Jazzhands

F.Y.Eye

hainerDet är mycket manifest nu för tiden. Jag ska väl inte vara sämre jag?
Jo, det ska jag, men jag behöver få ut en grej. En grej om smink.
Vi måste våga tala om smink.

Jo, jag gillar ju smink. Så mycket att jag också skriver om smink. Artiklar alltså. Om eyeliners och hållbara nagellack och sånt. Ofta förringar jag det och säger saker som “Jag vet att det kanske är lite fånigt men jag gillar det…”

Mest har det väl med att göra att jag inte ser mig som en sminkskribent. Jag har inte blont, slingat hår. Jag använder inte spay tan. Jag äger ingen stem bag. Alltså kan jag inte vara en fullgod sminkskribent.
Och jag lever väl också fortfarande lite i en värld där det kanske anses ytligt och/eller bara korkat att bry sig om något så tivialt som en nyans på ett läppstift.

Men varför ska jag, som faktiskt inte tycker att det är alltigenom trivialt, hjälpa till att upprätthålla den åsikten?

Igår gick jag på The Body Shops 30-årsfest. Där pratar jag med DNs ypperliga sminkkvinna Malin Crona. Visst tänker jag på det ofta, säger hon. Men för mig handlar smink mest om en lek med identiteter.

Jag talar med rara entusiasten Bjooti. För henne är smink allvar. Varför skull det ine vara det? Jag stiftar bekantskap med ny, bestämd sminkälskare som i stort sett säger att de som antar att man är dum i skallen för att man gillar att måla läpparna röda kan ju dra åt helvete. Ingen av dem verkar ens komma på tanken att vilja ursäkta sig för sitt sminkintresse. Och varför skulle de? Varför skulle jag?

Jag har jobbat med Malena Ivarsson ganska länge. Assisterat henne och så. Hon är en av mina idoler, en riktig mentor. Hon berättade en gång om ett kvinnocenter där våldtäktsoffer blev slussade. Ofta var de så traumatiserade att de inte kunde prata. En av sakerna de kunde få göra då var att få sitta i ett rum med andra kvinnor där alla målade naglarna på varandra, klippte varandras hår och helt enkelt groomade sig. För att få tillbaka stoltheten, känslan av att vara någon, återskapa sin identitet och – kanske först och främst – slappna och och må bra. Först då kunde man våga öppna upp sig lite.

För mig har det funnits sådana tillfällen. Då ett frisörbesök gett mig en knuff. Då jag känt mig stolt över att kunna fylla ut ett par röda läppar, och bli en sån som har rött läppstift. En sån! Jag har gjort vänner glada genom att ge dem lyx i form av en dyr läppenna de inte visste att de skule se så bra ut i.

… och så vidare.

Så slut på det här tramset nu, Caroline.
Jag är frilansjournalist. Jag skriver mest om film- och nöje men jag är också mycket intresserad av smink. Jag är sminkskribent. Faktum är att jag är sminkredaktör i en tidning som heter Bon. Och det är jag stolt över.

  • Postad 2009-09-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen