Jazzhands

År, vilket år?


Antar att det är dags för årsbästalistor och sånt, men är det så himla intressant?
Kanske.
Här är min, då, för den som bryr sig.

Ã…rets…

bästa skönhetsprodukt: KEB Skincares 24h moisturising cream. Rena miraklet.
hemlighet: Jag skriver på en roman.
uttryck: Har tyvärr börjat Ã¥teranvända “keff” i Ã¥r.
besvikelse: restskatten.
citat: “Hellre en ärlig vän än ingen vän alls” (Kennet)
film: De ofrivilliga
blogg: www.pause.se/bloggar/passformen
bästa köp: ett par klarblå Acnejeans för halva priset.
upptäckt: Fleet Foxes, sömntabletter och Zink.
insikt: Du är vad du äter, även intellektuellt.
kärlekshistoria: Min egen.
roligaste intervju: Rainn Wilson. Jag skrattade så jag grät, mannen är ett geni. Tyvärr publicerades aldrig intervjun (up for grabs, den redaktör som vill).
mest konservativa: Jag fattar inte modern konst.
hat: Svenskt Tenn.
Ã¥sikt: Jag klär mig “okunnigt”. Det var Andreas som sa det. Ju mer jag tänker pÃ¥ det desto mer stämmer det.
händelse: Jag flyttade till Södermalm. Stort!
möte: Det kändes fint att skaka hand med bröderna Coen, de små charmtrollen.

Förhoppningar inför 2009:
1. Min roman blir klar.
2. Jag får ett deltidsjobb jag kan leva med.
3. Jag går inte back på gymkortet ännu en gång.
4. Lotterivinst!
5. Dubbelt så många LA-resor som 2008.

  • Postad 2008-12-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Jag, Sverker och Björn

NyÃ¥rsafton närmar sig med stormsteg och hela grejen med “vad ska du göra pÃ¥ nyÃ¥r” som sedan byts ut till “vad gjorde du/ni pÃ¥ nyÃ¥r” är pÃ¥ gÃ¥ng nu.

Jag har nog aldrig upplevt ett hejdundrandes nyårsfirande. Millenieskiftet gjorde jag ett jättemisstag och avstod från att vara med precis alla jag känner för att vara på en stiff vuxenfest på Djursholm där jag inte kände någon alls. Varför? Jag vet inte, ville väl försöka mig på att styra in mig själv på nya banor. Smart drag, verkligen.

Kanske är det för att jag inte dricker (något jag hittills bara trott mig dela med Björn Gustafsson men jag fick precis reda på att Sverker Olofsson också spolar kröken). Men nyårsaftnar betyder bara jobbiga människor på tunnelbanan och ett himla alkoholdoftande snack om att man är nåns bästa vän. Fyrverkerier. Är det så himla kul egentligen? Förutom i De ofrivilliga när en farbror får en fyrverkeripjäs i ögat och några besserwissergubbar hävdar att det inte är så farligt.

Jag ser framför mig ett perfekt nyårsfirande som en enkel supé på tu man hand, lite kroppsnära mys till ljudet av fyrverkeri-eko mellan hustaken. Sedan en sömntablett och säng vid ett. Det måste väl inte vara svårare än så. Tycker man.

Om ni ursäktar ska jag se en dokumentär om Ernst-Hugo Järegård nu. R.I.P!

  • Postad 2008-12-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Finn ett fel i den här bilden…


Jag står på mig. Filmer om män och kvinnor som inte kan vara vänner (och det här med att ens bästa vän egentligen är ens livskamrat) är bara ett sätt att försöka ge fula och ensamma människor hopp om livet. De fortsätter tråna efter sin bästis, för en dag kommer han/hon förstå.

Det här med att Seth Rogen skulle vara “snygg” eller “den nya mannen” är bara ett utslag av politisk korrekt psykos. Kom igen! I PÃ¥ smällen gÃ¥r en del av filmen ut pÃ¥ just det omöjliga i att han, Seth, kan fÃ¥ till det med en tjej av Katherine Heigls kaliber. Hon spelar ju i en helt annan division, och det är liksom poängen med filmen.

Att killar får vara tjocka, charmiga vuxenbebisar utan personlig hygien på film, och vi tjejer dessutom förväntas falla för det är ren skandal. Skandal! Jag ber er att inte gå på den myten. Köp det inte.

Seth Rogens pÃ¥rökta karaktärer är inte läckra. Inte ens “Harry” är särskilt läcker. Men till skillnad frÃ¥n moderna filmer i samma genre tar det “Sally” ett antal Ã¥r att lÃ¥ta sig förvirras och tro det. Det kan jag köpa.

  • Postad 2008-12-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Stjärnor och andra stjärnor

Igår åt jag måttligt.
Idag åt jag inte måttligt.
Och nu mår jag därefter. Plus att jag nyser. Kanske kattallergi, kanske en stundande lunginflammation.

Jag kollar på Stjärnorna på slottet och inser ett par saker:

1. Loffe. Man fÃ¥r onekligen intrycket av att han är latjo lajban för att dölja en jobbigt aggressiv sida. Det sÃ¥ kallade Brasse Brännström-syndromet. Han brusar upp över saker som ett pÃ¥stÃ¥ende om att Torbjörn Fälldin gick pÃ¥ bordell. Han säger “I morgon blir det muchos latjos” som en annan mysfarbror men yttrar sedan nÃ¥got om att det gÃ¥r för mÃ¥nga program om förintelsen varje vecka.

2. Jonas Gardell har ju länge varit en plåga men undrar om han inte gör en storstilad comeback nu? Han framstår som den mest intelligenta och belästa av dem alla. Förutom när han läser sin egen text på det där Gardell-jobbiga viset.

3. Kerstin Dellert. Jag blir nyfiken att höra mer om henne när hon sticker in smÃ¥ mystiska pikar i stil med “Ja, här ser ni en som Ingmar Bergman inte velat se”.

4. Christina Schollin. Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min. Jag skulle vilja ha henne som morsa. Man skulle aldrig haft en ledsam stund. Man hade inte fått lov att vara ledsen. Christina och hennes änglar hade sett till att smajla bort alltihopa. Se så! Torka lilla tåren nu! Hellre en förljugen, lycklig barndom med psykos senare än en crap barndom med terapi resten av livet.

  • Postad 2008-12-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

PÃ¥ det tjugofjärde ska det ske…!


Faktiskt. Inte ens om jag mutar folk med knäck, julklappar, tallbarrsdoft eller pengar i ett kuvert vill de se Merry Christmas, Charlie Brown med mig. Så nu har jag gjort mig redo. Myst till mig i sängen, vänt teven så att jag kan ligga behagligt och samtidigt äta lussebulle och dricka julte medan JAG SJÄLV ser på den fina lilla julfilmen. Ett, i mitt tycke, ypperligt sätt att börja julaftonen på.

God jul, kiddos!

/Jazzhands

  • Postad 2008-12-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

NÃ¥got om julen


Min familj är så liten att det är genant. Som flest är vi sex personer. Brorsan exkluderad eftersom han är japan numera. Så julklappsshoppingen är en enkel sak, avklarad på en eftermiddag i oktober.

Jag har gjort mitt julstök. Jag är klar, jag är redo. Men för vad?

Jag saknar min pappa, det är det. Ledsen om jag blir blödig men det här är första julen utan honom. Tekniskt sett var förra julen den första men då flydde jag allt och åkte till brorsan i Japan så julen existerade inte för mig alls år 2007.
Men i Ã¥r gör den ju det. Jag är här. Och den 23:e brukade vara dagen dÃ¥ jag lÃ¥g i pappas soffa och knäckte nötter medan vi kollade nÃ¥got slött pÃ¥ teve. Vi bytte julklappar – hans till mig var alltid wildcards som fick bytas sen, men tanken var alltid god. En kohudsmönstrad smörgÃ¥sgrill och en blommig termos i personmatsalsstorlek bland annat.
Men tanken var alltid god, och maten alltid nästan-som-julmat. Lax, förvisso, men med vitlökssallad till. Och så vidare.
Det var alltid julens skönaste dag, den som firades hos pappa genom att inte göra något speciellt. Ligga i soffan med en filt över sig och knäcka nötter eller skala en mandarin.

Aldrig mer, tyvärr.

Så det här är den första julen där allting är nytt för mig, även om jag gjort saker som att baka lussebullar och hängt upp julgranspynt för att få till det lite trevligare. Men jag tror inte att jag gillar det här med jul utan pappa ändå. Tänkte baka pepparkakor idag bara för att. Vad annars kan jag göra?

  • Postad 2008-12-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Provocerad? Jag? Hell yeah!


Men nu kom jag precis pÃ¥ varför jag provocerades av Synecdoche, New York. Den är tvÃ¥ timmar lÃ¥ng och handlar om…tja, säg det. En regissör som försöker sätta upp den sannaste, största, ärligaste skildringen av livet som nÃ¥gonsin skÃ¥dats, sp vitt jag förstÃ¥r.

Här är provokationen: detta är en film om en människa som försöker SKILDRA LIVET men som inser att LIVET är för STORT för att SKILDRAS.

Livet är för stort för att greppas. Än mindre skildras. Vad kan man berätta om livet? Och sen dör man.

Vari ligger själva provokationen? Kanske att det någonstans är så pretentiöst att ens försöka, kanske är det det som stör. Är det ens möjligt att lyckas? Det är som att försöka förklara konst. Kan vi ens försöka? Nej, det blir bara jobbigt och någon gubbe som sitter och pratar om stadens rytmer och hur man ser dem i ett enda blått streck.

Precis som det här slutar med en åldring och hans avföring och någonting om att vi aldrig får förlåtelse men å andra sidan fattar vi ändå inte vad vi gjort med våra liv och vad vi ska be om förlåtelse för.

Satan, sånt här får mig bara att vilja kolla på Snobben. Eller något annat begripligt och lättsmält.

  • Postad 2008-12-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Zack and Miri Make a Porno…


…är ytterligare en film pÃ¥ temat att tjejer och killar aldrig kan vara bara vänner. Vilket bara är ett sätt för tjocka och fula filmmakare med skägg (Kevin Smith i det här fallet) att fÃ¥ tjocka och fula killar med skägg att känna sig lite mindre värdelösa, genom att ge dem hopp om att de visst kan fÃ¥ tjejer de med. Snygga tjejer dessutom, som Elizabeth Banks.

Bah, humbug.

  • Postad 2008-12-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 30

Etiketter None

Små gossar och gamla gubbar


Jag som rörs till tårar av små gossar i kortbyxor och snedbena fick en annorlunda kick idag i form av Brad Pitt som 80-årig gubbe i just äppelknyckarbyxor och vattenkammat hår. Där ser man! Såg The Curious Case of Benjamin Button och blev glad. Trailern gör inte filmen rättvisa. Tro inte på den. Tro på mig istället när jag säger att filmen är en vacker liten historia om hur ingenting varar för evigt och att det är det sorgligaste faktum i världen. Benjamin föds som gamling och blir sedan yngre och yngre tills hans slutligen dör som nyfödd baby. Han accepterar sitt öde men beklagar att han måste se sina nära och kära bli gamla utan att han kan åldras med dem.

Jag älskar såklart filmen som spänner över lång tid men där kärleken mellan två människor står fast. Omständigheterna förbjuder dem att vara tillsammans, eller också är tiden helt enkelt inte mogen. De träffar andra, de lever sina liv i cirklar som ibland går in i varandra, tills de till slut fattar varandras händer och beställer att deras liv istället ska bli ett och samma.

Så även här. Benjamin träffar sitt livs kärlek Daisy (Cate Blanchett, som vuxna Daisy) som 80/7-åring då hon är liten flicka. Medan hon blir äldre blir han yngre och när de möts på mitten är de lyckliga dagarna deras. Men de vet att tiden bara är till låns och sådant är så smärtsamt sorgligt. Och David Fincher (Zodiac, Seven) lyckas så bra med att vara vemodig utan att någonsin glida över till blödig. Jag grät inte, men jag kände mig ytterst sorgsen efteråt. Vemodig, helt enkelt.

Det är ett riktigt gott betyg.

  • Postad 2008-12-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

De mest världsfrånvända citaten jag har hört

1. “Dricker arbetare juice?” (rikemansson till flickvän, angÃ¥ende deras inhyrda hantverkare)

2. “Jag säljer klänningarna för 22 000 kronor styck sÃ¥ att alla ska ha rÃ¥d med dem” (dam i snofsig butik i Stockholm)

3. “Men att ni inte uppträder pÃ¥ cirkus med det där!” (häpen norrländsk släkting som imponeras av lillebrors skateboardÃ¥kning)

4. “Till modesidorna tänkte jag ta snygga, fräcka catwalkbilder frÃ¥n NKs visning. Den är ju den viktigaste modevisningen i Sverige” (norsk AD pÃ¥ ungdomstidning)

5. “Min dotter har emigrerat – till Södermalm!” (överförfriskad Lidingöherre pÃ¥ löjligt pÃ¥kostad studentbjudning)

6. “De har en helt annan syn pÃ¥ det här med hygien där i Kina” (dam pÃ¥ tunnelbanan)

7. “Jag tror inte pÃ¥ Body Shops produkter för de är inte testade pÃ¥ djur” (en nära vän)

  • Postad 2008-12-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen