Jazzhands

I didn’t know I was looking for riddare/asagud until I found you


Jahapp. Då sitter man här igen då och känner tomheten som bara sista avsnittet av en säsong av en älskad teve-serie kan lämna.

Game of Thrones, alltsÃ¥. Ja, jag är lika förvÃ¥nad som ni.  Riddare, narrar, korpar och hela den grejen. Inte trodde man väl att man skulle falla för sÃ¥nt tjafs. Men nu sitter jag här och funderar pÃ¥ vem jag allra mest vill ha som wallpaper pÃ¥ datorn – Rob Stark eller Jon Snow.

Efter den DRABBANDE kärleken jag helt oväntat kände till Thor och hans bringa efter att ha sett filmen, och efter denna DRABBANDE kärlek jag nu känner till dessa tvÃ¥ ädla riddargossar är jag skakad. Mitt inre är i uppror. Vem är jag egentligen? I didn’t know I was looking for riddare/asagud utnil I found you. Är jag en sÃ¥n som gillar scifi nu helt plötsligt? Jag har svÃ¥rt att förlika mig med den tanken. Jag hade hellre stannat kvar i garderoben men här är vi nu. Jag är kär i tvÃ¥ riddare och en asagud.

Är vi någonsin de personer vi tror att vi är? Jag bookmarkar sidan med Game of Thrones-släktträd och laddar ned bilder på riddare. Vem är jag egentligen? Lär man någonsin känna sig själv ordentligt?

Och nu, efter det OMSKAKANDE sista avsnittet av säsongen sÃ¥ känner jag Ã¥terigen den där oroliga känslan. Den där osäkerheten, som efter en bra säsong av 24. Kommer vi ses igen? Kommer vi göra varandra besvikna eller vÃ¥gar man hoppas…?
Jag har blivit sviken förr. Men alltid vågat älska igen. Ta klivet ut och se första avsnittet av en teve-serie igen och låta sig falla hejdlöst. Det brukar röra sig om annat. Om smarta dramer, sofistikerade amerikanska komedier (nej, det är ingen motsägelse). Sällan serier som involverar dvärgar och riddarzombies. Men här är jag nu och vem kan döma mig? Allt jag gjorde var att bli kär. Jag valde aldrig detta. Men det är den jag är.

  • Postad 2011-06-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Bilden av vilden

Dags att ta bladet från munnen och erkänna att jag tittar på Game of Thrones. Jag följer det. Ja, det är medeltiden och folk talar konstigt och har dålig hygien men jag ser den ändå med stor behållning.

Framför allt är jag road av bilden av vilden.

Som gammal socialantropolog är man ju extra intresserad av otämjda folkslag. Dock fick vi lära oss att det inte finns nÃ¥got som heter “naturfolk”, eller folk som liksom lever “närmare naturen”, eller ens “ocivilicerat”. De har bara andra former av civilisationer.

Må så vara, men inte förr i tiden. Då fanns det vildar minsann. Boy, fanns det vildar. Drogo och hans sköna krigargäng bemästrar elden, är rädda för vatten, idkar samlag på djuriska sätt, äter råa djurhjärtan och brölar ut i luften.

Nu ska vi inte dra förhastade rasistslutsatser eftersom mycket av det vi skulle kunna kalla primitivt ocksÃ¥ hittas hos det utvecklade, härskande, vita folket. OcksÃ¥ de tror pÃ¥ “varelser i skogen” (vildarna tror pÃ¥ drakar, de vita tror pÃ¥ jättar), beter sig djuriskt och brölar. OcksÃ¥ de tycker att en kamp pÃ¥ liv och död är bra underhÃ¥llning, de föredrar en kamp med svärd och vildarna föredrar en kamp med spjut men bÃ¥da slÃ¥ss till en dör och det ses som vanligt lördagsnöje, ungefär som SÃ¥ ska det lÃ¥ta.

Men vilden vinner ändå, han är ädel i all sin enkelhet. Han brölar och slår sig för bröstet men är alltid rak och ärlig med vad han vill ha. Blond prinsessa. Vill ha. Han fintar inte, och trixar. Han brölar och tar. Någonstans kan jag uppskatta hans raka och ärliga stil.

 

  • Postad 2011-06-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Klassresan del 5

Är inne på Svenskt tenn och känner någon slags skam och en hemlig förhoppning över att ingen jag känner ska se mig där. Så många år, så många timmar och minuter jag spenderat på att hata stället och allt det står för. Borgerligheten, självgodheten, det certifierade Goda Svenska Smaken.
Nu stÃ¥r jag här, hÃ¥ller i en kruka för 850 spänn och tänker Ã¥terigen pÃ¥ mor och far och deras pensioner. Är det vulgärt av mig, svekfullt till och med, att köpa denna dyra kruka? Borde jag skämmas? Tänker att jag borde ge mamma pengarna istället. “Här, köp dig nÃ¥t fint!”.

Utanför står en Unicef-värvare och en tiggare som tagit av sig skorna. Är de statister? Del av ett socialt experiment? Varför har de annars placerat sig precis utanför stans kanske dyraste butik, i sin genre.

Jag tänker, som jag brukar, att barnbarnen kan ärva krukan och att saker från Svenskt tenn alltid går att sälja vidare för typ inköpspriset.
Men vem försöker jag lura? Jag har inga barn, kommer knappast att fÃ¥ barnbarn. Vem skulle ärva krukan – mitt gudbarn Gabriel? Förvisso, men hey, är det skäl nog att köpa den? Ingen kommer ärva mig. SÃ¥ är det. Mina grejor kommer att efterskänkas till nÃ¥gon form av välgörenhet. SÃ¥ det jag köper är för min egen skull. Saker jag vill omge mig med innan de sedan skänks bort.

Så jag köper krukan. Betalar obegripliga 850 spänn. Sväljer hårt och försöker att inte tänka på mormors pension på 8000 spänn. Hur kommer man ifrån den känslan?
Eller, ännu viktigare – vill man det?

  • Postad 2011-06-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Surrealism

Surrealistisk grej.
Somnar. Vaknar, i vanlig ordning, mitt i natten av att folk står på min gata och skriker. Stojar och har sig.
Jag vaknar, är mitt inne i nÃ¥gon slags sömndvala, hör nÃ¥gon snubbe säga “…Ã¥ Fritzls fru bah Josef, har du slä(c)kt i källaren?”.

Jag somnar om.

  • Postad 2011-06-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Ã…h nej…

  • Postad 2011-06-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Succélivet

…lunkar pÃ¥ som vanligt annars. Jag har fÃ¥tt sommarjobb. Det bästa sommarjobbet. Bästa. Jag ska ta första steget in i den lilla värld vi kallar “tv-världen”.

Det var inte länge sedan jag skickade mail till alla prouktionsbolag jag kunde komma på och bad att få jobba för minimilön, om jag bara fick var med och casta deltagare till realitysåpor. Det är en av flera drömmar jag har. Den andra är att göra reseprogram.

Men alla sa “Har du ingen tidigare erfarenhet sÃ¥ är det kört”. Tack och hej.
Men nu har jag fått ett fantastiskt sommarjobb på ett tv-produktionsbolag, entry level som researcher, vilket betyder erfarenhet. En fot inne och allt det där. Plus fun, fun, fun!

Jag är nöjd. Glad. Börjar 11 juli sÃ¥ innan dess säger jag “Ring inte mig, jag ringer dig” för mellan typ 1 juli till 11 juli har jag semester. Detta exotiska och obegripliga ord, för en frilansare. Men man ska ju ha semester, säger de. Vila upp sig, ladda batterierna. Skaffa perspektiv och landa. Landa i sig själv.

Sen ska jag vara reseacher. Som i förlängningen är ett steg närmare drömmen.

  • Postad 2011-06-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Den här tiden…

…för fyra Ã¥r sedan trodde man inte att man skulle kunna leva normalt nÃ¥gonsin igen. Eller jo, det trodde jag, men jag tänkte att det skulle ta flera, flera Ã¥r. Fem, tio, femton.

Och det kanske stämmer.

Jag har väl levt okej på senare år, även om jag ibland ser en bekant profil eller siluett och börjar gråta. Det hände bara härom veckan, jag var på ICA och handlade stressigt ihop en stressig middag. Såg en man som hade pappas gubbfigur med mage och allt och jag började gråta. Ställde mig vid hyllan med städprylar, satte på mig solglasögonen och stod där och samlade mig ett tag.

Men äsch, det där är ingenting. Förut hände det ju flera gånger om dagen. Sen någon gång om dagen. Sen ett par gånger i veckan.
Så det där är ingenting.

Det var ju inte bara sorgen, skräcken, förvirringen. Det var ju ensamheten också. Och samboskapet som övergick till ensamboende i samma veva. Allt det där hänger ihop, och då var det bara en stor bubbla av förtvivlan.

Jag trodde inte då att jag skulle kunna sitta här, såhär i midsommartider, och till exempel glädjas åt att jag fått ett skönt sommarjobb. Glädjas!
Men det gör jag.
Det blir bättre. Det blir alltid bättre.
Till slut.

Glad midsommar.

  • Postad 2011-06-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Sälj-sälj

Går in i skum sängaffär.
Går ut ur skum sängaffär.
Stoppas av leende expedit med vita tänder och fult hår.
“Heeeej, vad kan jag hjälpa dig med”
“Tack jag tittar bara lite”
“NÃ¥t särskilt du är ute efter?”
“Nej…”
“PÃ¥slakan, örngott…vi har jättemycket fint frÃ¥n Kenzo Home, känner du till dem?”
“Jag var pÃ¥ jakt efter nÃ¥got mörkrosa…men jag hittade inget sÃ¥…”
“Mmmmm…..kollade du där borta?”
“Ja…”
“För den här [tar upp randigt pÃ¥slakanset frÃ¥n Sonia Rykiel i brunt, vitt, gult, svart och rosa] tar ju upp rosa, här har du ju den färgen…”
“Jo men jag var ute efter helfärgat sÃ¥…”
“Mmmm….den här tar ju upp om man har annat i samma…”
“Jag har inte riktigt den stilen hemma..”
“Mmmmm…man kan ju ha fler stilar, vet du”

  • Postad 2011-06-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Min egen version av ginseng

När jag är skitstressad över deadlines och sånt, och har så mycket att göra att jag glömmer att äta lunch, ja då köper jag alltid skor för två tuss i en liten butik och sen är jag pepp igen.

  • Postad 2011-06-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Besvikelsen

Bachelorettefinalen igår. Besvikelsen. Den iskalla obehagliga överraskningen (jag hoppade i soffan som om jag stuckit mig på en nål). Det var Bobby-gate all over again.

Ni minns väl Bobby i Mammas pojkar? Klart ni gör, hur kan man glömma? Han som valde mellan den härliga, kurviga underdog-en Jane Timglas och den aspirerande Stureplansbruden Julia och valde Julia eftersom han ville leva ett liv i glamour. Helt fel, helt fel. Helt uppÃ¥t väggarna fel. Inte nog med att Julia dissade honom direkt efterÃ¥t (hon träffade andra pÃ¥ samma gÃ¥ng, nÃ¥got hon “glömt” tala om för Bobby), hennes pÃ¥klistrade Stureplanssnobberi visade sig bara vara en pose…

Igår hände samma sak igen. Samma tragedi utspelade sig framför mina ögon. Frida, som enligt föräldrarna tidigare valt killar mest på utseendet, valde Christian, som idag bloggar på Finest och visar bilder på sig själv festandes, båtåkandes, chillandes och poserandes. Hon valde alltså bort SuperSeb som vuxit sig enorm i allas ögon tack vare sin hemmasnickrande Paolo Coelho-doftande livsfilosofi, sin ärliga glädje och spontanitet. Varför? Jo, för att hon ville ha ett liv i glamour och en snygg snubbe (snygg i det här fallet likamed reklamare med hästsvans).

Fick hon det? Nej. Det stod naturligtvis klart för alla i sofforna hemma att det inte skulle gÃ¥ vägen. Christian har visat föga entusiasm för ett liv i tvÃ¥samhet. Och i “Vad hände sen”-filmen som snabbt langades upp pÃ¥ treans hemsida framträdde en sliten, trashig och nÃ¥got svennifierad Frida och berättade att det inte höll mellan dem. De hade “mycket att göra” när de kom tillbaka till Stockholm, magin frÃ¥n Cypern fanns inte kvar och “det kändes inte lika bra”.

Det trista med detta är att Fridas val nu banar vägen för sÃ¥ mÃ¥nga olyckliga val i kärleksteve framöver. Att vi förväntar oss en “Vad hände sen” direkt efter programmet ger inte utrymme för att tänka “de är säkert lyckliga nu”, utan vi vill fÃ¥ svar direkt pÃ¥ frÃ¥gan och i de allra flesta fall är svaret “nej, det är de inte. Inspelningen tog liksom bara 2 1/2 vecka, och under den tiden fick de resa till Dubai, bo pÃ¥ flotta hotell och sova i tält i öknen. Det blir lite skillnad sen när de kommer hem igen”.

Dock finns en poäng med att kolla sista avsnittet, och i synnerhet de sista minuterna när Frida deklarerar sin kärlek till Christian med fuldumpar Sebastian. För det första är klippningen genialisk. Eller retsam och ful, vilket man vill. Därav soffhoppet. För det andra syns en skön person i bakgrunden mitt i det kritiska “…och det är inte du”-ögonblicket som helt förstör stämningen. Antingen säger det nÃ¥got om produktionen eller sÃ¥ är det bara en fet metafor för kärlek framför kameran – verkligheten ska alltid komma in och störa, förr eller senare.

  • Postad 2011-06-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen