Jag bor pa 5-stjarnigt hotell i Beverly Hills

Vaknade tva pa morgonen till ett spannande brak i hotellrummet intill. En kvinnorost sludderskrek forolampningar och en manssrost forsokte lugna henne. “Vad ar det med dig? Hela din personlighet forandrades for typ tre minuter sen!”. “Oh yeah? Bla bla bla”.

Kvinnan rot “Du ar sa javla patetisk. Om jag vore man skulle jag sparka kulorna av dig” med en sa vinsluddrig rost att jag fnissade for mig sjalv. Sen tog det ut braket i korridoren dar det eskalerade. Jag horde mannen saga nat om att hon var skyldig honom femtio dollar, “det ar foretagets pengar” och hon skrek nat om fem hundra dollar. Han insisterade, “Jag maste ha mina femtio dollar” och kvinnan tappade kontrollen och skrek. Jag horde flera dorrar oppnas i korridoren och mannen som sa “Det ar lugnt, jag har det under kontroll” vilket kandes som min cue for att smyga upp och kolla igenom nyckelhalet. Dar sag jag en rumsgranne som vid nasta rant om femtio dollar bara snyggt oppnade sin dorr och kastade ut en femtiodollarssedel och bad dem halla kaft.

Det kan vara det stiligaste move jag sett. I alla fall genom ett nyckelhal.

Jag, dyster?

Papphammardagen. Vaknade sent efter en sen kvall igar med Roni och Sheila. Roni har en omistlig formaga att snoka upp allting som ar nytt, trendigt, coolt och bra. I synnerhet restauranger och gardagens besok pa A-Frame var inget undantag. Koreansk/amerikansk fusion av den sorten som pa papperet ser galen ut men som smakar bra pa tallriken. Som kycklig med ol, gourmetpopcorn och banan och bacon-paj.

Okej, arligt talat smakade vi aldrig pa banan och bacon-pajen. Det lat bara for ackligt.

Na. vaknade sent men tankte fuck it, jag gar till gymmet. Gick dit och gav mig sjalv en halv hjartattack pa lopbandet. Jag vet inte vad jag gjorde, kanske tog jag i lite for mycket, men det var liksom inte tva ar sen jag sprang sist, det var tva dagar sen sa jag borde inte latit som en sjuttioaring med astma, tycker man. Men det gjorde jag till den grad att jag gick av lopbandet, lyfte nagra hantlar och sen tog hissen upp till hotellrummet och la mig raklang pa golvet istallet for att avsluta sessionen. Lag dar och flamtade och svettades och drack en Evian. Tog sakert en halvtimme. Om jag kande mig gammal och patetisk? Ah. Icke.

Sen akte jag till Santa Monica. Jag var som vanligt enda vita manniska pa bussen. De har hojt busspriset, forresten, till en dollar. Outrage! Tog med mig datorn, tankte att Apple kan val ta en titt, de lar val bara konstatera att allt ar okej nu. Jag blaste ju datorn torr med hartorken i morse och allt men har inte satt pa den.
Akte dit. Gick in. Konstaterade att 25% av de som jobbar i Apple-affaren ar geeks, och 25% good-looking. Hur kommer detta sig? Ska de inte vara geeks allihopa? En geek oppnar hur som helst min dator och konstaterar att det ar ‘liquid damage’, skickar den pa reparation och gor mig darmed datorlos i typ en vecka. Crap. Sa nu ar jag nere i hotellobbyn och anvander hotelldatorn och kanner mig som kusinen fran landet som inte har en egen. Men jag HAR ju en egen forklarade jag for conciergen som nickade vanligt.

Pa vagen tillbaka tog jag snabbussen istallet for den vanliga. Det var ju dumt, den stannade inte vid min hallplats eftersom snabbussarna bara stannar vid vissa hallplatser. Sa jag gick av, kande mig vimmelkantig och tankte att jag borde ata nat. Sag bara pajiga stallen som Subway (‘Subban’ aven kallad, i alla fall i Hogdalen) och annat skit sa jag gick in i en Papa Joe’s och tankte att detta ar i alla fall dagen da jag ater pizza. Men tyvarr kunde man bara bestalla take away inte slice. Okej? Jag ber om den minsta pizzan de har. Den kostar 8 dollar. Om jag istallet koper en large med en topping sa far jag den for 6 dollar, det ar manadens erbjudande. Okej sager jag, det verkar ju battre och tanker att jag far val satta mig pa en bank som en annan hobo och ata.

Sen inser jag ju att det ar USA jag ar i och inte typ Norge. Pizzorna ar ju stora som tefat. Sa star jag dar med en stor, fet pizzakartong i handen och ingenstans att ata. Alltsa kartongen ar for stor, jag kan inte ens oppna den utan att sitta ned ordentligt annars ramlar allting ut. Jag svaljer nan slags stolthet och hoppar pa bussen igen och sager till chaufforen att om jag far ta den har skitstora pizzakartongen ombord sa ar jag tacksam, jag lovar att inte ata den bara frakta den. Han sager okej. Sa aker jag till min station, gar av och gar in pa femstjarniga hotellet med feta pizzakartongen i hand. Ja, herregud. Man ar ju glad ibland att USA ar sa pass knasigt att man kan komma undan med det mesta.

Lagger mig raklang pa balkongen och ater slice efter slice, tre stycken, medan jag hor bilarna aka forbi nagra hundra meter nedanfor mig. Jag har fem bitar pizza kvar. Jag ar matt. Men det bekymrar mig inte. Inte nu, inte har.