Jazzhands

Allt blir bättre med lite grädde

Stora bakdagen idag. Skapa, knÃ¥da, glasera. LÃ¥ta hjärnan vila. Tiramisú i kylen, den ska “sätta sig”.
Blanda, vispa, dela.
Linnéa kommer förbi och förser mig med fler formar, skålar, pannor.
Jag går ut och handlar kanel, ingefära, blockchoklad.

Nu: vilsam jazz, tända ljus, tankar på ett varmt bad. Det är lördag men känns som evig söndag.

Men det är okej. Jag är här, jag fryser inte och de hemgjorda kakorna smakar gott.
Saknar något att bläddra i, kanske blir det en film. Jag vill ringa mormor men det går inte. Jag ringer mamma istället, och kollar hur hon mår.

  • Postad 2010-11-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Ett farväl till mormor

Jag minns hela händelsen. Jag minns bara inte var jag hörde ordet någonstans.

Jag låg i sängen, det var när jag hade mittenrummet i lägenheten så jag måste varit ganska ung. Jag bad till gud om att låta mormor överleva. Jag ville att hon skulle överleva. Snälla, gode gud, gör så att mormor överlever. Jag upprepade det flera gånger.

Jag visste inte då vad ordet betydde, men jag såg det som att man kom till en viss ålder, när det var tänkt att man skulle dö, men så överlevde man och så levde man vidare, troligtvis för all evighet.
Den var min önskan. Jag älskade min mormor. Tanken, och insikten, att hon en dag skulle dö var den läskigaste jag visste. Jag ville göra allt för att förhindra det.

På sätt och vis slog min önskan in. Mormor överlevde. Hon blev svagare och svagare. När hon var 90 orkade hon ännu gå korta sträckor, sakta rullande, med käpp. Sen blev det rollator, sen blev det ingenting.

Hon var envis och vägrade hemhjälp in i det sista. Jag tänkte att den dagen hon inte kan klara sig själv kommer hon att förtvina. Och så blev det. När hon flyttade till ett hem för en och en halv sommar sedan började hon sakta men säkert att försvinna. Idag försvann hon för gott.

Jag pratade med henne igÃ¥r och hon bad mig komma över. “Jag kommer pÃ¥ fredag” sa jag.
“Gör du verkligen det”, sa mormor och lät glad.
“Ja. I övermorgon kommer jag, pÃ¥ fredag”.
“JasÃ¥ i övermorgon”, sa mormor och lät besviken.

Idag tänkte jag hela tiden, från att planet landade, att jag skulle ringa henne. Inte i taxin, det låter för mycket. Inte nu, jag ska äta lunch. Inte nu, jag vill ta en kopp te. Och sen det där samtalet från mamma. Jag visste att hon skulle hälsa på mormor idag. Jag visste att jag en dag skulle ringa henne, eller hon mig, med gråt i rösten. Och idag var den dagen.

De hade satt på henne en blus och kammat hennes hår när jag kom dit, men det såg ändå inte ut som mormor. Inte alls. Jag har sett två döda människor nu, jag har känt på dem, kramat dem, kysste deras panna och gråtit på deras stumma axlar. Mormors var fortfarande varm. Hennes tunna, spröda armar lena. Men ingenting i hennes ansikte sa att det var hon. Det var ett skal, hela hon var ett skal. Någonting saknades i lägenheten, någonting saknades i hennes kropp. Hon fanns ingenstans, hon var bara borta. Jag luktade på hennes hårfäste, där luktade det ännu lite, lite människa. Men hon fanns ingenstans, hon var bara borta. Jag försökte känna efter överallt men jag hittade henne inte och det gjorde mig förtvivlad.

Så mycket gör mig förtvivlad. Någonstans ville hon detta. Hon var färdig nu, det sa hon till mig. Men samtidigt bad hon mig komma, vi skulle ses i morgon. Att jag inte kom när hon bad mig är något man får lära sig leva med.

  • Postad 2010-11-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Kalas i Köpenhamn

Då var man tillbaka igen, efter ett dygn i Köpenhamn. Jag uppnådde ett av två mål: jag åt chokladwienerbröd. Jag hade också velat äta smörrebröd men det hanns inte med.

Elizabeth Arden fyller hundra år i år vilket är skäl nog för mig att åka till Köpenhamn, bo på flott hotell, festa i ett palats och äta cupcakes. Grattis Elizabeth! Hatten av för dig!

VDn för företaget berättade hur denna dam kom till New York med bara drömmar i bagaget, och en vilja att lyckas. Och för all del, hur smörigt just den delen av talet än var så är det bara hatten av för damen. Jag uppskattar att 80% av västvärldens alla kvinnor i sminkbar ålder känner till hennes Eight Hour Cream, till exempel.

Luktade på nya kändisdofter från samma hus. Britney är inne på sin sjunde nu, tror jag. Hur många Naomi Campbell släppt? Elva!
Detta är verkligen en företeelse som ligger och växer i det fördolda. Mariah Careys dofter heter Lollipop bling och luktar godisaffär. Jag har svårt att se vem som tilltalas av det. Mariah är väl lite för gammal för att fåna sig med godisdofter, och hur gamla är inte hennes fans? Eller har de i regel blivit mödrar tidigt och tvingar sina barn att lyssna till den tjocksmala divan, och köper blingparfymen till dem?
Jag vet faktiskt inte.
Däremot vet jag att jag gillar goodiebags, uppskattar Köpenhamn och älskar att bo på flotta hotell. Så tack igen, födelsedagsbarn!

  • Postad 2010-11-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Dubbelnamnens återkomst

Bra tv-kväll igår. Ung och bortskämd väckte många frågor. Var har de hittat de här förstörda kidsen med jättekonstiga dubbelnamn?

Kidsen briljerade med okunskap och njöt fullt ut av att vara världsfrÃ¥nvända och sammarbetsovilliga. Men föräldrarna verkade njuta minst lika mycket av att forma sina barn till monster. “Jag servar henne med allt” var en kommentar. Sagt med en gnutta stolthet ändÃ¥.

Men tillbaka till sak: dubbelnamn. När och var började detta? Alltså, Olga-Isabelle och Tim-Joel. Det är den nivån på dubbelnamn.
Vad har jag hållit hus för att missa denna trend?

  • Postad 2010-11-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Dear Nigella

Igår var jag för trött och irriterad för att gå till kyrkogården. Jag kände instinktivt för att baka enorma mängder kakor istället, kanske göra en gryta.

Jag tänker en del på Nigella när jag får såna reaktioner. Hon förlorade både sin syster och sin man till cancer inom loppet av två år eller nåt. Ju. Och jag undrar hur många av hennes recept, speciellt de hon benämner som comfort food, som hade kommit till om hon inte upplevde den sorgen.

Man behöver ju inte vara särskilt psykologiskt bevandrad för att fatta att man i stunder av saknad, och därmed kanske också oro, längtar efter något tryggt. En puttrande gryta. Ett gammalt recept. Göra något, göra nytta, utfodra.

Idag besökte jag kyrkogården. Fiasko. Jag gick dit när det blev mörkt. Då är det som vackrast, såhär på Allhelgona. Men jag hittade inte graven i mörkret.
Fiasko.

Sen åkte jag hem (med cypressen som var tänkt att planteras vid graven) och lagade världens i särklass godaste lasagne. Ett mästerverk. Jag gjorde två pajer av bara farten. Sen städade jag upp i köket. Allt skiner och luktar rent. Sen satte jag mig och författade några fina julkort och skrev adressen på kuvert fint med en kalligrafipenna.

Alltså, jag är inte så himla komplicerad alla gånger.

  • Postad 2010-11-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Uppvaknanden

När jag tar på mig mina glasögon på morgonen gör jag en sån där min som vuxna människor gör när de tar på sig glasögonen på morgonen.
En min jag tidigare bara förknippat med min mor och andra “äldre” människor.
Insikt: jag är vuxen.

  • Postad 2010-11-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Överskattade saker

Kent
Barhäng
Abstrakt konst
Läsa tidningen på söndagen

  • Postad 2010-11-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Ladies!

Ladies pÃ¥ Östermalm levererar! Eleganta damer som vägrar be om ursäkt. Klass i en annan bemärkelse än “intimsmyckning” (som hemmafruarna i Hollywood) eller frisyrshow (som SkÃ¥nefruarna).Jag applÃ¥derar.

Grete Qviberg sitter tillbakalutad i en stol i paradvÃ¥ningen och säger att stil och elegans är ingenting som är likställt med att bo pÃ¥ – och här gör hon citationstecken i luften – “Östermalm”. Nej, stil och elegans är nÃ¥got vissa har, andra inte. Det är medfött.

Befriande att höra, i dessa tider där hemmafruar tävlar i att visa upp vräkigheten, den ena efter den andra. Man kan inte pÃ¥stÃ¥ att Grete eller de andra är modesta för den sakens skull, tvärtom sÃ¥ är det givetvis flärd och lyx som gäller pÃ¥ kartan men vad som är intressant är att saker som i andra sammanhang tycks ha stor status – som ett lÃ¥ngvarigt förhÃ¥llande, till exempel – här kommit i skymundan av karriär (i juristen/butiksinnehavaren) Gabys fall. Gaby är den som verkligen jobbat upp sin status, hon har etablerat sig som nÃ¥got slags modeorakel för äldre damer, vilket manifesteras i att hon blir vald till Sveriges mest välklädda dam av Svensk Damtidning, samtidigt som hon är nÃ¥gon slags ansedd jurist. Men en man syns inte till, istället bor hon med sin inte alls lika eleganta väninna. Befriande även det.

Till skillnad från Tone, som är en karriärskvinna av sällan skådat slag. Yngsta på olika topp-poster, och rekordinnehavare av olika karriärssteg. Hon ger ett galet osäkert intryck, i synnerhet med tanke på att hon verkar ha en säker, respekterad och väletablerad position i yrkeslivet. Hon tittar nervöst bort från kameran, hon betonar att när det gäller förhållanden är hon gammaldags, som en ursäkt för att hon är inne på sitt tredje, eller om det är fjärde, äktenskap.

Eller, äktenskap är det inte riktigt ännu. Hon träffade Niklas medan hon lÃ¥g i skilsmässa. Nu förlovar de sig under helt orkestrerade och ritualiserade former, men de ska inte bo ihop förrän ringarna sitter pÃ¥ fingret, pÃ¥ den punkten är hon bestämd (och “gammaldags”). Och sÃ¥ ska bröllopet ske, “enligt tradition”, högst ett Ã¥r efter förlovningen. AlltsÃ¥, nÃ¥gonstans är det jättespännande att se dessa saker förenas i en och samma människa. Totalt högpresterande, samtidigt osäker och – till synes – rent naiv vad gäller förhÃ¥llanden.

  • Postad 2010-11-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Bring sexy train back

SÃ¥g Unstoppable, tÃ¥gaction av Tony Scott. AlltsÃ¥ jag vill inte vara en spoiler men titeln är lite missvisande. Filmen handlar om ett tÃ¥g som skenar iväg, utan förare. Och det är “unstoppable“…eller inte.
Based on a true story dessutom. Jag hatar “based on a true story” i actionsammanhang. Ja, men dÃ¥ överlever ju alla inblandade antagligen, hur skulle de annars kunna Ã¥terge dialogen?
Undantag: A Perfect Storm. OcksÃ¥ “based on a true story” fast till havs, i storm, och alla dör. SÃ¥ just det där “based on a true story”-momentet är alltsÃ¥ att ta med en nypa salt…

  • Postad 2010-11-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

"Kom då livsglädjen så går vi"

Såg två symboler idag. De gick över gatan på samma gång. En prostituerad korsade faktiskt Folkkungagatan på exakt samma gång som en likbil körde förbi.
Döden och livet. Så korsas deras vägar än en gång.

  • Postad 2010-11-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen