Jazzhands

Cherish!

Åh, jösses. Såg precis Madonna-avsnittet av Glee. Har haft blandade känslor inför serien. Jag tycker musiknumren, i bästa musikalmanér, naturligtvis sitter som små smäckar, strösslade med sentimentalitet eller glitz.

Samma sak gäller för Madonna-avsnittet där bekanta dängor inte direkt får nytt liv, men framförs på ett sätt som lite ekar Allsång på Skansen, den där euforiska känslan som bara sång i grupp kan åstadkomma.

(Sue Sylvesters version av Vogue har legat på nätet i någon vecka)

Men för en gångs skull – och det är detta jag haft invändningar emot tidigare – funkar seriens alla parallellhandlingar, som denna gång cirkulerar löst runt Madonna-temat. (Det står därför, för övrigt, helt klart att en Madonna-musikal á la Mamma Mia är next up.)

Att frustrerad och olyckligt kär sjunga Open Your Heart tillsammans med sitt kärleksobjekt, till exempel, rör mig.
Eller när Will sexigt åmar sig och tar kommandot medan han sjunger Like a Virgin tillsammans med ja, gissa vem, är ren konst. Inte nog med det – tre virgin/sexpro-par sjunger omlott. Ja, det är så fint och smart att man blir matt. Hur lång tid tar det att få till en sån här perfekt scen? Jag vet inte.

Hela avsnittet ekar allt det fina med lyckade high school-filmer/serier när de funkar. Det vill säga, när allt känns smärtsamt men vackert bekant trots att ens egen verklighet och erfarenheter ligger långt ifrån fiktionens.
Det har väl med känslor att göra och musik är ju, som bekant, så otroligt bra på att förlösa sånt. Och vilken känslosam tidsmarkör är inte Madonna? En ganska kraftig sådan, och det bästa är att hon markerar olika tider, flera tider. Allas tider. Min, din och Glee-ungarnas.

Genialt.

  • Postad 2010-04-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Verkligehet vs. film

  • Postad 2010-04-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

"Dagens och en roman, tack"

Jag tar det här med att skriva roman på café till en helt ny nivå. Jag kör inte kaffe/laptop som gemene författaraspirant Jag kör mat/laptop.

Visst, serru. Jag tar med mig laptopen till Brentwoodkrogen och betar av dem, en efter en. Två skäl för detta:
1. Boken måste bli klar innan jag drar. Annars är jag misslyckad.
2. Jag vill äta gott.

Och mat/laptop är grejen. Snart klar. Vet att jag sagt det i flera veckor nu, men jag ser ljuset. Jag ser ljuset!

  • Postad 2010-04-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen