Jazzhands

Cracks/Oskuldens tid (ja, en recension)

Det finns många lyckade regissörsbarn. Sofia Coppola till exempel, och Nick Cassavetes. Unga genier som kanske ärvt sin talang, men sedan förlitat sig på sin egen stil och inte kopierat farsgubbens. Med lyckade resultat dessutom!

Ridley Scotts dotter Jordan är ytterligare ett exempel på detta. Pappa Ridley tycks ha överfört historieberättandet till henne, och samtidigt förmedlat att autenticitet är en absolut nödvändighet, eller i alla fall något som liknar det. Miljön är av yttersta vikt och så vidare.

Detta tycks far och dotter vara överens om. Men action och sci-fi lämnar Jordan med varm hand åt the old man, och ägnar sig istället åt långsamt, psykologiskt historieberättande som låter gruppdynamik och stämning tala högre än bomber och granater. Och det gör hon såklart rätt i, Cracks är en lysande film. Se den.

Hur “Cracks” kan bli “Oskuldens tid” på svenska går utöver mitt förstånd, i synnerhet då det dessutom finns en utsökt, i det närmaste perfekt, film med samma namn. Men så är det, tydligen. Synd, eftersom till och med “Sprickor” hade fungerat bättre.

Cracks utspelar sig på en pampigt kylig internatskola på en blåsig ö utanför Englands kust någon gång på 30-talet. Hit skickas flickor för att få en bra undervisning, eller för att deras föräldrar tycker att det är bäst så.
Ja, det sistnämnda är väl inofficiellt antar jag, men nog ligger det i luften. “Pappa kommer snart och hämtar mig, ska ni se” och “Jag skulle bara vara här en termin, sa de”.
Sedan ligger de där,  i sovsalar och gråter och längtar hem om natten eller fantiserar om vad som finns bortom ön. Skolgången är en förberedelse för verkligheten. Och i en skoluniform behandlas alla lika, oavsett bakgrund. Seså!

Ja, det är en oerhört bra setting för ett psykologiskt drama. Den brittiska stelheten gör sig kanske bäst i traditionella miljöer där en röst som höjs bara lite grann kan betyda vrede, eller en något för lång blick signalerar begär. Där handlingen utspelas i rummet, i talet, i de korsade händerna över bröstet.

De fem flickorna, med surmulne Radfield som ledare, delar rum och har vant sig vid rutin och rang. Precis som i det militära kan det innebära en trygghet i att ha sin ledare och i att ha sin egen roll vare sig man är den klumpiga, den snygga eller den bossiga. Man vet bättre än att säga emot.

De övar simhopp, lär sig blomsterarrangemang och citerar dikter. Ibland får de en förbjuden bok av Miss G (Eva Green), lärarinna i simhopp och gruppens kontaktperson på skolan. Ibland bjuder hon på te på sitt rum, ibland berättar hon om sina resor till exotiska platser som Indien och Afrika. Och om Green inte spelade över till bristningsranden skulle detta kunna vara hennes livs roll. Men tyvärr verkar det teatraliska ligga för henne, snarare än det subtila. Men hon lyckas ändå bra med att gestalta en kvinna i en position där hon vet hur man får de unga flickornas beundran, kärlek, längtan och absoluta lojalitet.

Tills en ny flicka kommer till skolan, ändå från Spanien. En vacker flicka dessutom, och mer självständig än någon av de andra.

Vad gör man när dynamiken hotas så?
Vad gör man när nya bilder av en verklighet man inte sett målas upp, mitt framför en? Vågar man lita på dem eller slår man dövörat till?

Den nya flickan måste straffas. Eller ska hon omfamnas?
Här är alla lika.
Men i så fall, varför favoriserar Miss G henne?

Ja, det hela är faktiskt oerhört komplex, men samtidigt så skickligt skildrat, som om man själv stod bredvid, lite vid sidan om, i en skoluniform och spänne i håret. Men oförmögen att ingripa, eftersom man vet vad följderna skulle bli.

  • Postad 2010-08-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen