Jazzhands

Män i tweed

Män i tweed och kvinnor med pärlhalsband är som ett ömt slag över munnen.
Ungefär.
Om man gillar sånt, och det finns det ju de som gör, uppenbarligen.

Orden är egentligen Mattias, som gav Brideshead Revisited det betyget igår. Och det kan jag beundra honom för.

Jag gillar artiga män i tweedkostym, stiff upper lips och svala kvinnor med putande läppar. I alla fall på film, och filmversionen av Brideshead Revisited innehåller allt det, och mer därtill.
Faktum är att den är rätt sÃ¥ bra! Det som förvÃ¥nar är att Emma Thompson är sÃ¥ dÃ¥lig. Det är lite för mycket darr pÃ¥ rösten, överdrivna gester och teatraliska utfall. Jag hatar teatraliska utfall. Synd – och märkligt – när de andra skÃ¥despelarna lyckas sÃ¥ bra med sina Ã¥terhÃ¥llna känslor, sina manners och sina subtila betoningar med undermeningar kokande av Ã¥trÃ¥ och begär.
Faktum är att i denna filmversion, som alltsÃ¥ mer tar fasta pÃ¥ “triangeldramat” mellan Sebastian, Charles och Julia, ocksÃ¥ betonar familjen Flytes religion och vilka hinder/stöttepelare/konsekvenser denna har. Det är bra. Det funkar, för mig, över förväntan och jag ser historien i ett annat ljus. Det här handlar inte bara om begär och lusta, utan ocksÃ¥ om den uppsättning regler och rättesnören man mÃ¥lar upp för sitt liv, och hur dessa inte bara stjälper ibland utan ocksÃ¥ finns där för att hjälpa.
Jag fattar den aspekten av historien lite mer nu, skulle jag vilja påstå. Och det är ju faktiskt ett gott betyg till filmen.

  • Postad 2008-09-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen