Jazzhands

Roma – en kärlekshistoria


Jag är i den eviga staden och känner för att uttrycka mig högtravande. Jag har redan gjort det i sms-form. Bedyrat att jag är förälskad i staden vilket, högtravandet till trots, är sant. Redan i taxin hit från flygplatsen blev jag varm av glädje. Taxichaffissen frågade vad jag gjorde här, jag sa att jag är journalist. Han blev entusiastisk och frågade journalista sportivo? Jag sa tyvärr inte och hans entusiasm dog lika fort som konversationen.

När jag sedan passerade Colosseum blev det en wow-känsla i magen. Hotellet är underbart vackert, alla talar underbart dålig engelska och när jag gick ut en sväng upptäckte jag att det växer apelsiner på träden som kantar gatan. Eftersom jag är jag gjorde det mig gråtfärdig.

Åt lunch och försökte samtala på mupp-italienska (tre års gymnasiestudier). Det gick inte, de bara garvade åt mig så vi gick över till engelska. Men kyparen, en äldre elegant herre, såg att jag verkligen ville så han fortsatte blanda in lite italienska ord i konversationen för att vara artig. Riktigt italiensk blev det när han kallade mig “bella” och undrade var jag hade min pojkvän. “Solo, eh?”

En annan sak var att han inte frågade om jag ville ha dessert utan “Och till dessert, signorina?“. Love them, gipskatter.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen