Jazzhands

Klassresan del 5

Är inne på Svenskt tenn och känner någon slags skam och en hemlig förhoppning över att ingen jag känner ska se mig där. Så många år, så många timmar och minuter jag spenderat på att hata stället och allt det står för. Borgerligheten, självgodheten, det certifierade Goda Svenska Smaken.
Nu står jag här, håller i en kruka för 850 spänn och tänker återigen på mor och far och deras pensioner. Är det vulgärt av mig, svekfullt till och med, att köpa denna dyra kruka? Borde jag skämmas? Tänker att jag borde ge mamma pengarna istället. “Här, köp dig nåt fint!”.

Utanför står en Unicef-värvare och en tiggare som tagit av sig skorna. Är de statister? Del av ett socialt experiment? Varför har de annars placerat sig precis utanför stans kanske dyraste butik, i sin genre.

Jag tänker, som jag brukar, att barnbarnen kan ärva krukan och att saker från Svenskt tenn alltid går att sälja vidare för typ inköpspriset.
Men vem försöker jag lura? Jag har inga barn, kommer knappast att få barnbarn. Vem skulle ärva krukan – mitt gudbarn Gabriel? Förvisso, men hey, är det skäl nog att köpa den? Ingen kommer ärva mig. Så är det. Mina grejor kommer att efterskänkas till någon form av välgörenhet. Så det jag köper är för min egen skull. Saker jag vill omge mig med innan de sedan skänks bort.

Så jag köper krukan. Betalar obegripliga 850 spänn. Sväljer hårt och försöker att inte tänka på mormors pension på 8000 spänn. Hur kommer man ifrån den känslan?
Eller, ännu viktigare – vill man det?

  • Postad 2011-06-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen