Min första runa

R.I.P. Holger!

Höjden av värdighet

Igår bevittnade jag det som kan varit höjden av värdighet. Eller ovärdighet. Troligtvis det sistnämnda.

Jag var på Hamburger Börs och såg Joe Labero, Magic Master. Hans show heter Being Joe Labero/The Magic Inside Me. Ja, det går bra att läsa den meningen en gång till.
Jag var alltså på Hamburger Börs för att uppleva illusioner. Och för att min mamma önskade sig detta i 65-årspresent. Vem är jag att neka min mor Joe Labero?

Jag kan alltså idag svara på frågan “Vem betalar tusen spänn för att se Joe Labero?”. Förutom jag själv (hänvisar än en gång till min mamma), så är det firmafolk (Joe läste upp namnen på alla firmor som hade kick-off eller nåt där igår. Applåder följde efter varje firmanamn), i regel berusat firmafolk, snubbar i trettioårsåldern och “folk från landet”.
många dudesi t-shirt med tryck, med kavaj över.

Jag är, som vana Jazzläsare vet, inte främmande för magi och trollkonst. Illusionister anses ju vara lite mindre fina än trollkarlar, inom magin, som jag förstått det. Jag har talat med amerikanska trollkarlar om detta. Joe ligger nog kanske i mittfåran, han liksom blandar old school magic och illusionism. Lite korttrick, lite duvor och vita kaniner. Men också – på illusionisters vis – bredbent rock på hög volym, en Playboy-bunny och borttrollning av sig själv.

Några firmasnubbar blev fullare och fullare. en av dem blev utkastad, under pågående “klippa av slipsen på random gubbe i publiken”-trick. Vi som satt längst bak såg allting, från de två vakternas fasta handtag om den överförfriskade arbetaren, till uppviglarens tomma, glasartade blick. Gråmelerad huvtröja, noterade jag.

Alltså, att bli för full – och utkastad – från Joe Laberos show på Börsen…ja, det är nog det minst värdiga jag bevittnat. Fantastiskt.