Räkneverk

(Den här bilden visar några asiatiska journalister jag inte känner på ett junketevent för Julie & Julia där vi fick lära oss laga en omelett)

Jag undrar hur många gruppintervjuer jag suttit med i. Grejen är att jag känner igen ett ganska stor antal junketjournalister numera som, liksom jag, regelbundet reser till storstäder för att få audiens hos någon stjärna i en kvart eller nåt, för att sedan skriva ett epos om dennes film. Jag känner igen dem. Vi möts ständigt på anonyma lyxhotell världen över. En märklig tillvaro. Om man hade vetat att det skulle bli såhär när man var liten och grötmyndigt deklarerade att man skulle bli journalist när man blev stor…

Tja, vi är ett litet gäng. Ett fåtal har jag faktiskt bra kontakt med och blir glad när jag träffar på. Oliver från Schweiz är en av dem. Vi brukar dela junkethistorier med varandra och varna för folk i våra respektive grupper. Han gör musikjournalistik också, det gör inte jag, så han har några sköna historier därifrån också. Som att Jon Bon Jovi är den otrevligaste han intervjuat, och den enda intervju han avbrutit i förtid eftersom han inte pallade fler förolämpningari stil med “kom tillbaka när du lärt dig nåt om rockmusik, bebisen! “. Eller när han på eget bevåg tog sin an att haussa ett litet indieband av något slag som heter She wants revenge och glatt inledde med frågan “Så, vem är det som vill ha hämnd?” och fick en verbal spottning i ansiktet till svar: “Jag, på din mamma för att hon födde dig!”

Och så vidare.

Men inte förrän idag, i stort sett, går det upp för mig att jag naturligtvis är lika bekant för dem. “Där är hon svenskan, hon är alltid med”. Jag lär ju vara en av de bekanta ansiktena! Jisses! Om jag får gissa är jag nog “Hon som är så trevlig och artig” eller kanske, eventuellt “Hon som kan ställa en rolig fråga ibland”. Men tyvärr är jag säkert också “Hon som sitter tyst och blänger på de andra” lika ofta.