Jazzhands

Facebookinlägget del hundraterttiotre

Svenskifieringen av Facebook upprör mig! Logg? Vaddå logg?
Och här puffas det inte på någon. Glöm det. Poke-a möjligen, men jag skulle aldrig göra något så vulgärt som att puffa på någon.

Puffa? Tsk.

Jag rasar. Ja, man kan mycket väl säga att jag rasar. Det intressanta är att jag gör det klockan halv ett på natten men i alla fall. Jag rasar.
Facebook ska få känna min vrede.

  • Postad 2009-01-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Lilla leprechaun-inlägget


Leprechauns är argsinta små vättar som vill åt guld. De tror, i sin enfald, att guldet finns i ett krus vid regnbågens slut. De är giriga och nyps. De är besatta av sin rikedom.

När, exakt när, bestämdes att bilden av den bitske, irländska vätten skulle ändras? Fyra dagars sökande i Dublin efter en elak liten leprechaun att ta med hem till Sverige har endast resulterat i en sak: besvikelse. Leprechaunen finns inte mer. Han är idag en gladlynt, fryntig liten figur som dansar eller hoppar och slår ihop klackarna på sina skor. I alla tacky turistshoppar hänger han, och ler med sitt leende som i alla fall jag vet är falskt.

Leprechauner är elaka. De är sura.
Det har gjorts skräckfilmer om deras girighet. Minst fyra stycken varav en “in the hood“. Jag har sett dem alla. Han är en elak jävel.
Leprechaunen förekommer regelbundet i The Simpsons. Han är mean även där.
Så varför denna livslögn, Irland? När bestämde ni er för att kommersialisera er nationalfigur och hur gick snacket då en glad vätte skulle ersätta en sur?

Ni har förlorat min respekt.

  • Postad 2009-01-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Trotset

Ja, det är nedräkning nu. Svennefieringen börjar den 9 feb, då jag börjar mitt nya 9-5-liv. Eftersom jag är jag reser jag därför till Dublin ett par dagar, nästan på ren trots. En liten semester innan jobbet börjar. Jag vill LEVA lite innan jag blir instängd på ett kontor. LEVA!

Jag är hemma på fredag igen. Med väskan full med pojkbandsmusik och potatis antagligen.

  • Postad 2009-01-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Den sista desperata frilanssucken

Jag har byggt hela min karriär på att vägra 9-5.
Jag har tackat nej till en heltidstjänst mer än en gång. Fler än fem gånger, absolut.
För att ingen lön, arbetsplats eller tjänst går upp mot friheten att kunna sova länge på morgonen, se B-film med Kennet spontant mitt på dagen eller fika i stort sett när som helst.
Har jag resonerat.

Men så kommer ett erbjudande från himlen och nu har jag plötsligt, till min stora förvåning, tackat ja till att knega 9-5 i ett par månader som alla andra. Visst ska det bli roligt, men jag är också snopen. Hur gick det här till? Och var ska det här sluta? Är min karriär slut nu?

Jag är rådvill.
Såpass rådvill att jag igår var tvungen att leva som om det vore min sista frilansdag:

* gick upp skitsent, och då menar jag skitsent.

* åt dyr men svingod sushi på AKKI. Det var ändå för sent för frukost eller brunch.

* te pÃ¥ Esthers tillsammans med lördagskrysset. Köpte godis med det politiskt inkorrekta namnet negerkyssar. Jag pekar bara pÃ¥ dem och säger “fem av dem, tack”. Till skillnad frÃ¥n chokladbollen vet jag inget modernare namn pÃ¥ dem. Mintkyssar?

* romanskrivande. Ordet “morotsformad” förekom. PÃ¥minde mig själv än en gÃ¥ng att jag mÃ¥ste förhindra mamma och mormor frÃ¥n att läsa pÃ¥ nÃ¥got sätt.

* födelsedagsfest hos Kid Chino aka MÃ¥rten som är webredaktör för Let’s Dance och därmed sitter pÃ¥ info om Carl-Jan. Alla var, precis som MÃ¥rten, runt 22 och smÃ¥ genier. Jag sÃ¥g ut som ett mongo när jag var 22. De här kidsen sÃ¥g ut som sofistikerade 30-Ã¥ringar med fräsch hy. De var, precis som MÃ¥rten, söta, välklädda och socialt kompetenta. Jag reagerade med att bete mig högljutt och fräckt. För att kompensera att jag var äldst pÃ¥ festen.

* födelsedagsfest för Anders Rydell och Erika ELLE pÃ¥ Spy Bar. Jag gav Anders en “potato gun” i present. Han blev glad. Erika fick en bok. Hon blev ocksÃ¥ glad. Jag hälsade pÃ¥ folk som jag känner, känner ytligt eller aldrig sett förut. Romanskrivarkollegan hittade jag pÃ¥ dansgolvet. Han var rund under fötterna, han.
“Jag har letat efter dig hela kvällen” sa jag.
“SÃ¥klart du har, hehe”, sa han och flinade.

Det är tråkigt med folk som vet att de är snygga tycker jag. Vi bestämde ändå att vid 150 000 tecken ska han läsa mitt manus. Jag är faktiskt snart där.

Sen boxade Christina från Z-TV ut min ena lins av misstag. Jag blev halvblind men låtsades inte om det tills det, en timme senare, började kännas konstigt i huvudet och jag behövde avlägsna mig diskret och åka hem. Snopet.

  • Postad 2009-01-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Högriskarbete


Tro inte att livet som filmkritiker är lätt alla gånger. Ibland skulle jag säga att det är svårt, riskfyllt och alltigenom farligt.

Jag var till exempel tvungen, in the line of duty, att se Wild Child. Efteråt tvingades jag försöka hindra mig själv från att skära upp handlederna och förblöda till döds.

Jag bad M hälsa filmbolaget att de fÃ¥r stÃ¥ för begravningskaffet om jag misslyckas. M försökte hindra mig att ta till rakbladet, “den är inte värt det”.
Också Citys Henric T försökte övertala mig att hålla mig vid liv och bad så hemskt mycket om ursäkt för att de ledde in mig på en så destruktiv bana. Några Valium senare mår jag lite bättre, men nu måste jag bara försöka skriva recensionen också utan att halka dit. A har gömt alla vassa föremål i lägenheten och varslat stödgrupperna.

Wild Child alltså. Jag finner inga ord. Jag försöker hellre svälja en hel apelsin, eller kanske en citron, än ser om den skiten. Jag går på en modern konstutsällning (och alla ni som känner mig vet vad jag känner inför modern konst). Skulle till och med hellre spendera en timme inne på Svenskt Tenn. Alternativt dricka en liter tryffelolja på stående fot.

I korta drag: jobbig tjej frÃ¥n Malibu skickas till engelsk privatskola för att lära sig hyfs. Hon beter sig som en bitch men alla är ganska snälla mot henne ändÃ¥ eftersom de ser att det finns nÃ¥got fint i hennes hjärta. Malibutjejen smälter, och lär internatflickona vad en mani-pedi är medan de fula, grisfejjade engelskorna i sin tur lär henne vad vänskap är. Win-win. När det är lacrossetävling vinner Malibutjejens lag för första gÃ¥ngen “sedan 1976” eftersom amerikanskor har mer go i sig än fula engelskor. FrÃ¥n födseln.

Ge mig rakbladet.

  • Postad 2009-01-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Borgarmode

MÃ¥ste ge Kennet rätt pÃ¥ en punkt. Han hävdar ju att ett set med dyra, välslipade köksknivar är ett tecken pÃ¥ total borgerlighet. Onödigt, snobbigt och kokett. Han tar upp det med jämna mellanrum, mest som en pik till mig eftersom jag…
a) har ett set dyra, välslipade köksknivar på väggen
b) en gång sa till honom att han borde investera i en bra kniv (tror det var när jag försökte skära tomat med hans mjuka, följsamma och böjliga kniv från IKEA)

Jag måste dock ge honom rätt. I Mammut spelar Michelle Williams och Gael Garcia Bernal det råborgerliga paret nummer ett med våning på Manhattan, löpmaskin på balkongen, barnflicka från Filippinerna och ett kylskåp lika stort som mitt badrum. Vad har de på väggen i deras välutrustade kök? Kanske tjugo exklusiva köksknivar som bara hänger där och blänker i bakgrunden.

Japp. In my face.

  • Postad 2009-01-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Tro inte att vi inte känner varann bara för att vi aldrig setts, Sofia


Alla borde ha en “What would Jesus do?“, alltsÃ¥ en inre estetisk/moralisk kompass att rÃ¥dfrÃ¥ga, som ger svar. Min är Sofia Coppola. “What would Sofia Coppola do?” tänker jag när jag som pliktskyldigast ögnar igenom lite platsannonser. Inte skulle Sofia jobba pÃ¥ kontor. Inte jag heller. Jag stänger ned sidan och gör i ordning en kopp lyxte frÃ¥n en skitsnygg men dyr burk istället. Det är sÃ¥ hon lever, det är jag övertygad om.

Jag brukar välja kläder som om jag vore Sofia också, om jag är rådvill någon gång. Sminkar ögonen lite svartare än jag brukar också, Sofia style. Jag tycker att hon har en ganska tråkig frisyr så den härmar jag inte. Däremot hänger jag gärna upp bilder på min pappa, han var tjock och skäggig. Där är vi också lika, hon och jag. Och vi har båda en bror som lever som en renässansmänniska. Mina falska vänner vägrar erkänna att det finns en likhet (kom igen!). jag ska starta en Facebook-grupp som heter ERKÄNN LIKHETEN NU!

Ska skicka efter sköna Marc Jacobs-kläder frÃ¥n utlandet ocksÃ¥, eftersom det är Sofias grej, sÃ¥ att det ska bli helt uppenbart att Sverige numera har en alldeles egen Sofia Coppola-lookalike. Jag heter dessutom Sofia i andra namn, bor i SoFo, Stockholms egna “The Village” och skriver en roman. Vilken tidning blir först med scoopet?

  • Postad 2009-01-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Elefantmannen


SÃ¥g Lukas Moodyssons Mammut i morse. En fascinerande pressvisning som kändes som en galapremiär. “Alla” var där och efter filmen stack SVT upp en kamera och en mick i ansiktet pÃ¥ utvalda key people.

Jag vet inte vad jag ska tycka om den.

Ã… ena sidan konventionell rulle om att familjen är viktigast av allt (ungefär sÃ¥ här säger filmen: “om ni nu bestämmer er för att skaffa barn, fattiga knegarfolk och/eller förmögna överarbetande vitingar, sÃ¥ se till att ta ert ansvar!”).

Å andra sidan fina porträtt av högt ordinära människor och allas våra gemensamma problem som heter tid och pengar. Det fånar kallar livspusslet. Att det inte spelar så stor roll, vi gör alla det vi kan för att ge våra barn allt och ändå blir det inte alltid så. Ibland kan precis samma fina intentioner slå fel och vi ger dem tårar och sorg istället.

Jag ska recensera i City. Jag behöver en dag att tänka över detta på. En sak bara; Michelle Williams är för jävla fin. Som tråkmoster i glasögon och menlös stickad tröja, som kirurg-in-command på sjukhuset eller fokuserad New Yorkare på löpbandet. Hennes ögon säger det mesta, och de där kantiga läpparna som ibland knips ihop till ett streck, och ibland ler det mest förföriska leende. Jag undrar var i filmen hon fick det hemska dödsbeskedet om sin före detta make. Må han vila i frid.

  • Postad 2009-01-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

En kärleksförklaring


Det verkar som om vi måste prata om Benjamin Button.
Filmen då.
Alla spridda, delade åsikter gör att det är dags för ett samtal.

Den handlar om en farbror som föds gammal men dör ung. Det är en stollig handling, såklart. Och med massor av budget, stora stjärnor (Brad Pitt, Cate Blanchett, Tilda Swinton), manus av en sentimental Hollywoodman (Forrest Gump-mannen Eric Roth) och en estet tillika perfektionist (David Fincher) bakom kameran så blir det ju såklart en fin film. Fin i bemärkelsen känslosam (ibland överdrivet så), vacker (ibland överdrivet så) och stundtals tillrättalagd.

Men vad gör det, tänker jag, när filmens själva känsla gÃ¥r rakt in i venen och ut i hela blodsomloppet. Inte för att vara överdramatisk nu…
Jag lämnar biografen lite nykär, lite varm och alltigenom glad, fast på ett vemodigt sätt. Intellektuellt begriper jag att filmen har sina brister. Men vad gör det, tänker jag, när hela skapelsen gör någonting med min person och mitt humör? Är det då verkligen en medioker film? Är det en trea? Går vi inte på bio för att känna någonting eller är det bara för att tänka?

Exempel: Jag ser Synecdoche, New York med ett skitsmart manus av en skitsmart man (Charlie Kaufman). Den är bra, men den rör mig inte. Faktiskt inte ett dugg. Den känns lÃ¥ng och jobbig och jag undrar när känslor byttes ut mot snack. Den kommer att fÃ¥ högt betyg. Den har redan fÃ¥tt högt betyg. Jag kan inte gÃ¥ med pÃ¥ det, jag ger den en tvÃ¥a. Jag vill inte ha det sÃ¥här, jag vill bli berörd. Jag ser Benjamin Button och tänker pÃ¥ mitt eget liv och pÃ¥ hur tvÃ¥ människor ibland möts under ytterst dÃ¥lig tajming men hittar varandra igen i en tid dÃ¥ allting stämmer. Jag ser Cate Blanchett dansa balett och en sextonÃ¥rig Brad Pitt upptäcka kvinnor och lusta medan han är fast i en sjuttioÃ¥rings kropp. Jag känner hans entusiasm (utan att vara överdramatisk nu…). Jag fascineras av hur han spelar med ögonen, hur kroppen är gammal men nyfikenheten plirar ut under de tjocka panchoglasögonen. Visst, jag fattar att det är galet sentimentalt ibland och att Cate Blanchett mest är ett kuttersmycke. Men det skiter jag i för mitt hjärta gillar det.

Är det inte därför vi ser på film?

  • Postad 2009-01-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Det litterära racet

Aha! Jag fÃ¥r, genom en Facebook-konversation, reda pÃ¥ att en annan kollega “i branschen” ocksÃ¥ skriver en roman. Den utspelar sig inte “inom media” utan snarare “utom media”, säger han. Samma här.

Kollegan är känd inom kretsarna runt Riche och Spy Bar. Kollegan har försprång.

Jag bestämmer att jag ska tävla mot kollegan. Jag ska vinna över honom.

Han har skrivit 40 000 tecken, jag 90 000 så jag leder.

Han skriver kanske tvÃ¥ timmar om dagen, ganska disciplinerat. Det gör inte jag. MÃ¥ste börja. FrÃ¥n och med nu, ikväll. Jag skiter i att det är fredag. Jag har Ben & Jerry’s-glass i frysen.

Han ska åka till Fårö och skriva frenetiskt i ett par veckor. Jag funderar på hur jag kan toppa det. LA tänker jag först, givetvis. Men där finns det alldeles för många distraktioner. Jag behöver något kargt men samtidigt inspirerande. Det får inte vara för kallt heller. Kanske släktingarna i Gdansk? Eftersom jag inte kan polska och de inte kan engelska så skulle det nog generera i en del romanförfattande. Vad ska jag annars göra där? Äta korv?
Eller brorsan i Tokyo. Problemet med Tokyo är att man inte hittar någon ro, det är för busy. A föreslår att ta in på hotell i Stockholm. Också en grej. Dyrt kanske, men priset att förlora racet mot kollegan är ännu dyrare. Jag ska bli klar först!

  • Postad 2009-01-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 14

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen