Fantastiska jul!

Guld, rökelse och myrra

Julen är skimrets, blingets, guldets och glittrets högtid! Så har det varit i alla tider.

Guerlain tar synnerligen fasta på detta och vinner årets lyxrace med sin guldkollektion som är en specialutgåva inför jul. Guld, rökelse och myrra! Allt på en gång.

Guerlains delikata ögonskuggor går i lila, och serveras på ett guldfat tillsammans med en svart eyeliner. Det är som att ha Cleopatra i en liten ask. Det lilla etuiet ligger härligt i handen, både smidigt och tungt på samma gång, vilket givetvis ger mervärde till produkten, sånt som Dior och YSL annars är så bra på. Att få produkter att kännas som smycken, eller extra lyxiga menar jag

För kännaren kan tilläggas att varje limited edition-produkt har Guerlain-biet gömt någonstans i eller på sig. Biet har varit Guerlains (och franska monarkins?) symbol sedan 1800-talet så här finns inte bara guld och rikedom (alltså lyx) utan dessutom tradition. Det är vad symbolen signalerar, i alla fall för mig. Ungefär som gamla pengar versus noveau riche.. Är det inte bina som syns på ögonskuggan högst upp till vänster, förresten?

Sublime Radiant Power – deras (och kanske marknadens) bästa kroppsskimmer kommer också i en julversion och skänker kroppen en både julig och ljuvlig guldglow som doftar svagt av viol. Ett bra köp om du frågar mig. Kanske borde den doftat rökelse eller kanel istället så här i juletider, men den glittrar i alla fall ikapp med julgransstjärnan.

Intervju med Mattias Dahlström som gav Black Eyed Peas en nolla i betyg i DN

Mattias Dahlström (aka “M”, här på Jazzhands) gav Black Eyed Peas skiva “The Beginning” en nolla i betyg i gårdagens DN och orsakade därmed något av en folkstorm.

Vilken slags min hade du när du lyssnade på skivan?
– Jag vet inte. Nog för att det finns anlag för fåfänga i mig, men jag skriver inte skivrecensioner med spegel framför mig. Om jag ska gissa skulle jag säga bekymrad. Möjligtvis en aning lidande.

Var ärlig nu, övervägde du aldrig att stänga av skivan?
– Flera gånger, jag lyssnade på skivan sex-sju gånger, men har man tagit sig an ett jobb så gör man det. Jag är väldigt luthersk på så sätt.

Varför satte du inte bara en etta?
Jag vacklade mellan betygen, men kände att en etta hade varit ett för högt betyg. Man får se till skillnaden mellan vad BEP från sin position (på ett ibland ganska cyniskt sätt) försöker göra och vad gruppen verkligen gör. Avståndet däremellan (mellan ambition och prestation) är avgrundsdjupt. BEP förvanskar och skändar allt som är bra och vackert med ett par genrer jag verkligen älskar och har följt under 20 års tid.

Nästan två hundra kommentarer på DN, nästan två hundra “likes” och en entry på engelska Wiki. Hade du någonstans ändå räknat med detta?
– Jag hade väl trott på kanske något enstaka argt mejl, kanske tummen upp från indievänner som i alla fall inte riktigt fattar varför jag inte gillar BEP men älskar, typ, Big Boi, men de här reaktionerna hade jag faktiskt inte förväntat mig. Än mindre räknat med. Jag tänker, helt ärligt, inte så.

Blev du varnad eller tillsagd av DN, typ “du vet att det bara förekommit en enda nolla tidigare”?
– Inte alls. Jag har aldrig varit med om att mina redaktörer på DN haft några synpunkter på mina betyg. På misslyckade formuleringar, bristande resonemang och antalet inskjutna bisatser i en och samma mening, visst, men aldrig på siffrorna. Med den här skivan berättade jag att jag satt en nolla, min redaktör sa att han trodde att det var den första (även om det sen visade sig vara fel). Mer än så var det inte.

Hur känner du inför recensionen såhär idag?
– Jag är riktigt nöjd med ungefär fem texter om året, av kanske 150, så ribban är väldigt hög, men den här är jag ganska tillfreds med. Hade kanske velat ha en snärtigare slutkläm, men annars känns den bra.