När gitarren kommer fram drar jag

Såg Scott Pilgrim igår. Den är inte särskilt bra. Men så är jag inte en förvuxen tonårsman heller, som aldrig lämnat tv-spelsstadiet.
Men det som gjorde djupast intryck på mig – eller ska jag säga lämnade störst sår – var scenen då Scott Pilgrim tar upp sin gitarr (alla förvuxna män tycks spela i band/samla på skivor) och inte lite stolt berättar för tjejen an är kär i att han skrivit en låt till henne.

Sen tar han upp gitarren…och spelar den för henne!
Hon sitter vid hans fötter medan han smeker strängarna och sjunger hennes namn.

Detta, kan jag säga, är ett av mina mesta möjliga mardrömsscenarior. Att någon med rockdrömmar ska spela en låt för mig.
Eller, till och med att någon ska spela en låt, vilken som helst, på sin gitarr på mitt födelsedagskalas. Det är en mardröm och en skräckvision jag levt med länge. Jag känner folk med gitarr. Jag känner män med gitarr. Jag känner förvuxna tonårsmän med gitarr. Dock verkar ingen av dem kär i mig så jag är safe ett tag till. Hoppas jag.