Jazzhands

Människan som vill dig väl = emotionell blottare?


På förekommen anledning bör vi prata om medelålders kvinnor/män som åker runt i gymnasieskolor och berättar om hur de “hamnade på glid” och hur vi inte ska bli som dem.

Jag gick i Rågsveds högstadium, under en tid då brandlarm, rökbomber och kickersbrudar med cigg dominerade. Vi hade ofta besök av fria teatergrupper som spelade upp små föreställningar om grupptryck. Ibland ingick det att man skulle “snacka om vad man just sett” efteråt. Ibland ingick rollspel.

Men det mest bestående minnet av scenfolk som vill en väl är en medelålders kvinna i mintgrön trikå (“ski-pants” och midjekort kavaj i samma nyans) som ville snacka med alla tjejerna i aulan i gymnasiet. Minns inte om de var alla tjejer eller bara vi i trean. Med tanke på att jag har ett svagt minne av en aula full till kanske en femtedel så var det nog bara vi stora tjejer.

Kvinnan sa att hon åkte ut till gymnasieskolor och pratade med tjejer eftersom det är svårt att vara tjej nu. Tjejer behöver stöd, de är utsatta för så mycket tryck.
Alltså, missförstå mig rätt, kvinnan var mycket rar och hade verkligen de bästa intentionerna. Jag beundrar henne till och med.
Men så till snacket. Det gick väldigt mycket ut på att inte bli med barn för tidigt. Hon hade haft drömmar om att bli hårfrisörska, sa hon. Men så tittade hon lite väl djupt in i ett par bruna ögon och smack! Så var det med den drömmen. Istället stod hon där med stor mage (*gör en gest som visar stor mage, sett från sidan*), och plötsligt var det bebis som gällde. De bruna ögonen? Äh, stack förstås!

Hon var rar, kvinnan. Hon ville inte att vi skulle göra samma misstag som henne, sa hon. Tänk efter före. Sätt er själva i första rummet.

Hon hoppade ned från scenen och gick försiktigt framför första raden med tjejer och tittade på dem ömt, en och en. “Du är fin som du är”, sa hon när hon stannade framför nån brud. “Glöm inte det” sa hon och smekte hennes kind sakta och mjukt.

Som sagt: rätta intentionerna! Och uppenbarligen gjorde hon intryck för se, jag minns henne än och jag har avstått från att skaffa barn.

Nu till kärnan i detta: jag minns henne bäst av alla som kom och gick och skulle snacka om livets kringelkrokar och svårigheter med oss. Men hon var inte ensam. Det kom och gick massor av såna farbröder och kvinnor hos oss. Kåkfarare, livscoacher, teaterfolk, ungdomsledare, ståuppare (Claes Malmberg bland annat), politiker med insikter (Ylva what’s-her-face satt på aulakanten och tog av sig barfota)…Man skulle kunna tro att jag fick min utbildning på ett ungdomshem men jag lovar, vanligt gymnasium i söderförort.

Nå. kvinnan i trikå kan jag beundra, hennes intentioner var glasklara. Hon kände att hon had emissat en chans och nu projicerade hon hopp och drömmar på unga kvinnor och hoppades att hennes misslyckande (som hon såg det) åtminstone kunde rädda någon av oss.

Men de andra, vad drev dem att berätta för oss om sina missbruk/tillkortakommanden/pajade relationer? Var de bara välmenande själar eller var de…emotionella blottare?

  • Postad 2010-04-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen