Jazzhands

En liten tur till överklassen

Letar på Åhléns efter en juicepress. De har bara i plast, jag litar inte på plast. Går till NK. Hittar vulgära saker i hårdplast. Jag frågar om de inte har en juicepress “i annat material, kanske stål eller krom?”. En säljare säger “Har du sett Alessis klassiska, den som ser ut som en spindel?”
Han visar mig. Den är fruktansvärd. Jag tar den i hårdplast. Ställer mig i kö, betalar. Jag köper också en födelsedagspresent till Roni som fyller år – en grytlapp och en grillvante med en karta över city på (eller om det är Östermalm? Jag har inte kolla på vart gränsen går).
Kassamannen: “När jag såg dem här för första gången kollade jag efter Birger Jarlsgatan, för det är där mitt ordenssällskap håller till”.

Dagens sanning. Dagens citat. Vi pratar på ett tag. Mannen tillhör de “tjänande bröderna”, till skillnad från “de verkande bröderna”. Jag frågar om han inte vill vara verkande, men han skakar kraftigt på huvudet. Absolut inte, det är roligare att tjäna.

Vi snackar på medan han slår i Ronis present. Han avslutar med “Men det ena leder till det andra, så i juni kommer jag att jobba åtta dagar med att servera på kungliga bröllopet”.
“Jaså”, säger jag. “Rekryterar de personal från ordenssällskap alltså?”
“Ja, “, säger han. “Du hittar ingen platsannons på Arbetsförmedlingen direkt, med Personal sökes till kungligt bröllop”.

Vi garvar båda två. Jag känner mig som en svikare av min arbetarklassbakgrund. Det gör jag jämt när jag handlar på NK.

  • Postad 2010-05-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Spaningarna fortsätter

Det här hörde jag på en finare bjudning en gång. Jag serverade.

Knös 1: “Hur står det till med Magdalena nu för tiden?”
Knös 2: “Min dotter har emigrerat!”
Knös 1: “Jaså?”
Knös 2: “Till Södermalm!”

  • Postad 2010-05-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

10 saker som hör överklassen till

1. Alessiprodukter i köket.
2. Uttrycket “familjen”, om den egna släkten (som i “familjen har ett hus i Porto”).
3. Böcker om Österrike.
4. Lågklackade skor med spetsig tå.
5. En lätt avsky för Markimekko-produkter.
6. Flertalet drinktillbehör som vinkylare, ishink, Alessi-korkskruv, stor uppsättning konjakskupor och snapsglas.
7. Tändsticksask med tulpanmönster från Svenskt Tenn.
8. Historiaintresse.
9. Höga byråer, minst en och en halv meter.
10. Vurm för Italien.

  • Postad 2010-05-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Tankeställare

Har haft allvarliga planer på att skaffa ett mellanrum mellan tänderna, men det här lila Photoshop-experimentet gav mig en tankeställare. Kanske inte värt det ändå. Mer Anderssonskans Kalle än Lauren Hutton.

  • Postad 2010-05-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Man frågar sig, gång på gång

Något jag inte gillar är att jag ligger efter med mitt 24-tittande. Gillas icke. Men jag har haft mycket att göra, fast ändå kan jag inte säga vad jag gjort, direkt. Filat på saker, inte avslutat allt för mycket. Putsat fönster – det absolut främsta tecknet på att man har mycket att göra (då freakar man och börjar göra nåt “med händerna” istället).
Har våndats över deklarationen, har funderat på att slipa till ett mellanrum mellan tänderna (det är snyggt). Har haft “möten” och möten. Båda sorterna. De första brukar inkludera kaffe, inte de andra, mer seriösa.
Har rensat upp bland DVD-filmerna i hyllan. Det är till exempel inte rimligt att äga två ex av Jätten, eller ens ett ex av

Men är det värt att missa 24 för det?
Nej. Såklart inte.
Tänker jag och tröstäter.

  • Postad 2010-05-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Nya tider, nya skratt

Tror mer och mer på humorkollektiv och företags-kick-offer som trolig framtid. Jag vill åka på billig charter, stänga in mig på ett rum med all-inclusive och fila på mitt material. Komma hem, köra några företagsgig och sedan skicka iväg en saftig faktura som täcker mitt deltidsboende i US of A. Det ä rdrömmen.

Lunchar med bäste KristAhl och försöker få honom att hoppa på tåget. “Det behövs ett nytt gäng nu”, säger jag. “Det behövs fler tjejer”.
Jag drömmer om en pigg publik med halvfulla tjänstemän som applåderar hjärtligt och skämt om “chef’n”, och om sköna tjejer från receptionen som garvar hysteriskt när jag kör en sån där Rheborg-grej om hur män och kvinnor är och hur de hela tiden misslyckas med att kommunicera med varandra.

Jag målar upp en dröm för KristAhl. Jag ger honom en vision.

Det är första steget. Det andra är ett aktiebolag, en agent, ett fullbokat schema och en assistent som antecknar varje gång jag säger något kul.

  • Postad 2010-05-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Bladet från munnen!

Äntligen får man blogga om Robin Hood! Filmbolaget vill nämligen inte att man yppar en endaste grej om filmen innan premiär men nu är det alltså fritt fram. Då kör vi!

För det första är det en väldigt sexig film vi har att göra med. Inte bara i fråga om soldater och Robins “merry men” som tar vad de vill ha och så vidare, utan också genom idel sexuella ordlekar och symboler. Nej, jag tror inte att jag övertolkar. Visst, ibland är en pilbåge bara en pilbåge och så vidare, men när det till och med antyds att “Lille John” fått sitt namn genom en viss företeelse så får man nog ge sig och erkänna att det inte bara är jag som låter tankarna dra iväg åt det förbjudna hållet.

Ridley Scott har hela tiden bedyrat den historiska autenticiteten i filmen (jag är en förstahandskälla här, jag intervjuade Ridley om detta i LA). Jag ifrågasätter den en aning, till exempel då Lady Marion slåss med svärd. Men hey, jag ställer å andra sidan inga krav på historisk autenticitet när jag ser filmer om en ädel, modig och utmärkt bågskytt som troligtvis funnits på riktigt men ingen kan riktigt säga när.

När första trailern för filmen släpptes loss på nätet fokuserade den mest på filmens action. Det var strider för hela slanten, med svärd, pil och kokande olja. Hela medeltidsspektrat av elakheter.
Men trailern gillades inte, den fick dålig kritik. Man talade missnöjt om “en Gladiator fast med svärd”.

Då släppte man en ny trailer, där man tryckte mer på Robin Hoods personliga problematik – att han är laglös – och att fransmännen är sliskiga, skurkaktiga ostronätare som bara vill roffa. Det är ju något alla kan relatera till – fransmännen som skurkar – och därför fick den ett betydligt varmare mottagande.

Och i Ridleys film är det inte, i vanlig ordning, Sheriffen av Nottingham som är den stora skurken (varför är han en så stor skurk i regel, egentligen? Han är ju bara kungens hantlangare!) utan Frankrike. Och Frankrike gör sig utmärkt som skurk. Nästan i samma klass som Hans Grûber. Man borde faktiskt göra fler filmer med Frankrike i en bärande roll.

Cate Blanchett är världens vackraste, som vanligt, och Russell Crowe svettig och sur, som vanligt. Men jag gillar det. Renodlad medeltidsaction, underliggande åtrå och en älskvärd skurk. Vem kan begära mer av en actionrulle på över två timmar?
En grej till förresten. Räkna med en ny Robin Hood-våg framöver då detta helt uppenbart är en prequel, som förväntas följas av både en och två uppföljare. Jag välkomnar dem så pass mycket att jag överväger att inte himla med ögonen när medeltidsveckan på Gotland kickar in i år.

  • Postad 2010-05-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Dagens "stryka från Att göra-listan"

Klar med romanen.
Inskickad till förlag.
Tomhet.

  • Postad 2010-05-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Och nu lite skönhet…

Går på en visning av Schwarzkopfs nya hårprodukter. De har tuffat till sig ordentligt. Burkarna är silvriga och röda och heter fräscha saker som Gelastic och Shine Dust. Det spelas The Stone Roses. Man har värvat Steve Terry. Många tjejer på plats (inklusive jag själv) har hästsvans. När Steve Terry pratar om att man utstrålar och kommunicerar saker med sitt hår känner jag mig träffad. Jag utstrålar antagligen mesighet.
Han tar upp modeller på scen och visar hur man med hjälp av Schwarzkopfs nya, tuffa grejor enkelt kan förvandla en frisyr. Man kletar bara lite vax i handen och vips har man attityd. Jag vill bli frisör. Man kanske skulle sadla om. Eller så går man och klipper sig, vilket som.

Jag testar den i stort sett enda produkten för babyfint, rakt hår som jag har, ett slags tunt, flytande vax som gör håret glansigt och håller det på plats. Perfekt för småhåret som står rakt upp. Jag blir imponerad. Bra där, Schwarzkopf!

Men jag undrar varför de valt att satsa så mycket på att tuffa till sig. Räcker det inte med att vara den medelålders kvinnans första val? Är det inte där pengarna ligger? Köper ungdomar, de som använder vax och gele, Schwarzkopf-produkter?
Det gör de kanske, om de säljs på “rätt” ställen. Ställen där det spelas The Stone Roses. Varför vill inget ledande märke satsa på att bli den stela, medelålders, permanentade kvinnans stylingval? Jag tänker mig att det finns massor med pengar att hämta där. De som köper Elnett och sen en ny flaska så fort den tagit slut, som håller sig till ett och samma märke och en och samma produkt livet ut. Ungdomar är så otrogna. Medelålders damer med permanent, eller flikar, är trogna och stadiga. Jag skulle skita i att göra tuffa grejor, och istället göra hederliga Volvo-versioner av mina hårprodukter.

För ytterligare skräddarsydda marketingstrategier för just ditt företag maila mig på caroline (at) hainer.se

  • Postad 2010-05-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Inredning, som jag ser det

Jag kör nolltolerans i hemmet nu. När jag flyttade till en mindre lägenhet gjorde jag mig av med min bokhylla full med tuffa böcker. Vaddå, jag lär ju inte läsa om dem? Nu har jag en trettio, fyrtio böcker i hemmet. Och det känns så rent, lätt och skönt. Som att ha blivit av med ryggskott. Man kan stå upp, rakt.

Detsamma gäller numera smink. Mitt sminkbord (jag har ett sminkbord) har varit överfullt, och min garderob har huserat en fem, sex ICA-kassar med produkter men nu gäller nolltolerans. Bara produkter jag verkligen kommer att använda ska finnas kvar. Minsta tveksamhet och kajalpennan/burken/mirakelprodukten/läppstiftet ryker. Resultatet är ett balanserat sminkbord med enbart gräddan av dagens utbud. Resultatet av detta är, i förlängningen, ett snyggare jag. Med start redan idag.

Om jag nu bara kunde applicera samma nolltolerans i köket och på alla mina köksprodukter jag älskar som min egen familj, men umgås med lika sällan.

  • Postad 2010-05-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen