har fått en bloggstafett-utmaning (?) från Manny-ken. Here goes.

1. Vilken mat äter du ofta?
Glass. Det är väl mat?

2. När du är på kalas, är du den person som sitter eller du hjälper till att duka av?
Dukar, dukar av, kavlar upp ärmarna och hjälper till med disken, samlar eventuella pantflaskor i en sopkasse och ser till att alla gästers glas är fulla.

3. Var sitter du helst när du bloggar?
Sitter? Jag ligger. I soffan som ocksÃ¥ kan kallas för “min arbetsplats”.

4. Köper du ofta Triss?
Ett par gÃ¥nger om Ã¥ret kanske. Min mormor tvingar mig, hon pÃ¥stÃ¥r att jag “har tur”. Hundra spänn är högsta vinsten hittills.

5 . Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
LA är mitt andra hem (bokstavligen, jag åker dit ett par gånger om året)
I Tokyo bor min bror och där har jag alltid haft det fint.

6. Vilken Tv-kanal tittar du på mest?
Jag har ingen tv.

Sen ska man skriva vilka fyra bloggare man vill bolla vidare till. Kör väl pÃ¥ Daniel Ã…berg, Miss Madass, Svenska Larm… och brorsan. Mest för att höra mig för när han senast köpte en trisslott.

  • Postad 2008-09-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Office Life Del 2

Det finns sÃ¥ mÃ¥nga bra saker med att befinna sig pÃ¥ en kvällstidningsredaktion. Förutom kollegorna dÃ¥, som är det bästa, sÃ¥ är det ju faktumet att man bara kan knacka precis vem som helst pÃ¥ axeln och frÃ¥ga vem “popstjärnan” som misshandlat/knarkat/rövat barn är och fÃ¥ svar direkt.

Vilka svenska popstjärnor har dömts för mystiska brott på senare tiden? Vilken redigerare som helst kan rabbla.
Vilken svensk mediaperson slog nyligen sin fru? Svar direkt. Plus bonufakta om andra som också slår sina fruar.
“Visste du inte det?”

Jag älskar att jobba pÃ¥ en kvällstidningsredaktion ibland. NÃ¥gra snygga, cleana inhopp. Jag kör ett race, äter personalmat och dricker pappersmuggs-te och sedan försvinner jag härifrpn full av “tänka sig!”-information.

Älskade för övrigt gÃ¥rdagens headlines: “TUSENTALS DRABBADE! Trött och hängig – kan vara ny folksjukdom!”

  • Postad 2008-09-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Kontorsvana

Man får andra matvanor på kontor. Gästspelar på Allt om Stockholm den här veckan med nine-to-five-tider och äter personalmat varje dag.

Stora portioner med pulvermos och “jerkkryddad” fisk till exempel. Jag äter upp allt. Bröd till det, och en assiett med pizzasallad. Kanske en bit choklad pÃ¥ det om nÃ¥gon av kollegorna bjuder. Vilket de gör.

Lite road är jag över maten, smaker man aldrig lagar till hemma. Samtidigt är det skrämmande hur mycket hungrigare man blir av att sitta på en stol framför en dator inne på Aftonbladet jämfört med att ligga hemma i soffan och slöskriva på en iBook. Hur ska jag tolka det?

Idag har jag förresten börjat skönhetsblogga på Bon
Min blogg heter Bon Beauty Talk.
‘Cause that’s what it is.

  • Postad 2008-09-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Breaking news: cidern talar

Jag tillhör inte längre ligan där Adam Tensta, Sibel och Björn Gustafsson ingår. Vi som aldrig druckit alkohol. Tydligen ingår Elin Lanto också i vår lilla trupp, men hon kan ha smakat någon gång. Jag drack ett glas cider i fredags, det finns bildbevis. Det tog väl kanske en timme eller så. Sedan drack jag en halv 33cl-flaska cider (mer klarade jag inte) ett par timmar senare så sammanlagt en och en halv cider på fem timmar. Det är det mesta jag druckit i hela mitt liv.

Det känns lite tomt. Som en del av min identitet är förlorad.

Många frågar varför jag gjorde det.

Jag vet inte. Jag var egentligen sugen på en kopp te men det kändes ju som festdödaren nummer ett att ta en cuppa på fredagskvällen medan stämningen bara höll på att stiga. Vanligtvis är jag inte känslig för sånt. Vanligtvis dricker jag vatten eller en alkoholfri drink. Men så påstod Julia, med största, möjliga bestämdhet, att cider minsann inte smakar alkohol. I alla fall inte skogsbärscidern. Så jag sa, okej, jag provar men om den smakar alkohol och därmed är äcklig så får du dricka upp den.

Jag var helt säker på att jag skulle vinna. Att den skulle smaka alkoholism och fullgubbe och att en klunk skulle avgöra saken och att en tebeställning var inom räckhåll.

Men det smakade som smält Piggelin ungefär. Huh. Tänka sig.

  • Postad 2008-09-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Män med självförtroende

Jag kan verkligen beundra jänkarna. Hollywoodjänkarna, that is, med kritvita tänder, lotiondoftande handslag och självförtroenden stora som frysboxar.
Träffar hÃ¥rmannen Philip B som ser ut som en tjock Pontus GÃ¥rdinger (bilden bredvid är antingen gammal eller retushad). Philip B är helt underbar. Han är galen, men helt underbar. Han pratar om att han är David som slÃ¥ss mot Goliat. “Jag är David”, säger han, “och de stora företagen som L’Oreal och Estee Lauder är Goliat”.

Philip B är miljonär. Och som alla amerikanska miljonärer säger han att man ska göra det man gillar, dÃ¥ kommer pengarna. Om man bara är ute efter pengarna missar man “a little something called happiness“.

Och så säger han att han behöver min penna i kampen. The power of my pen. Endast jag kan hjälpa honom, endast jag kan skriva artiklar som får folk att vända sig bort från jättarna och inse att Philip B har bättre grejor än dem, säger han.

Jag gillar honom skarpt.

Och jag måste säga, i mitt nya ämbete som skönhetsredaktör, att hans grejor är faktiskt mycket bra, jag rekommenderar dem trots att de kostar skjortan. De luktar gott och de gör håret glatt, och kroppen väldoftande (beroende på vilken produkt man använder). De är faktiskt fina, och de får hela badrummet att osa lyx, så jag kan faktiskt inte annat än att trycka hans hand och hjälpa honom i kampen. Stöd Philip B!

  • Postad 2008-09-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Män i tweed

Män i tweed och kvinnor med pärlhalsband är som ett ömt slag över munnen.
Ungefär.
Om man gillar sånt, och det finns det ju de som gör, uppenbarligen.

Orden är egentligen Mattias, som gav Brideshead Revisited det betyget igår. Och det kan jag beundra honom för.

Jag gillar artiga män i tweedkostym, stiff upper lips och svala kvinnor med putande läppar. I alla fall på film, och filmversionen av Brideshead Revisited innehåller allt det, och mer därtill.
Faktum är att den är rätt sÃ¥ bra! Det som förvÃ¥nar är att Emma Thompson är sÃ¥ dÃ¥lig. Det är lite för mycket darr pÃ¥ rösten, överdrivna gester och teatraliska utfall. Jag hatar teatraliska utfall. Synd – och märkligt – när de andra skÃ¥despelarna lyckas sÃ¥ bra med sina Ã¥terhÃ¥llna känslor, sina manners och sina subtila betoningar med undermeningar kokande av Ã¥trÃ¥ och begär.
Faktum är att i denna filmversion, som alltsÃ¥ mer tar fasta pÃ¥ “triangeldramat” mellan Sebastian, Charles och Julia, ocksÃ¥ betonar familjen Flytes religion och vilka hinder/stöttepelare/konsekvenser denna har. Det är bra. Det funkar, för mig, över förväntan och jag ser historien i ett annat ljus. Det här handlar inte bara om begär och lusta, utan ocksÃ¥ om den uppsättning regler och rättesnören man mÃ¥lar upp för sitt liv, och hur dessa inte bara stjälper ibland utan ocksÃ¥ finns där för att hjälpa.
Jag fattar den aspekten av historien lite mer nu, skulle jag vilja påstå. Och det är ju faktiskt ett gott betyg till filmen.

  • Postad 2008-09-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Att ta sig i kragen

Helt plötsligt gÃ¥r det upp för mig att jag har en massa jobb att göra. Det kommer som en kalldusch. Jag har levt under villfarelsen att jag är “ledig”.
Det är först och främst min Snobben-kalenders fel. Där skriver jag upp viktiga saker, tider och möten. Men jag skriver inte upp “Skriva artikeln till ELLE“, för hur skulle det se ut? DÃ¥ skulle jag behöva skriva det över flera dagar i följd och det skulle bara sluta med att jag skulle ignorera det. SÃ¥ gÃ¥r det upp för mig nu, helst plötsligt, att jag har tre recensioner som ska in idag, i detta nu, och en knippe smÃ¥artiklar som mÃ¥ste in i morgon.

Intressant.

Så jag går och ser en film om två småpojkars vänskap och det är faktiskt få saker som rör mig mer än småpojkars vänskap. Jag rörs till tårar bara jag ser dem lattja, kivas lite eller garva tillsammans. Finns det någon vedertagen psykologisk förklaring till sånt? Filmen hette Son of Rambow och var ganska fin, om än tunn.

Gud, jag är så galet svag för små gossar, gärna fräkniga, med oskyldig uppsyn, tunna små pojkben och ett kittlande skratt. Herregud, detta är skälet till att jag inte kommer att kunna skaffa barn. Jag skulle gråta hela tiden. Stirra på mina söner när de leker och torka tårarna. Läsa godnattsaga med grötig röst och sedan stå böjd över deras sängkanter och bara stirra på dem. Sedan växer de upp till störda individer och skyller allt på deras blödiga morsa. Sånt kan jag vara utan.

SÃ¥ jag satt i biomörkret och lät mig röras. Jag ville fatta Mattias hand och bara nicka. Som i nÃ¥gon slags samförstÃ¥nd, “se pÃ¥ deras rara, oskyldiga vänskap”. Men Mattias satt och räknade minuterna innan han skulle behöva springa till sin nästa visning – en vÃ¥ldsam film om en mobbad unge som tar blodig hämnd pÃ¥ sina svin till klasskamrater – sÃ¥ jag kände att det där samförstÃ¥ndet nog uteblev trots allt.

För övrigt älskar jag att bli kallad för “frilansmurvel”.


  • Postad 2008-09-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 7

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen