Jazzhands

"Ett liv"

sif

Mormor är tillbaka på ålderdomshemmet nu. Hon äter inte, hon bryr sig inte. Hon ligger bara i sängen. Men hon är i alla fall inte på sjukhus. Och hon lever.

Tänk så många gånger jag redan sörjt henne som om hon vore död. Alla gånger jag redan gråtit och väntat på det där telefonsamtalet.

Jag ringer mormor. Hon frågar om jag tycker att hon ska ge upp och dö eller om jag vill att hon stannar kvar. Kanske blir det så till slut? Man känner att man har ett val. Blir det idag eller ska jag köra på en stund till?

Jag säger att jag hemskt gärna vill ha henne kvar men bara om det är okej. Bara om hon orkar.
Hon säger att hon ska försöka.
Grejen är att jag tror henne. Hon kommer att försöka. En liten, liten stund till. Kanske bara till helgen, då jag kommer förbi. Eller tills nästa vecka. Säkert inte när jag åker till Los Angeles. Då orkar hon kanske inte. För då vet hon att jag inte kommer att komma på besök. Då kommer hon ligga i sin säng och bara vara ensam.

Men just precis nu kommer hon att försöka. Ett litet tag till.

I entrén finns fortfarande pensionärer som sitter i sina rullstolar tätt intill varann och lyssnar på Christer Sjögren. Där finns ännu det lilla biblioteket med böcker med stor text. Där kan man ännu tänka sig att mormor bor och kommer bo ett litet, litet tag till.

  • Postad 2009-09-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Faster! Harder!

Snart är den här, har man ju förstått. Framtiden.
Och det var ju typiskt. Precis när i stort sett alla tidningar jag skriver för skär ned eller klappar ihop helt.

Då åker jag väl till USA då. Om det ska vara så.

Och det ska det, tydligen. Ett vikariat försvinner mitt framför näsan på mig och jag får tack men nej tack på en knippe intervjuförslag.

Nya krafter, nya tag får man tänka då. Och spendera tre och en halv timme sammanlagt i en frisörstol. Inget muntrar upp så mycket som att betala för grooming. Man kan samvetslöst njuta av att bli uppassad med te och att någon gullar med ens hår. Utan att känna motprestationskrav.

M fascineras. Han fattar inte vad som tar en sådan tid.
Att kvinnor lägger ned tid.
Och pengar.
Två och en halv timme färgning. Och sen klippning utöver det.
Det är som om någonting går upp för honom. Kvinnor är annorlunda.
Ungefär så.

Han försöker gissa hur mycket det kostar. Han berättar om mitt frisörbesök för sin kompis och tillsammans sitter de och förundrat gissar hur mycket det kan ha kostat. Massooooor!

Det berättar M medan han knappar in siffran 800 på sin mobil. Han ändrar till 1000 och visar sedan mobilfönstret för mig.
“Något i den här prisklassen gissade vi på”, säger han.

Jag ger honom en varm och öm blick. Meddelar sedan att både han och hans kompis är så naiva.

park

  • Postad 2009-09-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Manlig fåfänga

Hans Kronbrink glider förbi redaktionen och hojtar “Hej alla vackra människor!”.
“Hej, hej” svarar jag.
“Jaså, där ser man vem som tar åt sig”, skockar han.

Meh.

  • Postad 2009-09-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Tala, det är så mörkt

Vi måste våga tala om illasittande jeans.
Och om hur det inte är så kul att skojsjunga “Snälla, snälla, snälla, snälla…” när man till exempel ber om saltet.

Vi måste våga tala om sånt här.

  • Postad 2009-09-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen