Jazzhands

Verklighet kontra fiktion

Skrev som en galning igår. Fel taktik. Massor av bakläxor idag.

Men jag var ju tvungen! Alla dessa deadlines och så skulle jag ändå försöka hinna med att kolla in Molton Browns nya hudvårdsserie och sen Bondfilmen.

Moltongrejen var på Sturebadet, i “det turkiska badet” (som tydligen är skitpopulärt för möhippor?!). Där gick brittiska damer runt bassängen och visade upp lotioner och scrubs och handkrämer och pekade på saker som “äkta sand från Bora-Bora” som låg i en elegnat glasskål.

Hur länge räcker naturresurserna, undrar jag. Hur länge kan man, rent praktiskt, hämta ton Bora-Bora-sand och stoppa ned det i små tuber som sedan säljs världen över? Tar den inte slut någon gång? En utåtriktad frilansdam från golftidningen Red Tee upplyste oss alla om att samma sand används på de allra förnämsta golfbanorna dessutom. Någonting i hennes yttrande gjorde mig orolig.

Anyhoo. Sedan var det visning för nya Bond, Quantum of Solace. Snygg titel, obegriplig film. Recension kommer i City nästa vecka, men jag kan ju säga att det var lite för mycket action och för lite Bond för min del.

…det är inte så att jag har något emot action, men en ynka biljakt och resten slagsmål får inte mig att jubla. Sedan skulle jag gärna sett mer sängkammaraction, det är ju Bond. Jo, jag är ju feminuist men…det blir för trist när Bondförföreriet begränsar sig till en dirty blick och sedan ett klipp på Bond i bar överkropp. (Sant!)
Jag är feminist men kan man inte få se en av världens manligaste män sakta sänka ned en kvinna på ett sidenlakan medan kameran panorerar ut, som traditionen bjuder, utan att upprörda röster höjs?
Jag höjer min upprörda röst över avsaknaden av belägringar av den gamla love ’em and leave ’em-skolan. Kom tillbaka, James, allt är förlåtet!

Jag fick en goodybag förresten. Från Molton Brown. Jag tycker deras förpackningar är ganska fula.

Kvällen avslutades med en burgare på Harvest Home och sedan lite Gilmore Girls och Tell me you love me som ofta är kusligt mycket “too close to home” för att vara njutbar tv-fiktion. Vem av rollfigurerna som bäst personifierar mitt inre kaos säger jag inte. Men vänner bör kunna räkna ut det i alla fall.
Igår var det extra galet och jag fick se mig om efter den dolda kameran. Terapisten gav mitt fiktiva alter ego samma råd som jag själv fick för bara en vecka sedan av min egen terapeut. För samma problem. Jojo.

  • Postad 2008-10-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen