Jazzhands

I ditt (och din mammas) ansikte!


Ha!

I två år har jag väntat på det här tillfället. I två år! Idag kom det.

För ungefär tvÃ¥ somrar sedan (kan ha varit tre till och med) sÃ¥ var jag pÃ¥ min kusins födelsedagskalas. En “vän till familjen” (deras, inte min) var där. En kvinna i “min mammas Ã¥lder”. Det är alltid dem som frÃ¥gar om “jag kan försörja mig pÃ¥ det jag gör” och “om jag har nÃ¥gon utbildning”.

Den här kvinnan frågade de sakerna med en skeptisk look. Hon trodde mig inte när jag sa ja, jag kan försöja mig på det men nej, jag har inte gått JMK.

“Men vilka tidningar är det du skriver för dÃ¥?” frÃ¥gade hon,
Jag rabblade lite månadsmagasin och City.
“Ah”, sa hon dÃ¥ med ett förnöjt jävla smil. “Det är klart, i City kanske det funkar att jobba utan journalistutbildning men det skulle ju aldrig gÃ¥ pÃ¥ en tidning som till exempel DN”.

Den här kvinnan jobbar pÃ¥ DN fast pÃ¥ den administrativa sidan. I tvÃ¥ Ã¥r har jag väntat pÃ¥ att fÃ¥ ge henne “svar pÃ¥ tal” eftersom jag sedan dess figurerat i DN som skribent bÃ¥de en och tvÃ¥ och tio gÃ¥nger.
Jag har tänkt pÃ¥ den stunden mÃ¥nga gÃ¥nger. Skulle vi ses hos min kusin igen? Hur skulle jag fÃ¥ det hela pÃ¥ tal igen? Skulle jag fiska i stil med “Ja, jag frilansar ju fortfarande…och det verkar funka!”

Jag har tänkt på det här oftare än jag borde erkänna.

Och sÃ¥ idag…

Idag var jag pÃ¥ DN, min arbetsplats frÃ¥n och med mÃ¥ndag, för att skaka hand med lite framtida kollegor och se pÃ¥ mitt skrivbord och sÃ¥ vidare. Vem ser jag i korridoren om inte Gnälltant Numero Uno. Ha! Mitt hjärta klappade lite snabbare och jag tänkte i racerfart – är det här rätt läge? Kommer chansen att komma igen? Känner hon igen mig?
DÃ¥ haffar tanten tag i Axel (framtida boss!) som höll pÃ¥ att visa mig runt och frÃ¥gar nÃ¥got jobbrelaterat. Jag tänker nu jävlar och säger “Hej, är det inte du som är XX? Du känner min mosters familj!”
Hon tar tag i min arm och säger “Ja, just det!”. Hon ler, jag tvekar men hugger ändÃ¥ mot pulsÃ¥dern.
“Sist vi sÃ¥gs var pÃ¥ min kusins födelsedagskalas. Minns du? Du sa att eftersom jag inte hade nÃ¥gon journalistutbildning sÃ¥ skulle jag aldrig fÃ¥ jobb pÃ¥ DN, men nu är jag här och börjar pÃ¥ mÃ¥ndag”.

Om det kändes bra? Ja, det kan jag lova. Jag önskar bara att hon inte fintat bort med “Ja, vad kul!” utan erkänt sig besegrad. Nästa gÃ¥ng!

HA!

HA!

HA!

  • Postad 2009-02-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen