Jazzhands

En sann historia

IgÃ¥r när jag gick hem i regnet runt elva, var jag ensam pÃ¥ Kocksgatan sÃ¥när som pÃ¥ en man i rullstol som alltsÃ¥ körde rullstolen baklänges – med hjälp av sina fötter. Jag stirrade lite, tänkte att han behövde hjälp och hojtade Behöver du hjälp.
Nej då, försäkrade han och kollade skumt på mig.
Jag tänkte, eftersom du körde baklänges, sa jag.
Lättare så, sa han.
Okej, sa jag.
Jobbar du med handikappade, sa han.
Nej, sa jag, då hade jag kanske vetat att det är lättare att köra baklänges än framlänges.
Nä, men det är nog bara jag, sa han och rullade iväg baklänges.

  • Postad 2010-07-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sommarblogg

Som sommarpratare fast sommarbloggare är jag idag. Fast jag vet inte, det är ett ganska otypiskt inlägg för att vara mig. Och som straff har jag därför lika många ogillar-tyckare som gillar (man trycker på en liten tummen upp/tummen ned). Jag kommer inte att vinna denna popularitetsröstning.

På tal om det, förresten, så drömde jag att jag fick ihop det med Jim Carrey lite smått (förlåt, men jag tycker att han är snygg. När han inte grimaserar) men han bedrog mig, kunde inte köra det traditionella par-racet. Men i drömmen var känslan av förälskelse angenäm och trevlig. Så det blev liksom lika många tummen upp som tummen ned där också.

  • Postad 2010-07-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Det här med konsumtion kontra samvete bla bla

Köper en klänning från Sonia Rykiel på nätet. Den är på rea men kostade ändå massor. Nu hänger den här och jag vågar inte prova den av rädsla att den ska sitta fel.

Handlar en stege på Brandstationen för 850 kronor. Alltså, 850 kronor. Lika mycket som min mamma får för att jobba extra en hel lördag. Okej, lite mycket för en sliten stege, tänker jag men nu bör jag väl hålla god min och köpa den annars kommer de väl stirra på mig och tycka jag är konstig som ifrågasätter priset. De vet antagligen något jag inte vet, om prisbilder och trender och så.

Tar hem stegen. Vad ska jag med en stege till? I min lilla etta?
Lämnar tillbaka den. “Vi har ju egentligen inte öppet köp…”.

Jag är inte mogen att hantera egna pengar. Varför ifrågasatte jag inte det rimliga i att betala 850 kronor för en stege?

Sedan intervjuar jag Göran Greider till ett jobb, och han säger bra saker om (lyx)konsumtion. I mitt sinne försöker jag att försvara Rykiel-köpet. Jag handlar få, men dyra plagg. Kvalitetsplagg, räcker hela livet. Bättre att sömmerskorna i Paris får betalt för sitt arbete än att ett öre hamnar i fickan hos någon barnarbetare i Kambodja.
Men det där är ju inte sant. Jag handlar inte alls bara ett (lyx)plagg då och då, som jag sen har hela livet. Det där är en illusion och en livslögn.

Precis som att hala upp plånboken och låtsas att man är den typen av person som utan problem betalar 850 för en skranglig, gammal stege. Också en illusion och livslögn. vad krävs, egentligen, för att man ska bli sann mot sig själv?

  • Postad 2010-07-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Service Рen fr̴ga om balans (och ̦vertalning)

Utnyttjar en gratiskupong och tar med brorsan pÃ¥ gymmet. En blonderad ung man stÃ¥r bakom disken, hälsar oss välkomna, ser att vi är nya. Säger “Vad glad jag blir, hörni”.
Vi fyller i lappar, fÃ¥r höra om gymmets förträfflighet. “Det är bara att komma fram och frÃ¥ga annars, hörni. SÃ¥ fÃ¥r ni ha en fin träningsstund dÃ¥!”.

Svårt det där med service. En fin balans mellan hjälpsamt och påträngande. Har tänkt på det många gånger.
Jag gillar servicen på underklädesbutiken Gustaf Mellbin i Gamla stan. (Parantes: när jag var liten tyckte jag att de hade groteskt stora plagg i skyltfönstret. Så går det)
Där skakar de pÃ¥ huvudet när nÃ¥got sitter fel, de säger Nej eller Ja, inget “Jo men kanske…med en sarong till?”. De tar fram saker ur smÃ¥ gömmor om man ber om det. De mäter med sina mÃ¥ttband, som de bär runt halsen. De säger “Du ska ha en större storlek i omkrets” och sÃ¥ är det med det. Även om jag tycker att det sitter bra. “Ja, men den töjer ju ut sig, vet du”.
Sen får man sitt köp inslaget i fint papper och nedlagt i en fin påse.
SÃ¥ ska det vara tycker jag.

Min tidigare favoritrestaurang Lilla Pakistan har tydligen klappat ihop. Synd! Otroligt god mat men mycket unik service alltsÃ¥. Ägaren, eller i alla fall en man med pondus, mer eller mindre kommenderade vad man skulle äta. “Du mÃ¥ste ta rajta till, annars blir det inte bra!”
Jag sa en gÃ¥ng att jag inte var sÃ¥ hungrig, undrade vilken rätt som var sÃ¥där lagom stor. Han sa “Det är inget fett i vÃ¥r mat, den är mycket mindre fet än indisk mat!” pÃ¥ ett skönt Soupnazi-vis. Han tog för givet att jag bluffade och egentligen bantade. “Och jag skriver att ni ska ha bröd till, det mÃ¥ste ni, ni ska doppa den i sÃ¥sen”.

  • Postad 2010-07-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Jag identitetskrisar, alltså finns jag

Hur ofta har vanligt folk identitetskriser? Hur ofta tänker gemene man att han inte vet vad han vill göra med sitt liv, att man kanske skulle sluta jobba på Posten/i gruvan/på reklambyrån och tja, kanske föda upp lamm istället.
Eller är sånt bara koketteri? En lyx man kan unna sig om man vet att det någonstans ändå finns ett alternativ? Att man har råd?
Skaffar man familj och barn har man antagligen inte råd längre, med lyxen som är en identitetskris.

Det kanske största i-landsproblemet vi har: “Vad ska jag göra av mitt liv? Ska jag mÃ¥la akvarellmÃ¥lningar, som jag vill, eller jobba vidare som advokat, som jag är utbildad till?”

Jaja. Förlåt tjatet, men en frilansjournalists karriär börjar kännas mer och mer som en balettdansös eller en modells, där bäst-före-datumet är satt till någonstans i trettioårsåldern. Det vill säga, precis den ålder jag är i nu.

  • Postad 2010-07-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

"Trust me, I’m a gentlemannatjuv"

bm3

Jag gillar ju gentlemannatjuv-looken, med vattenkammad snedbena, lätt framåtlutning vid kommunikation och så kostym av femtiotalssnitt. Någon man kan lita på. Någon man inte blir lika förargad av att bli bestulen av. Han gör väl det han måste. Han har väl sina skäl. Som Cole i Sunset Beach, han hade ju sitt arv att brås på. Vad skulle han göra? Inte hans fel, helt och hållet, att diamanterna slank ned i hans lite för stora smokingjacka.

Man gillar ju gentlemannatjuvslooken, det gör man. Som Vincent Cassel i reklamen för YSLs L’Homme de Nuit. Inte hans fel att kvinnorna bedrar sina män med honom.

Men antingen är looken daterad eller så finns inga gentlemannatjuvar nu för tiden, bara klåpare i gympabrallor och vit Levis-tröja. Sommaren 2010 har trots allt bjudit på en del spektakulära brottsrapporteringar, från Kapten Klänning till Linda. Och ingen av de haffade ser ut att ens äga en kostym.

Det var bättre förr.

  • Postad 2010-07-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Såg jag Inception igår eller var det bara en dröm?

Tog fel allergitablett. Upplever nu konsekvenserna av detta. Ser att den har en sån där varningstriangel på förpackningen. Dåsighet. Man blir dåsig.
Känner ögonlocken trotsa, munnen bli torr.
Det vore ju förstås bra att sova, har sovit dåligt den här veckan, drömt flyktiga konstiga drömmar.
Blir arg i drömmarna. Skriker och säger ifrån.
Jag blir aldrig arg när jag är vaken. Senaste gången jag var arg var jag i tonåren, kanske sexton eller sjutton. Senaste gången jag skrek. Sedan dess blir jag bara ledsen, irriterad eller sur. Besviken också, sådär länge så att det håller i sig.
Men aldrig arg. Det blir jag bara i drömmen.
Och det blir jag ofta. Är det oftare nu för tiden? Jag tror det.
Tänker att det vore bra att slumra nu. Sova ordentligt, kanske hyn ser bättre ut i morgon då. Den har tagit lite stryk av det fuktiga vädret tycker jag.
Så jag tar en allergitablett till. Som sömnpreparat.
Ah, kicken.
Ögonlocken.
Slummern.
Hej på en stund.

  • Postad 2010-07-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Existensialism

Hade ett samtal med en av mina uppdragsgivare igår. Helt osentimentalt känner jag att jag kanske inte är lämpad att skriva för dem, kanske inte är rätt person helt enkelt.

Minns plötsligt en dokumentär jag sÃ¥g en gÃ¥ng som hette “Fast, cheap and out of control“, om fyra olika personer som verkligen, verkligen brann för sina yrken trots att de var rätt ovanliga och kanske, i andras ögon, inte helt nödvändiga pÃ¥ denna jord. Som lejontämjare och trädgÃ¥rdsskulptör. Men jag minns att jag blev helt stum inför deras entusiasm för vad de sysslade med, de hade verkligen hittat rätt, det lyste i deras ögon. “Jag skulpterade en perfekt björn av en buske en gÃ¥ng”, berättade trädgÃ¥rdsfarbrorn med stadig röst. “Jag kommer aldrig att kunna fÃ¥ till en sÃ¥ bra björn igen. Men jag kommer försöka. Igen och igen”.
Som jag avundades dem.

Jag är kanske inte rätt person att skriva en roman heller. Så kan de vara. Det behöver inte vara en tragedi. Jag kanske helt enkelt är dömd till bloggskrivande, på samma sätt som vi alla är dömda till frihet.

  • Postad 2010-07-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Breaking news!

Nya Passformen! Ja, den är här nu, i specialutgåva såhär i val(fläsk)tider!

  • Postad 2010-07-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Ich, Knut!

Jag undrar om inte Lindsay Lohan är den barnstjärna det gått allra sämst för.
Eller är hon en ny Drew Barrymore som måste ned på botten i tidig ålder för att ta sig upp sen? (Och göra filmer som tråkiga Whip it förvisso..?)
Nä, men Drew var väl runt tolv när hon nådde absoluta botten, Linday en bra bit över myndig ålder.
Kids nu för tiden…

Vilka är de mest lyckade barnstjärnorna, som tagit sig ur berömmelsen med bravur? Tror pÃ¥ Harry Potter-barnen, de verkar sunda. I Daniel Radcliffes fall – en snabb affär med barnflickan, ett utfall av nakenhet pÃ¥ Londonscen – och sen har han allt det där ute ur sitt system. Skönt.

Ta annars isbjörnen Knut, ocksÃ¥ en tidigare barnstjärna, som jag hade nöjet att se förra veckan. Han bor pÃ¥ zoo i Berlin där han föddes för fyra Ã¥r sedan och blev en enorm kommersiell succé. Hans charmiga sätt, hans söta uppsyn och lekfullhet lockade horder av besökare. han var söt, han gillade sin publik, han gjorde kullerbyttor. Berlin Zoo har registerat honom som varumärke, det har tillverkats Knut-merchandise, det finns Knut-godis med hallonsmak, och det har gjorts flera sÃ¥nger om Knut varav “Der kleine Eisbär” är mest känd. Och som toppen pÃ¥ Knuts kändisberg har har ocksÃ¥ blivit fotograferad av Annie Leibovitz, det kanske slutgiltiga erkännandet av kändisskapet.

Men så kom Knut in i tonåren och blev svår. Han blev lynnig, divig och ville morska upp sig. Han trotsade sina skötare och började bete sig allmänt svinigt. Och nu, som vuxen isbjörn, har han tyvärr drabbats av depression. Vanligt bland barnskådespelare so mister sin barnsliga charm och slutar erbjudas roller. I Knuts fall kommer inte horderna av besökare längre för att se honom jollra och slå kullerbyttor.
Tomhet. Besvikelse. Minns forna dagars glans.
Depression.

När jag såg honom förra veckan låg han och sov i värmen. Eller så svalkade han sig i vattnet. Jag kunde inte avgöra vilken av de tre isbjörnarna som var den forne barnstjärnan. Och det är väl kanske Knuts stora sorg också.

  • Postad 2010-07-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen