Jazzhands

En liten grej om sjukhusdöden

Det gjorde inte så ont att sätta in katetern, säger mormor. De bedövade ju förstås, men ändå. Hon trodde att det skulle kännas mer.
Hon frågar oroligt för kanske femte gången om hon luktar illa. Både mamma och jag ljuger och säger nej.

Mormor är sjuk. När 94-åringar blir sjuka och läggs i en sjukhussäng så ser de ynkliga ut. Mormor drar upp den där gula landstinget-filten till halsen och säger att hon “fryser inombords på nåt sätt”. Hon kräks. Jag tittar på mamma medan hon gör det och jag ser att mamma blundar och tittar bort.

Mormor säger matt “Är det här slutet?”
Jag säger “Jag vet inte, mormor”.
Mormor flämtar. Hon blundar. Hon har sitt halsband på sig, noterar jag, tillsammans med den där vita sjukhussärken. Det gör mig lite ledsen att hon har det. Att hon är lite fin mitt i allt det fula.

Läkarna säger att hon har en infektion i magen. Det är därför hon kräks. Mormor äter ingenting. Läkarna säger att det är allvarligt.

Jag känner mig förvänandsvärt likgiltig. Jag vill mest därifrån. Det luktar äckligt. Surt, ruttet och konstigt. Och så decinficeringsmedel. Jag försöker att ta mormors hand och klappa henne på kinden så att hon inte ska känna sig äcklig. När vi går därifrån tvättar jag händerna med decinficeringssprit. Det känns som ett svek.

Att förlora en mormor har känts otänkbart för mig hela livet. När jag var liten, kanske fem, sex år hörde jag ordet “överleva” och tyckte att det var en bra grej. Man kom till en punkt i livet och sen överlevde man den. I evighet. Jag bad givetvis till Gud om att mormor skulle “överleva”. Jag minns att jag redan då tänkte att jag skulle dö om mormor dog. Jag tänkte skitmycket på döden som liten.

Men sen dog pappa, före mormor. Då blev det fel. Så ska det inte vara.

Så nu sitter jag hyfsat likgiltig på stolen bredvid mormor i sjukhussängen och tänker att så här blir det. Så här ser slutet ut. Ingen som vackert och vördnadsfullt sluter ens ögon när man ligger på en bädd av rosor med ett guldkors i sina knäppta händer. Nej, slutet finns bland kräks och droppslangar på en sjukhusbrits i Huddinge. Varför är jag inte panikslagen? Jag borde vara panikslagen av detta.

Isället är jag trött. Helt matt. Jag vill bara hem och sova, men jag vågar inte föreslå att vi, mamma och jag, ska säga hej då och gå.
En sköterska kommer och ger mormor nytt dropp och säger att hon ska röntgas nu. Så vi går.

Först när vi kommer ut på parkeringen börjar jag gråta.

  • Postad 2009-08-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen