Jazzhands

Heaven knows I'm miserable now

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Eller ber om, snarare. Jag bad om mer frilansjobb nu när min stund på DN lider mot sitt slut. Och nu har jag jobb upp över öronen. Kanske tio artiklar. Alla ska vara klara typ nu. Idag.

Som alltid så bemöter jag en stundande deadline med ett världsfrånvänt lugn. Ju mer jag har att göra, och ju mer stressad jag är, desto mer kollar jag på amerikanska TV-serier och äter glass, halvliggandes i soffan.

Sån är jag. “Och jag lägger inga värderingar i det”.

  • Postad 2009-09-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Ska jag säga en grej jag tycker är rolig?

Nej, antagligen inte för då drabbas jag ännu en gång av näthat. Alltid finns det någon humorlös stackare därute som inte kan se det roliga i en man med kvinnoröv.

Fatta hur roligt det är med en man med kvinnoröv.

Jag är å andra sidan rätt luttrad nu efter åtta månader (!) som måltavla för folkets hat på På stan-bloggen. Så jag skiter i att ni tycker att det är hemskt att jag tycker att det är roligt med män som bär kvinnoröv.

Det här maffiga exemplaret såg jag på stan. Hur skulle jag kunna avstå från att dokumentera? Det är alltså en man och hans (förmodade) flickvän på stan. Personen till höger är en man. Med kvinnoröv.

Alla som inte uppskattar detta inlägg kan gå direkt till nästa inlägg.

rov

  • Postad 2009-09-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

"Jag gillar dig som människa"

Igår sa den underbart släpiga Maria Montezami of Svenska Hollywoodfruar att hon “älskar Sverige som land“.

Till skillnad från vad?

En hyfsat berusad man sa en gång till Mattias att han “gillade honom som människa men älskade honom som fenomen”.

Folk är så kulturlösa.

  • Postad 2009-09-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Helgen i bilder

  • Postad 2009-09-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Två språkliga reflektioner

obnoxiousJag vill rikta uppmärksamheten mot två språkliga företeelser som förundrar mig för tillfället.

1. “Jag är bara ärlig” alt. “Jag lägger inga värderingar i det”
Vad är grejen med det? Att säga någonting som i de allra flesta fall kan uppfattas som förolämpande eller i alla fall nedlåtande och sedan försvara sig med “Jag är bara ärlig”?
För att “ärlighet” kan inte förolämpa?
Antingen är man ärlig utan att behöva påpeka detta faktum eller så håller man tyst.
Eller ljuger. Jag föredrar när man ljuger. Med ett undantag: “Jag lägger inga värderingar i det” . Det är en dålig lögn, den kanske sämsta lögnen, som inte gör någon människa glad. Jag hatar hela det yttrandet. Vaddå? “Jag är en ärlighetens apostel som bara levererar en objektiv sanning, en observation helt obefläckad av min egen person”?
Och jag lägger inga värderingar i det.
Eller hur. Eat my shorts, mongo.

  • Postad 2009-09-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Dockor på Hötorget söndag 20 september 2009

Rejvunge.

Rejvunge med störig attityd.

Gothbarn.

Gothbarn eller en nattfjäril? Hårfin gräns.

Vit makt-docka. Knuten näve, psykopat-blick och antydan till fradga i mungipan.

Vit makt-docka. Knuten näve, psykopat-blick och antydan till fradga i mungipan.

Fyllekärring. Sorgligt att se.

Fyllekärring. Sorgligt att se.

100% mobboffer. Ser lite ut som lilla, knubbiga sonen i Sleepless in Seattle?

100% mobboffer.

Tossig. Tant vid tre veckors ålder. Rekord. VIP-kort till Gubbrummet i dopgåva?

Tossig. Tant vid tre veckors ålder. Rekord. VIP-kort till Gubbrummet i dopgåva?

  • Postad 2009-09-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

På förekommen anledning:

mug-village-idiot

Folket.
Vad vill de? Vilka är de? Vad har de för hemlig agenda som jag inte känner till?

När jag skriver om manskön och varför jag älskar Svenska Hollywoodfruar får jag ryggdunk, tummen upp och kärlek.
Men när jag bara nämner att det verkar rätt trist att jobba för en tidning som uteslutande skriver om gluten så rasar folket och både mailboxen och kommentarsfältet fylls av hat. Vad är det med er?

Och nu. Jag skriver om Esters. I tidningen. Om hur fint det är där och hur bra deras Afternoon Tea är. Sen går jag dit, helgen efter att tidningen kommit ut, och upptäcker att det är kö till borden. Det har jag aldrig varit med om förut, och jag hänger på Esters en del på helgerna (jag löses lördagskrysset där bland annat).
Så jag skriver att det är lite synd att droppa sina favoritställen i tidningen för då får man inte längre plats där.

Och jag får nuthin’ but hat. En läsare ska anmäla mig för hybris säger han. Man meddelar att jag har beskräftelsebehov.
“Skriv mer om hur bra du är på att upptäcka trender”.

Folket, alltså. Jag begriper mig inte på er.

  • Postad 2009-09-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Yezzzz!

Den här gamla intervjun med HP Baxxter, frontman i Scooter, ligger och skräpar på nätet. Och glad är jag för det. Den tillhör de bättre jag gjort i mitt liv.

Jag minns precis hur det var. Jag var inne n vända på City och blev kommenderad av Annah Björk att intervjua Scooter. Jag försökte slingra mig lite. Jag kan inget om musik. Allra minst brölig, tysk techno men det föll liksom på min lott. Jag åkte till Berns, gick upp och knackade på tyskens dörr. En blonderad, brun-utan-sol-man öppnar och erbjuder kaffe och kaka med fetaste tyska brytningen: “We have evryzing here: coffee, cookieez..whatever you like!”.

HP Baxxter visade sig vara den mest fantastiska citatmaskin jag träffat (och jag har träffat Rainn Wilson, Ben Stiller och Woody Harrelson). Antingen är han helt och hållet medveten om hur rolig han är och bara driver med alla journalister, eller så är han ett omedvetet geni. Jag älskar honom oavsett.

Baxxter

(Ur Stockholm City 27 Februari 2007)

“EUROTECHNO. Scooter är tillbaka med ett nytt album. Men till skillnad från deras tidigare typiska sound, som i ”Move your ass” och ”How much is the fish”, bjuder nya skivan ”The ultimate aural orgasm” på oväntade musikinslag som house, electronica och till och med lite hiphop.

Frontfiguren H.P Baxxter bjuder på kaffe och kakor. Hans är nyblonderad i håret och har imponerande dödskalleringar på i stort sett alla fingrar. Han är på mycket gott humör.
– Jag gillar dödskallar, säger han. De får mig se hård, tuff och farlig ut.
Har du dödskallar hemma också?
– Nej, jag bor i ett traditionellt hus med uppstoppade djur på väggen. Jag skulle gärna bo i ett slott, men eftersom jag inte kan det har jag inrett mitt hem som ett sådant istället.
På nya skivan sjunger du ”I am the screaming Lord”. Är du “the screaming Lord” ?
– Jag har många namn. Jag är Sheffield Dave, Candy Man och Notorious Dave också. Men ja, mest är jag Screaming Lord, säger han.
Du sjunger också att du är en ”fighter, not a writer”?
– Det stämmer. Folk säger ibland att vår musik är…ja, du vet nog vad kritiker säger om Scooters musik ibland. De tar den inte på allvar. De låter texterna stå i vägen för musiken. Då känner jag att de inte fattat någonting och då vill jag bara slåss mot kritikerna.
Vad är grejen med alla era nonsenstexter som ”Does the fish have chips”?
– Ärligt talat, för den typen av MC-musik vi gör passar det inte att skriva texter om kärlek och förhållanden.
Kanske är det dags för en Scooter-ballad?
– Eh. Vi gjorde en ballad en gång som hette ”Break it up”. Jag framförde den på aukustisk gitarr, men våra fans blev helt förvirrade och fattade inte vad vi höll på med. Så efter den släppte vi singeln ”Fire” för att försäkra dem om att vi fortfarande är Scooter.”

//Caroline Hainer

  • Postad 2009-09-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Lång näsa

Bland det mest otippade som kan hända en människa måste vara att vakna och hitta en Göran Persson-tatuering på överarmen.

  • Postad 2009-09-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Almost famous

Jag känner någon slags mikrokändisskapets vingslag. Jag har blivit tillfrågad att skriva ett kapitel i en kommande antologi. Varför jag, var inte typ Fredrik Strage tillgänglig, tänker jag.

Men jag tackar och känner mig ärad. Och förvånad. Och slänger i samma veva iväg ett mail till den där tidningen Novell som listar 00-talets främsta låtar. Jag blev ju tillfrågad att göra det men avböjde eftersom jag slutade lyssna på ny musik ca 1995.

Men frågan har ändå gnagt i mig. Var fick man idén ifrån, att jag skulle kunna lista hundra låtar? Jag har ju inte skrivit en rad om musik i hela min karriär, typ.
Jag fick ett snabbt svar som löd “Jag vet faktiskt inte” men det hela är inte över. Man har lovat luska närmare i det hela och återkomma. Intressant.

  • Postad 2009-09-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen