Jazzhands

Jag har blivit amerikaniserad!

Kolla! Jag ser amerikansk och hälsosam ut. Hälsan själv! Och då har jag ändå sprungit runt på världens största loppis när den här bilden tas. Och så säger de att den amerikanska dieten inte är nyttig. Se på mig!

Tjejerna som har bloggen, förresten, skriver om mat och snubbar. Eller mest mat, och de är naturligtvis två riktiga charmtroll. De drog igång bloggprojektet för ett och ett halvt år sen och har nu fem praktikanter och två heltidstjänster som bloggare. De håller på att pitcha ett tv-program, baserat på bloggen. Bara att ta av hatten och respektera, anser jag.

  • Postad 2010-04-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

En dag på stan

Var på en gigantisk loppmarknad med Roni. Vi är banne mig inga amatörer när det kommer till sånt. Hon plockade upp mig halv åtta på morgonen, vi var i Pasadena en halvtimme senare. Folk höll på att packa upp sina grejor när vi kom dit.

Det var den största loppis jag sett, stor som en flyghangar. Mycket militärt, såg många gamla pickadoller, ett oar uppsättningar “Guns and Amo”. Också poppis med 60-/70-talsprydnadsgrejor i form av ugglor. Måste läsa på om det där, när ugglorna var the it thing inom inrending.

Korvstånd, grillade majskolvar och musik som låter som den musik som spelas i filmer där en flakbil med hönor åker in i ett hölass är med.

Både jag och Roni är väldigt effektiva och fokuserade. Hon är ute efter vintageplagg och skor i regel, och jag är i regel ute efter porslinsfigurer, Art Deco och exotiska huvuden.

Såg ett älghuvud så stort att det krävdes två män att bära det. Såg en benprotes till salu – i ganska skabbigt skick. Såg också en inramad bild på ett foster och en hel uppsättning karvade huvuden av amerikanska presidenter. Grymt.

Jag köpte en barnahand (från en skyltdocka i barnstorlek) och ett polynesiskt huvud. Prutade rejält. En lyckad dag.

  • Postad 2010-04-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Ett långsamt farväl

Det är snart dags för hemresa och jag börjar bli vemodig. Åkte till 50’s Diner och hälsades välkommen av servitören med tandställning, och ett “Åh, det var länge sen du var här, var har du hållit hus?”

Gav mannen utan ben en flaska vatten, han tackade med ett “gud välsigne dig”. Gav kakor till Edgar som tackade med ett “Fint att se dig igen, Caroline”. Ni ser hur jag håller på att sätta in mig själv i en massa sentimentala sammanhang för att skapa en nostalgisk bild i mitt huvud att ta fram sedan när jag är hemma igen och börjar längta tillbaka.
Min hjärna ligger alltid tre steg före mig. Tänker ut planer. Jag hänger bara på.

Som en annan delplan så jobbar jag nu, i elfte timmen, på att äta upp mig. Provar alla restauranger i området som jag inte testat. Det blir fin-italienare ikväll. Har handlat hem bagels, som jag äter medan tårarna rinner och jag viskar “vi ses snart igen”.
Gick till Souplantation, sköna arbetarklassbuffén i kvarteret, igår och satt och myste över en tallrik mac’n’cheese. Ni ser vad min hjärna håller på med? Plantera nostalgiska minnen för framtiden. Smart. Nu ska jag tydligen ut och handla billiga jordgubbar på Whole Foods. Antagligen kommer kassörskan fråga hur min dag varit och om jag inte ska handla mer ost (jag handlar massor av ost).
Hjärnan alltså. If you can’t beat ’em, join them.

  • Postad 2010-04-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Liksom

Funderar på att kanske köra en sån där skolturné, sitta på katedern, ena benet uppe, armen slappt på knäet. Se hur kidsen tänker och känner nu för tiden. Berätta för dem att de inte ska gå på det här med bilder som “media” försöker projicera, att man ska vara sig själv och inte hålla på och balla sig, och så vidare.

Jag kanske kan vara tuff mediabrud som bah “Hör upp, ungdomar! Media kör med falska kort! Gå inte på deras grejer, hör ni!” Så stor skillnad kan det väl inte vara från min tid? Okej att man spelar våldsamma tv-spel istället för hartsfiol, men annars lär det ju vara samma visa.

Jag vill ha nytt jobb ett tag, tänker jag. Jo, men på allvar. Ett litet besök i det vissa kallar “den verkliga världen”. Kanske skulle man börja med kidsen? Jag har ett par Stan Smith så helt mossig är man ju inte.

  • Postad 2010-04-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Och så bara en rad…

…för att tala om att jag nu sett Stolthet och fördom för fjärde gången. Det är inte mitt fel att den går på tv hela tiden, och att jag har lätt att ta till lipen framför romantiska kostymfilmer. Jag är knappast ensam om att vilja vara vacker och bourgeoise i 1800-talets England och med glädje giftas bort, som en dyrbar klenod, till en rödhårig rikemansson. Det är, vad jag förstår, en väldigt vanlig fantasi, ungefär lika vanlig som att drömma om att alla tänder faller ut.

  • Postad 2010-04-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Människan som vill dig väl = emotionell blottare?


På förekommen anledning bör vi prata om medelålders kvinnor/män som åker runt i gymnasieskolor och berättar om hur de “hamnade på glid” och hur vi inte ska bli som dem.

Jag gick i Rågsveds högstadium, under en tid då brandlarm, rökbomber och kickersbrudar med cigg dominerade. Vi hade ofta besök av fria teatergrupper som spelade upp små föreställningar om grupptryck. Ibland ingick det att man skulle “snacka om vad man just sett” efteråt. Ibland ingick rollspel.

Men det mest bestående minnet av scenfolk som vill en väl är en medelålders kvinna i mintgrön trikå (“ski-pants” och midjekort kavaj i samma nyans) som ville snacka med alla tjejerna i aulan i gymnasiet. Minns inte om de var alla tjejer eller bara vi i trean. Med tanke på att jag har ett svagt minne av en aula full till kanske en femtedel så var det nog bara vi stora tjejer.

Kvinnan sa att hon åkte ut till gymnasieskolor och pratade med tjejer eftersom det är svårt att vara tjej nu. Tjejer behöver stöd, de är utsatta för så mycket tryck.
Alltså, missförstå mig rätt, kvinnan var mycket rar och hade verkligen de bästa intentionerna. Jag beundrar henne till och med.
Men så till snacket. Det gick väldigt mycket ut på att inte bli med barn för tidigt. Hon hade haft drömmar om att bli hårfrisörska, sa hon. Men så tittade hon lite väl djupt in i ett par bruna ögon och smack! Så var det med den drömmen. Istället stod hon där med stor mage (*gör en gest som visar stor mage, sett från sidan*), och plötsligt var det bebis som gällde. De bruna ögonen? Äh, stack förstås!

Hon var rar, kvinnan. Hon ville inte att vi skulle göra samma misstag som henne, sa hon. Tänk efter före. Sätt er själva i första rummet.

Hon hoppade ned från scenen och gick försiktigt framför första raden med tjejer och tittade på dem ömt, en och en. “Du är fin som du är”, sa hon när hon stannade framför nån brud. “Glöm inte det” sa hon och smekte hennes kind sakta och mjukt.

Som sagt: rätta intentionerna! Och uppenbarligen gjorde hon intryck för se, jag minns henne än och jag har avstått från att skaffa barn.

Nu till kärnan i detta: jag minns henne bäst av alla som kom och gick och skulle snacka om livets kringelkrokar och svårigheter med oss. Men hon var inte ensam. Det kom och gick massor av såna farbröder och kvinnor hos oss. Kåkfarare, livscoacher, teaterfolk, ungdomsledare, ståuppare (Claes Malmberg bland annat), politiker med insikter (Ylva what’s-her-face satt på aulakanten och tog av sig barfota)…Man skulle kunna tro att jag fick min utbildning på ett ungdomshem men jag lovar, vanligt gymnasium i söderförort.

Nå. kvinnan i trikå kan jag beundra, hennes intentioner var glasklara. Hon kände att hon had emissat en chans och nu projicerade hon hopp och drömmar på unga kvinnor och hoppades att hennes misslyckande (som hon såg det) åtminstone kunde rädda någon av oss.

Men de andra, vad drev dem att berätta för oss om sina missbruk/tillkortakommanden/pajade relationer? Var de bara välmenande själar eller var de…emotionella blottare?

  • Postad 2010-04-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Vad betyder egentligen…

…”emotionell blottare”?

Försöker komma på ett bra exempel på någon.

  • Postad 2010-04-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Coconut? That's nuts!

Brunch med vänner på Tavern. Fantastiskt ställe. Hade mer eller mindre bestämt mig för att ta en sallad eller i alla fall något som inte är 99% kolhydrater.

Men hur kunde jag inte beställa coconut pancakes med macademianötter och stekt ananas? Man hade kunnat misstänka att de konsulterat mig angående menyn (kokos är en av mina absoluta favoritsmaker).

Ah, det är sånt här jag kommer att sakna när jag åker hem. Billig, god mat.
Och alla som säger “hej” och “kul att se dig igen”. Kallprat med folket på Whole Foods, mannen utan ben och Edgar ute på parkeringsplatsen.

Och maten, då. Billig och god mat. Inte bara ute. Jag handlar en halvliter jordubbar om dagen, för 88 cent. Ananasen får man för en tia, och man kan köpa tio mangos för tio dollar på Ralph’s. Om jag bodde här skulle jag vara hälsan själv. Jämt.
Men det är klart – sen säljer ju Tavern hembakade pistagekakor, fantastisk morotskaka i fem lager och en galen citrontårta. Till exempel.
Och Coral Tree ligger ett stenkast härifrån. Svårt att låta bli deras brownies. Och så vidare, och så vidare.
Och jag behöver väl knappast nämna amerikanernas känsla för pizza? Och CalMex-maten? Nej. Knappast.
Så det blir liksom plus minus noll med hälsan. Å ena sidan frukt och grönt. Å andra sidan wicked cheesecake, liksom. Som livet självt.

  • Postad 2010-04-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Men först frukost…


Sådär ja! Då var man redo för ännu en dag.

  • Postad 2010-04-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Jag döper min förstfödde till Jack!

Jag vet inte varför man visade ett dubbelavsnitt av 24 just ikväll men glad är jag för det. Jag tror det var säsongens bästa två program. Så tycker jag efter varje program, tror jag, men jag undrar om inte de här var exceptionella.

President Taylors otacksamma uppgift, att ständigt tvingas fatta alla beslut, hela tiden med de egna känslorna åsidosatta. Inte sedan President Palmers dagar har vi sett någon förkroppsliga den nobla ämbetesmannen/ämbeteskvinnan så bra. Rakryggat, men ändå varmhjärtat.

Och agent Ortiz (Freddie Prince Jr.) som med sina ärliga ögon återspeglar hela situationens frustration, och även sin egen då det visar sig att han ovetandes låtit sig dras vid näsan. Man känner med honom, det gör man. Och när hans läppar stramar hårt är det nästan så att man hör tändernas gnissel.

Och strebergubbarna i Vita Huset som givetvis vet bättre än Presidenten och ska göra allt på sitt egna sätt, hur många såna har man inte träffat på i sina dagar. “Jaja, chefen…whatever” och sen går de bakom ryggen eftersom hon inte “fattar” vilket det rätta beslutet är. Men det gör de, förstås.
Gubbar med kulmage och nonchalant blick alltså. Så kallat nackskott på dem.

Så många känslor. Tårar, frustration, spänning – allt utom skratt faktiskt – i en enda liten teveshow. Är det inte fantastiskt så säg? Faktumet gör mig rörd. Och det är för jävla synd att det är sista säsongen.

  • Postad 2010-04-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen