Jazzhands

Folk alltså

IgÃ¥r var jag pÃ¥ nÃ¥gon slags galavisning av Trubbel i paradiset. Vince Vaughn gick upp pÃ¥ scen och sa ungefär tio ord. Sen gick Malin Ã…kerman (Akerman) upp och sa hej till sin familj och “sina fans”. Hon uttalade “fans” som “fäääns”. Hon ville tacka dem, sa hon. Tacka “fääänsen”. Sen blev det film. Sen blev det buffémat.

På sådana tillställningar (jag vill inte göra sken av att jag springer på galapremiärer titt som tätt, för det gör jag inte, men det händer) så undrar jag alltid vilka de inbjudna är. I synnerhet eftersom ungefär 40% av publiken brukar bestå av unga, blonda, smala tjejer som ser ut som gemene modebloggerska. Är de modebloggerskor, tro? De är uppklädda till tänderna, ofta lätt orange i hyn och kommer i gäng. Jag har ingen aning om vilka de är men de är banne mig alltid på plats.  

10% är alltid rödnästa gubbar i kostym som inte ser ut att ha sett en film sedan Lorenzos olja. Nä förresten, de ser inte Lorenzos olja. De ser Beck och nåt med Richard Gere. Jag antar att de är businessgubbar av något slag. Affärspartners. De som håller i kulorna etc. Du brukar gilla att titta långt ned i glaset med bjudsprit, är min erfarenhet.

Låter jag bitter? Tror jag det, någon snodde nämligen min sponsdricka (nån vitamindryck som smakade riktigt illa) och jag åt en äcklig wasabinöt av misstag, som jag hittade i min sponspåse med godis. Jag har rätt att vara sur för detta.

Och för att filmen slutar med att alla blir lyckliga och glada.

  • Postad 2009-10-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 7

Etiketter None

Tomheten gånger två

where_the_wild_things_are_poster2Idag såg jag årets bästa film. Jag är övertygad.

Så nu känner jag tomhet.

En slags värme någonstans i mellangärdet också visserligen, men mest en tomhet som när man vet att det man varit med om var så fint och så roligt att ingenting kommer att toppa det. Och nu är det över.

Kanske sen, när känslan helt försvunnit. Men ännu är den stark.

Jag grät lite efteråt. Och så saknade jag min pappa väldigt, väldigt mycket.

  • Postad 2009-10-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Lill-lördag

2223I morgon ska jag se Trubbel i paradiset. Dels för att Vince Vaughn närvarar och säger ett par ord till publiken innan rullen sätts på, och dels för att Kristin Davis är med. Jag gillar Kristin Davis. Jag vill vara hennes vän. Jag har träffat henne. Hon hade Prada-jeans och helt normalstora höfter. Det gladde mig.

IgÃ¥r var Kennet här. Jag bjöd pÃ¥ pepparkakor. Han sa “Vet du vad som är gott till pepparkakor…”

Jag blev iskall inombords. Jag höjde ett finger och skrek “Nej! Du fÃ¥r inte säga ‘grönmögelost’ “.
Han sa “Det är asgott till” medan han mumsade.

Gud. Beklämmande.

Saken är den att jag har ägnat både tid och kraft till att definiera Verklighetens folk, förstår ni. Jag är fascinerad av uttrycket. Jag tror jag vet vilka de är. Jag försöker greppa.

Jag var inne pÃ¥ att det är de som ser musikalen Cats och sen säger “Gud sÃ¥ duktiga de är, de ser verkligen ut som katter!”.

Jag tänker mig att de släktforskar. Verklighetens folk släktforskar och tycker att det är jätteintressant. Så mycket historia.

Men jag vet inte. De dricker antagligen belgiskt öl också, har gladpack och folie i nedersta kökslådan. Köper en pumpa till Halloween men vet inte riktigt varför och så vidare.

Sen kom jag av mig. Kanske vet jag inte alls vilka de är?

Men dÃ¥ satte M huvudet pÃ¥ spiken: verklighetens folk serverar grönmögelost pÃ¥ pepparkaka, konstaterade han. Ja! Det är precis det de gör! Och säger “Det smakar inte alls som man tror, det är riktigt gott faktiskt”.

Det är verklighetens folk det. Självklart. Så klart! Jag känner dem, de är mig närstående. Jag skulle säga att jag i mångt och mycket tillhör dem. Men grönmögelost på pepparkaka, alltså där sätter jag en gräns.

“Varför det?” säger Kennet. “Det är skitgott ju. Smakar faktiskt inte som man tror”.

  • Postad 2009-10-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

This just in!

Kennet Sälling

Sveriges idag två största såpastjärnor: Kennet (Stockholm-Arlanda) och Izza (Mammas pojkar) fångade på bild. Jazzhands kan som enda blogg i Sverige publicera bilden, helt exklusivt.

  • Postad 2009-10-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

You lift us up where we belong

kvick

En till grej om Högdalen förresten. Hon, kristus utsända, som ofta skriker pÃ¥ tunnelbanor om Hans Ã¥terkomst och sÃ¥ vidare. Hennes stora grej är ju “Jesus kommer” men hon brukar ocksÃ¥ informera om satan och sÃ¥ vidare. Hon brukar synas pÃ¥ linje 19. Hon har vitt Ã¥r, lätt manisk blick och slank kropp. Ska vi gissa pÃ¥ femtio plus?

I vilket fall som helst. Jag och Kennet satt på tunnelbanan på väg hem till High Valley en gång när hon kom på och höll hov. Vi blev väldigt nyfikna när hon i vagnen plötsligt började prata med en man i kanske trettioårsåldern. Lite kufisk utseende men förhållandevis normal (för att vara Högdalen). Vi blev så fascinerade över att dessa två stod och höll en normal konversation så att vi följde efter dem när de gick av (vid Högdalen givetvis).

Döm om vÃ¥r förvÃ¥ning när Jesus utsända och hennes tunnelbanevän slank in pÃ¥ McDonald’s och beställde en cheeseburgare. Med helt normal röst, alltsÃ¥ inte profetröst. “En cheeseburgare tack”. Hon tog fram en tia ur byxfickan och langade upp den pÃ¥ disken vill jag minnas.

Vem hade anat?

  • Postad 2009-10-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

In the Valley of High

dsc02439

För övrigt älskar jag Högdalen. Här säljs Polarbröd med färgavvikelser för inte mer än en tia, man kan handla mystisk tandkräm med tjeckisk (gissningsvis) text för bara några kronor och så vidare. Ibland säljer de choklad som det står TESCO på. Choklad som inte ens engelsmännen med deras fäbless för billigt socker vill ha!  

SÃ¥ om du nÃ¥gonsin undrat vad som händer med fabriksvaror som inte gÃ¥r att sälja i “vanlig butik” sÃ¥ vet du nu. De Ã¥ker till Vivo Matextra i Högdalen.

Som den här pajen. Med all önskvärd tydlighet framgår det att det är en andra sortens pajbit. En inte helt fullgod paj. Men synd att slänga, eller hur? Skeppa den till Högdalen. Där säljs den på ett kick.

  • Postad 2009-10-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Räkneverk

(Den här bilden visar några asiatiska journalister jag inte känner på ett junketevent för Julie & Julia där vi fick lära oss laga en omelett)

dsc00054

Jag undrar hur mÃ¥nga gruppintervjuer jag suttit med i. Grejen är att jag känner igen ett ganska stor antal junketjournalister numera som, liksom jag, regelbundet reser till storstäder för att fÃ¥ audiens hos nÃ¥gon stjärna i en kvart eller nÃ¥t, för att sedan skriva ett epos om dennes film. Jag känner igen dem. Vi möts ständigt pÃ¥ anonyma lyxhotell världen över. En märklig tillvaro. Om man hade vetat att det skulle bli sÃ¥här när man var liten och grötmyndigt deklarerade att man skulle bli journalist när man blev stor…

Tja, vi är ett litet gäng. Ett fÃ¥tal har jag faktiskt bra kontakt med och blir glad när jag träffar pÃ¥. Oliver frÃ¥n Schweiz är en av dem. Vi brukar dela junkethistorier med varandra och varna för folk i vÃ¥ra respektive grupper. Han gör musikjournalistik ocksÃ¥, det gör inte jag, sÃ¥ han har nÃ¥gra sköna historier därifrÃ¥n ocksÃ¥. Som att Jon Bon Jovi är den otrevligaste han intervjuat, och den enda intervju han avbrutit i förtid eftersom han inte pallade fler förolämpningari stil med “kom tillbaka när du lärt dig nÃ¥t om rockmusik, bebisen! “. Eller när han pÃ¥ eget bevÃ¥g tog sin an att haussa ett litet indieband av nÃ¥got slag som heter She wants revenge och glatt inledde med frÃ¥gan “SÃ¥, vem är det som vill ha hämnd?” och fick en verbal spottning i ansiktet till svar: “Jag, pÃ¥ din mamma för att hon födde dig!”

Och så vidare.

Men inte förrän idag, i stort sett, gÃ¥r det upp för mig att jag naturligtvis är lika bekant för dem. “Där är hon svenskan, hon är alltid med”. Jag lär ju vara en av de bekanta ansiktena! Jisses! Om jag fÃ¥r gissa är jag nog “Hon som är sÃ¥ trevlig och artig” eller kanske, eventuellt “Hon som kan ställa en rolig frÃ¥ga ibland”. Men tyvärr är jag säkert ocksÃ¥ “Hon som sitter tyst och blänger pÃ¥ de andra” lika ofta.

  • Postad 2009-10-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Straaaaaange man!

spikejonze

En liten, musgrÃ¥ flamländska med flaskbottenglasögon bär runt pÃ¥ en tjock anteckningsbok där hon ber stjärnor att “rita nÃ¥got till hennes dotter”. Hon säger att inte en enda har hittills sagt nej. Och hon har hela boken full. En snabb genombläddring och jag ser Naomi Watts, Hilary Swank, bröderna Coen, Michael Haneke (som ritat en skrämmande golfklubba och en golfboll – en pikant liten varning till den unga dottern?), Wes Anderson..och Spike Jonze bland annat. Spike har ritat en tjock, hÃ¥rig, erigerad penis till den flamländska dottern. Dottern är tvÃ¥ Ã¥r.

  • Postad 2009-10-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Ching chong

Alltså, jag har nu två gratis-internet-caféer jag går till. De ligger bra till för mig och serverar billigt te. Men alltså, det ena spelar jazz (vilket är ok) men frekventeras av snubbar i hatt som står och nickar.
Det andra, som jag är på nu, är närmare hotellet, något billigare och spelar mestadels The carpenters (bra!) men nu verkar den kinesiske ägaren gått loco och spelar Beatles-låtar på kinesiska. Jag blir galen. Det låter lite som de där skojlåtarna när typ hundar ylar och skäller fram julsånger. Jag blir tokig. Jag måste dra. Tyvärr alltså, det här funkar inte för mig.

  • Postad 2009-10-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Bill, oh Bill

Det känns rätt billigt att sitta och garva åt Bill Murray på presskonferensen man han är föbannat rolig. Han får alla med sig. Han klappar sin gosedjursgrävling (han gör rösten till Grävlingen i The Fantastic Mr. Fox) och han playar alla journalister rakt in i målet. Jag beundrar honom. Det är som om han håller hov. Trots att hans roll är betydligt mindre än till exempel Jason Schwatzmans är det Bill som får alla frågorna. Och George Clooney, en förbannat stilig karl. Satan, vilken snubbe.

I morgon har jag intervjuer med Wes och Jason. Hoppas på merch. Massor av merch.

  • Postad 2009-10-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen