Jazzhands

Jag är med i leken!

Mattias schlagerbloggar men jag talar direkt till folket. Your pick.

  • Postad 2009-02-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Mannen som tyckte till

Alltså, den här filmbeefen. Jag är helt sprallig, jag vill ha mer sånt. Jag tycker det är jätteroligt!
Man brÃ¥kar ju hela tiden inom ramarna för andra medier, men sällan inom filmkritikernas lilla sfär. Jag hade ju lätt kallats för korkad om Nils Petter hittat mig och mina filminlägg under radarn, men jag skriver ju inte likadant pÃ¥ bloggen som jag skriver i tryck. Det är ju ocksÃ¥ hans poäng, men han ser det som en dÃ¥lig sak. Jag ser det som en bra sak. Och därför – lÃ¥t brÃ¥ket fortsätta, jag ser verkligen spänt pÃ¥ utvecklingen av den här diskussionen!
Är dock besviken pÃ¥ Andreas svar/öppna brev som mest gÃ¥r ut pÃ¥ att Nils Petter är för gammal och inte hänger med. Man förstÃ¥r att hon är sur när hon skriver och mest vill slÃ¥ tillbaka efter att han kallat hennes skrivstil “infantil” men jag tror ett argument eller en tes hade slagit hÃ¥rdare.
Emma är med ödmjuk med ett “Ja, sÃ¥ kan man ju ocksÃ¥ tycka, men vaddÃ¥, boggen är inte alltid ett forum för litterära mästerverk”. En axelryckning ungefär. Men kill them with kindness är Ã¥ andra sidan ett uttryck jag omfamnar.
  • Postad 2009-02-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Folkets reaktioner, min belöning

Jag vill inte klaga. Eller vill jag?
Jag bloggar pÃ¥ lite sÃ¥där pÃ¥ PÃ¥ stans blogg om egentligen ingenting alls; semlor, läskiga platser och ordet “kolonial”. Vad händer? Jo, folk reagerar. WTF? Kommentarer och mail!

Man borde väl uppskatta reaktioner, bevis på att folk läser vad man skriver och så vidare men tror ni mig när jag säger att jag är förvånad och inte så lite förvirrad? Ska man svara, ska man försvara sig, ska man reagera på reaktionerna? Jag vet inte. Folket förvirrar mig. Som alltid.

  • Postad 2009-02-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Work it!

Min fredag den 13:e-lista med läskiga platser i Stockholm har visst orsakat olust hos en kvinnlig läsare. Trist. Hon säger att min lista inte är rolig alls “men den var säkert menad som sÃ¥dan”. Tvärtom är den “sÃ¥rande för folk som bor i Blackeberg” eller som “tycker om att promenera pÃ¥ Gärdet en tidig morgon”.

Ajdå. Det här med läsarrespons är en ny grej för mig. Det här med att de är många (läsarna) och de reagerar. De tycker saker. Och känner saker.

Oh well.

Nu ska jag konkurrera ut Mattias (med ny bildbyline!) och hans schlagerblogg på Kulturen genom att skriva om var man bäst ser schlager i Stockholm, i På Stan.
Konkurrens är en drivkraft man inte ska underskatta. Jag ska få fler klick än honom, så är det. Den som vinner straffar den som förlorar.

  • Postad 2009-02-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

"You’re thinking conversion?"


I’m thinking conversion.

Rom lockar fram den lilla katoliken i mig som dyker upp då och då och frågar efter radbandet. Jag har nog aldrig fattat att det finns så många kyrkor i Rom, och alla ser ut som om Donatella Versace inrett dem. Inte en centimeter får gå till spillo, det är en ikon, en målning eller en förgylld staty i vartenda hörn och jag gillar det. Jag lockas av tanken på att flasha radbandet eller ett fett kors på bröstet. För att inte tala om att få göra korstecknet i tid och otid. Det är snyggt, ingen kan säga något annat.

Eftersom pappa var katolik borde de kunna acceptera mig utan omsvep. Värre blir ju förstås om de ska be mig bekänna massa saker, som gudstro till exempel. Men jag tänker mig att de kanske tar sånt för givet bara om man ansöker om att få bli upptagen i deras kyrka? Lite dont ask, dont tell?

Sedan, och jag kanske har fel i detta, kanske det gör att det skapas myter om mig. Det är därför hon inte dricker kaffe, som A påpekade kommer bli en logisk slutledning. Ingen alkohol och inga cigg. Ah, det är därför.

Och sÃ¥ säger jag “nej, men det var innan jag konverterade” och gör därmed mig själv till en enigma.

  • Postad 2009-02-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

"You're thinking conversion?"


I’m thinking conversion.

Rom lockar fram den lilla katoliken i mig som dyker upp då och då och frågar efter radbandet. Jag har nog aldrig fattat att det finns så många kyrkor i Rom, och alla ser ut som om Donatella Versace inrett dem. Inte en centimeter får gå till spillo, det är en ikon, en målning eller en förgylld staty i vartenda hörn och jag gillar det. Jag lockas av tanken på att flasha radbandet eller ett fett kors på bröstet. För att inte tala om att få göra korstecknet i tid och otid. Det är snyggt, ingen kan säga något annat.

Eftersom pappa var katolik borde de kunna acceptera mig utan omsvep. Värre blir ju förstås om de ska be mig bekänna massa saker, som gudstro till exempel. Men jag tänker mig att de kanske tar sånt för givet bara om man ansöker om att få bli upptagen i deras kyrka? Lite dont ask, dont tell?

Sedan, och jag kanske har fel i detta, kanske det gör att det skapas myter om mig. Det är därför hon inte dricker kaffe, som A påpekade kommer bli en logisk slutledning. Ingen alkohol och inga cigg. Ah, det är därför.

Och sÃ¥ säger jag “nej, men det var innan jag konverterade” och gör därmed mig själv till en enigma.

  • Postad 2009-02-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Men nej, jag gillar inte Dan Brown!

Brrr! Det mÃ¥ste varit nollgradigt i Rom idag. Just idag när det var dags för mig att göra det svennigaste av det svennigaste: gÃ¥ pÃ¥ en rundtur i “professor Langdons fotspÃ¥r”.
Ringer det en klocka? Professor Langdon, huvudpersonen i Dan Browns pinsamma DaVinci-kod.
Fuck alltså.
Uppföljaren heter Änglar & demoner och kommer i filmversion i maj.
Jag hatar Dan Brown. Jag hatar hans böcker (enligt vilka Robert Langdon har “en stÃ¥lvass men ändÃ¥ varm blick“). Men man kan ju sÃ¥klart inte lÃ¥ta bli att fascineras av Roms alla mystiska kyrkor, statyer och – ja – symboler. SÃ¥ visst njöt jag av rundvandringen även om jag stundtals ville tala om för andra turister att jag “är pÃ¥ ett jobb”. AlltsÃ¥, jag gör inte rundvandringen för att jag gillar Dan Brown.

Mest gillade jag Sankta Teresa som blev ett helgon efter ett liv i synd. Vid fjorton Ã¥rs Ã¥lder fick hon ihop det med sin äldre kusin. Föräldrarna förfärades och skickade henne i kloster där hon, enligt dagboksanteckningar, “tog emot hans spjut fullt av eld i underbara stötar som fyllde mig med glädje bortom reson” vilket nunnorna tolkade som att hon hade himmelska visioner och sÃ¥g änglar (!). Riiiight…
Andra tolkade det på ett annat sätt, bland annat den kända italienska skulptören Bernini som gjorde en skulptur av henne med halvöppen, njutande mun, slutna ögon och ihoprullade tår. Tolka hur ni vill.
När hon fyllde trettio lämnade hon sitt smutsiga liv bakom sig, blev totalkatolik och därmed helgonförklarad. Mitt favorithelgon so far, helt klart.

  • Postad 2009-02-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Roma – en kärlekshistoria


Jag är i den eviga staden och känner för att uttrycka mig högtravande. Jag har redan gjort det i sms-form. Bedyrat att jag är förälskad i staden vilket, högtravandet till trots, är sant. Redan i taxin hit från flygplatsen blev jag varm av glädje. Taxichaffissen frågade vad jag gjorde här, jag sa att jag är journalist. Han blev entusiastisk och frågade journalista sportivo? Jag sa tyvärr inte och hans entusiasm dog lika fort som konversationen.

När jag sedan passerade Colosseum blev det en wow-känsla i magen. Hotellet är underbart vackert, alla talar underbart dålig engelska och när jag gick ut en sväng upptäckte jag att det växer apelsiner på träden som kantar gatan. Eftersom jag är jag gjorde det mig gråtfärdig.

Ã…t lunch och försökte samtala pÃ¥ mupp-italienska (tre Ã¥rs gymnasiestudier). Det gick inte, de bara garvade Ã¥t mig sÃ¥ vi gick över till engelska. Men kyparen, en äldre elegant herre, sÃ¥g att jag verkligen ville sÃ¥ han fortsatte blanda in lite italienska ord i konversationen för att vara artig. Riktigt italiensk blev det när han kallade mig “bella” och undrade var jag hade min pojkvän. “Solo, eh?”

En annan sak var att han inte frÃ¥gade om jag ville ha dessert utan “Och till dessert, signorina?“. Love them, gipskatter.

  • Postad 2009-02-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Nu är det officiellt…

Jag debutbloggar!

Ps. Bildbyline!

  • Postad 2009-02-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Bilden har inget med inlägget att göra

Är fascinerad av mitt passerkort. Det stÃ¥r “Dagens Nyheter” och “PRESS” pÃ¥ det. Jag tar upp det ibland och fingrar lite pÃ¥ det. Det sitter i en liten klämma som jag ser till att hänga i jeansfickan. Känns bra.

Nu försöker jag bara undvika ekonomidamen så mycket jag kan. Fick reda på att hon betalar ut löner och sånt, så det är nog bäst att ligga lågt. För att inte tala om vad som händer på nästa födelsedagskalas hos kusinen. Han börjar å andra sidan bli riktigt stor nu så det kanske inte blir fler tårtkalas med familjen? Eller också bara familjen, inga vänner till familjen. Hur som helst jobbar jag nog i sommar och kan därför inte komma. Synd.

  • Postad 2009-02-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen