En sann historia

Igår när jag gick hem i regnet runt elva, var jag ensam på Kocksgatan sånär som på en man i rullstol som alltså körde rullstolen baklänges – med hjälp av sina fötter. Jag stirrade lite, tänkte att han behövde hjälp och hojtade Behöver du hjälp.
Nej då, försäkrade han och kollade skumt på mig.
Jag tänkte, eftersom du körde baklänges, sa jag.
Lättare så, sa han.
Okej, sa jag.
Jobbar du med handikappade, sa han.
Nej, sa jag, då hade jag kanske vetat att det är lättare att köra baklänges än framlänges.
Nä, men det är nog bara jag, sa han och rullade iväg baklänges.

Sommarblogg

Som sommarpratare fast sommarbloggare är jag idag. Fast jag vet inte, det är ett ganska otypiskt inlägg för att vara mig. Och som straff har jag därför lika många ogillar-tyckare som gillar (man trycker på en liten tummen upp/tummen ned). Jag kommer inte att vinna denna popularitetsröstning.

På tal om det, förresten, så drömde jag att jag fick ihop det med Jim Carrey lite smått (förlåt, men jag tycker att han är snygg. När han inte grimaserar) men han bedrog mig, kunde inte köra det traditionella par-racet. Men i drömmen var känslan av förälskelse angenäm och trevlig. Så det blev liksom lika många tummen upp som tummen ned där också.