Jazzhands

Kärleksbrev

fantastic_mr_fox

Idag såg jag en av de filmer jag längtat efter mest det här året: The Fantastic Mr. Fox. Den var naturligtvis lika underbar som jag hade hoppats.

Grejen är ju att jag älskar Wes Anderson. Det är föga originellt, det är totalt väntat och klyschigt.
Japp.
Det är tydligen inte okej i alla kretsar heller (hej Mattias!) men så ligger det till.  “Movies by Wes Anderson” är dessutom med på Stuff White People Like-listan så det är alltså officiellt ocoolt att gilla Wes Anderson.

Men för mig är han det där perfekta mellanskiktet mellan yta och djup som jag tycker mig ha eftersträvat i hela mitt liv. För det älskar jag honom.

Jag har träffat honom ett par gånger. Jag säger “ett par” för jag minns faktiskt inte hur många gånger det rör sig om. Kanske fyra? Fem?
Vi har tyvärr aldrig fått en särskilt bra kontakt. Jag vet att jag inte gjort något särskilt intryck på honom. En gång sa jag “vi har träffats förut” och han såg bara frågande ut. (Han hade sin för korta bruna manchesterkostym vid tillfället). Det är okej för mig, det brukar nämligen alltid bli så med folk man avgudar. Jag tror man utstrålar något, nån överpumpad entusiasm, som gör att de instinktivt ryggar tillbaka från en. De man verkligen vill komma nära och/eller imponera på ryggar alltid tillbaka.

Första gången var i Venedig på filmfestivalen. Han var där med Darjeeling Limited. Jag hade tunghäfta. Jag var nervös. Jag strök alla frågorna i mitt block, ingen fråga verkade god nog. Det kändes som om jag var kär och mitt ovetande kärleksobjekt kom in i rummet och detta var min enda chans att tala med honom. Inte så långt ifrån sanningen kanske. Förutom att kärleken i det här fallet var av ganska kosmetisk karaktär.
Jag är sällan nervös vid intervjuer. I stort sett aldrig. Men nu var jag det. Jag tyckte nästan att jag kände när han kom in i salen. Plötsligt stod han snett bakom mig och pratade med någon PR-person. Han höll en espressokopp elegant i ena handen. Jag tror hjärtat stannade.

Jag frågade honom det här: “Dina filmer är alltid estetiska och mycket hänger på detaljer, i synnerhet inredningsdetaljer. Det får mig att undra – hur ser ditt hem ut?”

Det kändes som om jag frågade ut honom på en dejt.

Nån mupp till engelsman inflikade “Yeah! That’s a good one. You have a lot of knick-knacks and collectibles and antiques and so on?”

Idiot. Det var ju min fråga. MITT samtal med Wes!

Wes svarade “No, well I…no…not really…I recently moved…uhm…yeah…I had it, uhm, redone. My apartment is…uhm…beige”.

Han skulle bara veta. Att hela min lägenhet är ett enda stort försök till att se ut som “ett hem ur en Wes Anderson-film”. Och nu, efter att ha sett The Fantastic Mr. Fox så inser jag att det är en mycket angenäm livsuppgift. Och att jag har en lång bit kvar.

  • Postad 2009-09-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Dagens På stan

Jag intervjuar Christer Lindarw i dagens På stan. När jag träffade honom i hans kostymförråd gillade jag särskilt att han hade två dockor föreställandes sig och Flinckman i soffan. Den ena dockan hade en mysig stoppning runt magen. De var klädda i La Dolce Vita-klänningar.

Jag vill ha en Caroline Hainer-docka.

dockor

  • Postad 2009-09-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen