Jazzhands

Mitt mörka jag

Hur narcissistiskt är det inte att skriva en bok?
Se mig, läs mig, hör mig, förstå mig.
Om jag skriver hur jag VERKLIGEN tänker, fast ändå inte, för det är ju fiktion, så kanske du förstår mig och då kanske du kan älska mig – ändå.

Om inte – det var ju bara fiktion, ju.

Sitter på caféet, driver runt i stan, går på gymmet. Tänker på berättelsen om mig själv.

Ibland önskar jag att det vore trettiotalet igen. Gift er och stick with it, sluta vela och “finna sig själv” och skit. Jobba på det för fan, Caroline, alla har sina problem. Uj, uj, uj, jag har issues. Yeah, well, nån måste gå ned i kolgruvan och tjäna pengar så att du kan få mat på bordet liksom. Gör nånting, Hainer! Sluta gnäll!
Allt är så pjåskigt nu.
En kompis berättar att på dotterns dagis har kockarna tidigare jobbat på Yasuragi. Dude, lycka till att servera falukorv hemma sen, till den lilla donnan.
Annat var det när man själv var ung etc. Och då var knappt dyslexi en sjukdom. Allt annat var trams. Trams!
Känslor = trams. “Jag vet inte vad jag vill” = trams. Alf gick på teve. Allt var bra.

Vad är det med mig? Jag vet inte. Idag är jag bara olycklig.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen