Jazzhands

Eftersvettningar

Tre dagars frossande. Känner hur min kropp bryts ned. Jag känner det verkligen, fysiskt och konkret. Nedbrytningen. Måste ta mig till gymmet, måste ta mig till gymmet. Det har blivit mitt mantra den senaste veckan.

Drömde att mamma studerade mitt ansikte och sa “Huh…jag tänkte förra året att om du fortsatte såhär så skulle ditt huvud vara alldeles runt nästa jul, och det stämmer ju!”.

Ett tydligt tecken.

  • Postad 2010-12-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Ho ho ho till er alla!

  • Postad 2010-12-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

God jul!

God jul!

Hoppas att just din jul blir vacker, skimrande och varm! Vi ses och hörs snart.

Bästa hälsningar
Caroline

PS. Dior har årstidens frostigaste, mest vinterbitna nagellack. Jag haffar det i mitten. Julstämning!

  • Postad 2010-12-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Tankar inför 2011

Nyårslöften, ska man ha några?
Äh, det blir väl samma gamla vanliga då. Nåt med hälsa och vikt, och sen nåt mer prestationsrelaterat. Skriva klart romanen?

Borde väl titta åt någon annan bransch och nåt annat jobb men ändå nej. Jag vill förresten ha en bostonterrier. Det blir temat för nästa år: skaffa hund. En boston.

  • Postad 2010-12-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Illröda tankar sent om natten

Jag ligger sömnlös och tänker på läppstift.

Betänk hur många olika sorters läppstift det finns därute. Jag talar inte om nyanser nu, utan sort. Blanka, matta, skimrande…

Det är som att räkna får. Det slutar aldrig.
Semi-matt…glossy…long-lasting…

Vad vill man ha ut av ett läppstift?

De flesta vill väl ha någon form av vårdande produkt när de väljer stift, eller i alla fall ha ett stift som “känns bra” på läpparna. Lagom krämigt kanske. Och så ska det lukta och smaka okej.

Färgen är givetvis också viktig, den får gärna sitta kvar länge. Kan man tänka sig att stå ut med att färgen hamnar på kaffekoppen, om det ändå är en bra färg?
Kan man stå ut med att den försvinner snabbt, så att man måste hala upp det ur väskan och måla på tunnelbanan?
Kan man strunta i innehållet, att det kanske innehåller vansinniga produkter, alltså kemiska och konstiga? Förr i tiden fick man fram färgen genom att krossa löss. Det var inte så länge sedan.

Hur långt är jag beredd att kompromissa med mitt läppstift?

1770 presenterade man ett lagförslag i Storbritannien, om att ett giftermål inte skulle gillas om kvinnan hade använt smink före äktenskapet. När drottning Victoria tog över tronen 1837 förbjöd hon läppstift helt. Hon sa att det var endast acceptabelt för skökor.

Varför fick de behålla rätten att måla läpparna, undrar jag. Om man i och med detta faktiskt konstaterar att röda läppar har en upphetsande effekt, så är det ju att uppmuntra skökorna att fortsätta med sin business att tillåta dem, men inte de äkta fruarna, att ha läppstift?

Några jag i alla fall tycker håller måttet är Chanels, YSLs, MACs och Shiseidos. Färgen sitter, bra pigment, de “blöder” inte. Fina röda nyanser. Shiseidos är obeskrivligt lena, mjuka och glansiga.  Vad mer kan jag begära? Nu när jag har återfått rätten att bära rött läppstift.

  • Postad 2010-12-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

En kort fråga om basilika

En läsare vill lukta basilika, och som en annan läsare påpekar i en kommentar så finns det ett bra alternativ där, nämligen Marc Jacobs. Hans Splash Basil kom för två år sedan, men kan nog fortfarande finnas på de större varuhusen.

Kan man tänka sig en fin blandning, och ska man dessutom åka utomlands, så rekommenderas Jo Malones parfym Lime, Basil & Mandarine som är något av hennes “signature scent”. Man förvånas över hur bra de dofterna “gifter sig med varandra”.

  • Postad 2010-12-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Årsbästa – tack för allt 2010!

1. Los Angeles i fyra månader.
Året började bra. Highlights: small talk med Anthony Kiedis som var i området för en fika, såg Jackie Stallone i den sunkigaste mataffären.

2. Toy Story 3

Bra film.

4. Sista avsnittet av 24.
Inte en dag går utan att jag tänker på det. Den nedbrutna Jack, utan en enda strimma hopp kvar, som vänder sig om för ett sista farväl. Jag får en klump i halsen.

5. Upptäckten får.

Värmdö bjöd på en fin överraskning – fårfarm! Dessa fina, rara, ädla djur som bara vill en väl.

6. Skatteåterbäring.
Ka-ching!

7. Brorsans besök.
Det är sällan svensk-japanen Hainer Jr besöker oss i norr. Men i år gjorde han det. Två gånger!

8. Chris Isaak in concert.
Det finns fortfarande män som är naturligt coola. Mjuka och hårda på samma gång. Torkar tårarna mot den vita t-shirten som spänner över de vältränade armarna och sen tar surfbrädan under armen och surfar bort sorgen. Chris Isaak kan mycket väl vara världens mest kompletta man.

9. AT-klubben
En klubb bestående av skrivande mediadamer som älskar att baka. AT står för Afternoon Tea. Eller kanske All Terrific? Te sötas, som bekant, bäst med skvaller.

10. Nya bekantskaper
Alltså när man kommer upp i en viss ålder så känns det plötsligt lite svårare att träffa nya människor, hitta nya vänner. Eller så är det precis tvärtom? Jag har i alla fall lyckats stöta på riktigt fina människor och känt “Huh, här är ju en person som är som jag!”. Ni vet vilka ni är.

Bonus: Paris. Jag har varit där hur många gånger som helst. Aldrig charmad, aldrig frälst. Förrän nu, i augusti. Såg staden från ett nytt ljus. För en gångs skull var jag rätt klädd, gick inte runt och frös. Och för en gångs skull vågade jag prata ful-franska. Och det, som Robert Frost skulle sagt, gjorde hela skillnaden.

  • Postad 2010-12-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 10

Etiketter None

Ny kula

Änglagård har helt tagit musten ur mig, har knappt orkat producera något efter det. Texter, menar jag. Inte ens orkat ta mig an Burlesque, som ni förtjänar att höra om.

Av någon anledning lyssnar jag på Don’t cry for me Argentina om och om igen just nu. Säkert Nutleys fel det med.

  • Postad 2010-12-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Doftfrågan om liljekonvalj

Hej Caroline!
Jag är på jakt efter en parfym som doftar liljekonvalj. Vill inte ha några blomblandningar, utan en ren och tydlig doft av liljekonvalj. Har du några tips?
/M

Hej!
Demeter
har, som alltid, en bra imitation. Tyvärr får du nog beställa den från USA. Även om dofterna är billiga kan tullen bli dyr. Bättre då med engelska Penhaligon’s, som har en hyfsat tung liljekonvaljparfym som du kan beställa direkt från dem. Eftersom det är inom EU slipper du extra avgifter. Gillar du doften finns tvål och doftljus också. Flaskan är fin, doften gammaldags.

Van Cleef & Arpels Muguet blanc sägs vara bland de bästa liljekonvaldofterna. Svår att få tag i dock, men prova Ebay! I Sverige skulle jag rekommendera Diors Diorissmo, den finns på de större varuhusen.

  • Postad 2010-12-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Exotism!

När vi ändå pratar om Shalimar…låt oss prata lite om orientaliska dofter.

Det var runt 1910-talet som hela Europa drabbades av en exotisk våg, som nådde toppen tio år senare då det plötsligt var inne med västerländska rytmer, dofter och looker. Jazz! Rom! Tobak!
Ryska baletten turnerade med föreställningen Shéhérezade och orsakade en total orientalismtrend, Josephine Baker besökte Paris – och fick en egen parfym! (I en flaska som idag skulle anses förolämpande rasistisk)

Orientalism och exotism var helt enkelt grejen, och de orientaliska dofterna föddes. Vi förknippar dem ofta med något sött och tungt. Så måste det inte vara, och har inte alltid varit. Men gemensamt är att de ofta innehåller ambra (Ambra luktar vanilj, men med en sensuell och mustig underton, som en lättare musk kan man säga). De orientaliska dofterna kan man sen dela in blommiga, kryddiga, träiga och gourmand orientaler.

När de kom, på 20-talet var de torra, pudriga och vaniljbaserade. Guerlain har gjort flera stycken sådana, till exempel Mitsouko (1919). Men mästerverket hette – och heter – Shalimar.

När den kom 1925 satte den verkligen standarden för orientaldofter. Den  innehåller 30 % doftämnen, vilket är dubbelt mot vad man brukade på tjugotalet. Det tog fyra år innan man vågade lansera den, man trodde liksom inte att världen var redo, och man ville att den skulle vara perfekt.

Shalimar är en chypre, med toppnoter av bergamott och citron (som i Earl Grey-te). Hjärtnoten är blommig, med iris och jasmin. Ah, som en marockansk trädgård? Sen kommer det tunga och orientaliska, som patchouli och sandelträ (vanligt i rökelse). Sen det långvarande orientaliska, det som stannar kvar i minnet och på armen – ambra, läder och musk. Där har vi den – Shalimar.

Det finns någon story om två gudomligt vackra, exotiska tvillingar som var it-girls i Paris på 20-talet. Enda sättet man kunde skilja dem åt var genom att en av dem bar Shalimar, så det var henne alla flockades kring trots att de båda flickorna var identiska.

Annat roligt fakta: ända sedan releasen har man bara låtit brunetter göra reklam för doften, för att behålla bilden av den som exotisk.

Trots att de orientaliska dofterna ändrat karaktär sedan dess kvarstår Shalimar som en riktig klassiker och räknas till de topp-fem-bästa dofterna i världen. Utan tvekan. Det är den enda erkända toppdoften som inte är blommig, och det är den äldsta orientalen som fortfarande räknas. Ni ser, ni måste gå och prova den. Nu. Som med all annan parfym –  låt den sätta sig, dofta när den är torr, fått mogna och komma fram ordentligt.

På 70-talet blev de orientaliska parfymerna muskiga, som Opium (1977), som orsakade bråk när den kom. Kines-amerikanska grupper krävde bojkott och offentlig ursäkt av Yves Saint Laurent som de ansåg kränkt dem, genom att inte respektera vilka problem opium orsakat i deras hemland. YSL brydde sig inte. Parfymen förbjöds till och med ett tag, i USA men blev, såklart, en bästsäljare. Dels på grund av doften, men också kanske den “vulgära” reklamen som antydde att man skulle bli som besatt (sexuellt?) av parfymen. Någon kanske minns nylanseringen för ett par år sedan med en naken Sophie Dahl? Samma sak där.

På 80-talet blev de orientaliska dofterna mer fruktiga, som Poison (1986). Också den antyder ju, med namnet, att man liksom inte kan hjälpa det, det lockande exotiska är farligt och man vet det, men vad kan man göra? Det luktar ju så förföriskt gott.

På 90-talet blev orientalerna mer kryddiga och skogsdoftande men emensamt för alla tider är att orientaliska parfymer alltid är starka och hållbara. Alltså, de stannar länge på huden och doften har lång livstid. Ambra fortsätter att lukta i stort sett för alltid.

En rolig grej bara, apropå kontroverserna med Opium och Poison. – på 1800-talet blev frågan om att lukta “exotiskt”  en politisk sak, mycket mer än vid Opium-lanseringen. Napoleons hustru kejsarinnan Joséphine upptäckte musken, och det blev därför en modedoft i Frankrike runt år 1800. Som en motreaktion blev tunga, exotiska dofter i stort sett tabu i England och Tyskland, de ansågs sjukt vulgära. Vem ville lukta fransk, slampig och katolsk? Nej, en sann engelsk/tysk protestant luktar friskt och rent istället. Musk luktar sex och sånt sysslar vi inte med, tack så mycket.

Grejen är att detsamma verkar gäller fortfarande för män, det sitter kvar det där. Den nordeuropeiske (protestantiska) mannen doftar inte musk/exotiskt/orientaliskt/sex utan frisk citrus, sportigt marint eller sträv fougére om man ser till vilka parfymer som går hem. Den första orientdoften för män (Habit Rouge från Guerlain) kom så sent som 1965. Trots att den bara var “halvorientalisk” gick den inte hem någonstans, sålde uruselt, ratades och kallades vulgär och billig. Är det ändå inte lite intressant att fundera över?

(PS. Shalimar, Opium och Poison finns att testa på i stort sett alla varuhus, och Kicks)

  • Postad 2010-12-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen