Uppåt, framåt

Jag såg Upp i helgen. Jag påmindes brutalt om varför man aldrig ska se film på en lördagkväll. Ett skäl är för att folk (“ungdomar”) lägger upp sina fötter på sätet framför, i det här fallet mitt.

Nå. Filmens otippade teman gjorde att publikens stoj, sorl och neadertalarbeteenden faktiskt snabbt la sig. Det är faktiskt lite chockande med animerade, färgglada filmer som utan startsträcka levererar barnlöshet, död och ålderdom. Och det innan det ens gått tio minuter!

Jag grät, som alltid. Alla variationer på “…och så är livet plötsligt inne på sista versen” är läskiga, sorgliga och jag grinar.

Parantes: Lite otippat är King Kong (Peter Jackson-versionen) den film jag utan tvekan grinat mest till. En halvtimme ungefär, nonstop. Jag har också gråtit jobbigt mycket till MASK, när Rocky Dennis tar stundenten. Hela grejen med att klara någonting mot alla odds.

Men Upp, alltså. Det är gråt som påminner om att livet är skört och att man ska ta tillvara på alla chanser bla bla bla. Och just då, i biomörkret, kom jag på precis hur jag ska börja min bok. Bort med den gamla inledningen. Jag har en totalfräsch ny, början där vi snackar filmatisering, USA-version, “stor i Japan” och August-priset.

Sen grät jag lite till, såklart.