Barnet

Det är inte så att jag ogillar barn. Jag ogillar vissa barn, på samma sätt som jag ogillar vissa vuxna. Särskilt de som läser konstkritik. De ogillar jag mest. Och de som säger att man “betalar till sig själv” när man har en bostadsrätt.

Ett barn i min närhet är fult. Det är ett mycket fult barn. Och jobbigt.
Jag hade kunnat tåla det, om inte föräldrarna påpekade att det var ett sött barn, och så duktigt. Ligger före med tal och allt. Tänka sig! Och om de sätter på musik – hör och häpna – så dansar barnet!
Dansar!
Och Barnet gillar vuxna smaker på mat också. Va! Hör och häpna. Ja, som brieost!

Alla barn jag känner verkar ligga före med talet för övrigt.