Jazzhands

Dessa glada människor…

Kolla på henne.

Enligt någon tyckare på imdb är det här den mest irriterande rollfigur som någonsin setts på duken.

Det är delvis sant. Under första timmen av Mike Leighs film Happy-Go-Lucky är Sally Hawkins “Poppy” så irriterande skämtsam, käck och glad att man inte vet var man ska ta vägen. Man väntar på att det ska hända henne något hemskt, eftersom filmens alla regler pekar på att en glad människa måste råka ut för trubbel och lära sig att livet inte är så himla lätt alla gånger. Det tjänar inget till att vara glad.

Men Poppy fortsätter att springa runt i hippiefärgade kläder, armband som skramlar och ett frustande fniss som låter precis som David Brents. Det gör förresten hennes usla skämt också. Låter som David Brents.

Men sedan händer det något. Ett litet skifte. Man börjar känna för jobbiga Poppy. Hur hon faktiskt valt att vara lycklig. Hon har valt att svälja precis allt vad svartsjuka, konkurrens, nedlåtanden och jämföranden heter. Det är människorna i omgivningen, som får vredesutbrott, som inte orkar, som vill planera hela tillvaron och som känner sig mindervärdiga – alltså, som folk är i regel – som ter sig som de som gör det svårt för sig. De som inte hajat.

Jag har inte hajat, tänker jag. Varför inte bara bestämma sig för att tycka om alla människor – inklusive en själv – och göra “det bästa man kan” utan att döma någon, allra minst sig själv? Nyckeln till lycka, enligt Mike Leigh. Och jag är nog beredd att hålla med!

  • Postad 2008-10-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen