Jazzhands

Kreatur?

  • Postad 2010-09-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Som väntat

Det finns ingen hejd på hur mycket jag gillar Sofia Coppola.
Det finns heller ingen hejd på hur väntat detta är.

Men hey, så är det.

Idag såg jag Somewhere och märkte att jag redan under förtexterna…
a) satte mig i försvarsposition. Ingen ska få säga något ont om detta, om hur temat är detsamma som i Lost in Translation, om hur saker låter smarta men egentligen kanske inte betyder någonting…INGEN får säga detta om Sofia.
b) skakade på huvudet och tänkte guuuud, om man vore lika cool som Sofia, som väljer ett coolt typsnitt och inte alls det jag trodde hon skulle välja, som har visioner, som väljer assnygga Marc Jacobs-kläder åt Elle Fanning, som tänkt ut hela den här coola historien i huvudet.

Ibland är det tur att jag inte är filmrecensent längre.

Mattias, som också ser filmen, nämner smått att “hon upprepar sig lite” och jag slår till honom med ett paraply. Tänker på hur snygg scenen var, där Elle åker konstskridskor medan hennes pappa tittar på och han liksom ser hur vacker hon är, fast hon är så ung, och hur duktig hon är och hon vet inte det ännu. Och hur han ser sitt eget kött och blod, men ser hur hon är så oförstörd och han så förstörd.

Slår Mattias lite till med paraplyet. Han säger att som filmkritiker måste man vara kritisk. Jag säger att filmkritiker är ett jävla pack posörer.

  • Postad 2010-09-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Men då så!

Bra. Då vet jag.
Jag nås i LA de närmaste fyra åren. Kommer hem lagom till nästa val. Men inte förr.
Verkligen inte förr.

  • Postad 2010-09-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Folkets röst II

Jag har varit valförrättare i flera år. Jag är en demokratins tjänare. Jag älskar val. Det är nationens kanske största folkfest och som valförrättare är jag med som festfixare.
Jag har varit med så många val att jag jobbat mig upp till vice ordförande i min krets. Sikta mot stjärnorna, brukar jag säga. Sikta mot stjärnorna.

En sak jag gillar särskilt mycket med val och att vara valförrättare är att man träffar precis alla som kommer för att lägga sin röst, i just den valkretsen. Ett slags gränssnitt av verklighetens folk.
Och jag kan konstatera, fast med visst vemod i hjärtat, att den ännu finns gamla gummor och gubbar som klär upp sig, dagen till ära, och kommer till vallokalen tidigt. De är på utdöende, vilket besvärar mig, men de finns ännu kvar. Ett par, tre stycken.
Hur återupptar vi denna fina tradition?
Jag tänkte föregå med gott exempel och rösta i morgon, istället för att jobba, och ikläda mig handskar och hatt. Efter att rösten hamnat i urnan går jag och intar en bit princesstårta, eller kanske en kanelbulle. Något svenskt och rejält. Något som skänker glans åt dagen.
Eftersom jag har rötter i söderort lyssnar jag sedan på Du ska bli president med Imperiet.

  • Postad 2010-09-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

När skämt inte går hem

En gång hade vi en gästföreläsare på universitetet. Han kom från filosofiska institutionen. Han kom in i salen iklädd en vit linnekostym, satte sig på katedern, suckade och la in en prilla snus.

“Tja…”, började han. “Nu undrar väl ni vem jag är och så vidare. Ja, jag heter bla bla och jag forskar vid den filosofiska institutionen. Jag skriver på en avhandling om förnedring…”

Trött suck.

“Nu undrar ni”, fortsätter han slött och trött, “vad som menas med förnedring. Är det kanske en blottad röv upptryckt in någons ansikte…suck…eller är det kanske när man kastar pengar på en kvinna, efter att ha idkat samlag med henne…”

Runt här tittade jag förvirrat upp från mitt anteckningsblock, och tyckte att det började verka lite väl mycket Dolda kameran. Vad säger karln?
Mina anteckningar såg ut såhär: “Förnedring = blottad röv?”

Denna story berättade jag nyligen vid en middag, och räknade med ett gott skratt.
Men istället såg de runt bordet ut som frågetecken. Eh, svettigt och genant insåg jag att den liksom inte “gick hem” hos detta sällskap.
Tystnad.
Då säger en av dem “Jo, men så kan man väl definiera förnedring..”
En annan hakar på försiktigt: “Jo, alltså, jag skulle känna mig oerhört förnedrad om någon kastade pengar efter mig…”
“Ja, sånt får man ju komma överens om innan”
“Eller hur?”

Än en gång: Dolda kameran.
En dag ska jag skriva en boksamling som ska heta “Skämten som inte gick hem”.

  • Postad 2010-09-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

"Det hände mig!", del 1

Jag var i Las Vegas 2000, jag ville se Siegfried and Roy. Det kostade verkligen skjortan, tror den billigaste biljetten låg på 250 dollar vilket jag definitivt inte hade råd med.

Så jag frågade biljettjejen om hon kunde rekommendera någon annan Las Vegas-show, kanske en som kostade lite mindre. Hon sa “På Luxor går en alldeles ny grej, hetast i Vegas just nu, alla snackar om den!”

Okej, sa jag.Vad är det för show?

“De heter Blue Man Group och det går inte ens att förklara vad de gör, det måste ses, upplevas. Det är helt unikt och fantastiskt”.

Okej, sa jag.

“Du kan få en biljett för 50 dollar”

Okej, sa jag igen. Köpte en biljett och såg Blue Man Group.
Ja, gott folk, jag har sett Blue Man Group. I Vegas.
Jag må ha varit tio år yngre än jag är idag, då jag såg dem. Och trots att jag för tio år sedan inte hade någon som helst smak, eller omdöme, kunde jag ändå konstatera att det var bortkastade 50 dollar.
Efteråt stod de blå männen ute i foajén och poserade i töntiga, frusna poser. Man kunde ta ett foto bredvid dem. Det gjorde jag (jag hade, som sagt, inget omdöme på den tiden). Jag ler så att jag får äppelkinder och gör typ tummen upp bredvid en sån där fåne. Men vem är största fånen, tänker ni. Den blå mannen eller hon som står bredvid, ler och precis betalat 50 dollar för att se honom blåsa fram ljud ur en dammsugarslang.

  • Postad 2010-09-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sökes: Feeling

Jag behöver feeling idag. Eller heter det flow?
Reklammänniskor kan ibland tala om flow.
Jag behöver flow.

Jag ska skriva en grej om mode. (Det är osannolikt vilka ämnen jag sägs kunna bevaka. Roligast: när jag blev tillfrågad att lista de bästa skivorna. Ett ytterst roligt skämt. Jag tackade nej av ren hänsyn till läsarna).

Nå. Jag ska skriva en grej. En lång grej som ska vara klar i morgon. Men jag äter 88:an och svettas över en tvättid istället. Jag funderar på hundnamn, hittar en skön kontaktannons i tidningen som jag klipper ut: “Man, 72 söker man. Hör gärna av dig”. Ingenting mer. Lite grisen i säcken kan jag tycka?
Oklart varför det roar mig.

Feeling, var är du.

Jag surfar “inspiration” men hamnar bara på gulliga bilder av hundvalpar istället. Gah!
Tillbaka till Word-dokumentet. Varför får jag ADD när jag ska jobba?

  • Postad 2010-09-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Det tråkiga med att ha en gul regnkappa…

…är att man tas för en moderat.

  • Postad 2010-09-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Den sista örfilen

Om något mot förmodan missat att jag ogillar The American, så finns fullständig recension här.

  • Postad 2010-09-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Folkets röst

  • Postad 2010-09-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen