Jazzhands

Din virtuella kalender

En liten påminnelse, i största välmening: Din bästa vän, alltså jag, fyller år på fredag. Glöm inte.

  • Postad 2011-11-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Intervju med Niklas Eriksson om mötet som aldrig blev av. Exklusivt för Jazzhands!

Niklas, du är kanske Sveriges främsta entusiast inom Bored to Death. Inte bara kan du serien, du har också haft en brevväxling med Jonathan Ames, stämmer det?
– Brevväxling är mycket sagt, men visst. Back in the days när han skrev fantastiska och djupt självupptagna smÃ¥ essäer om horor och öronvax, och bara drömde om att ”göra tv”, dÃ¥ hade han en helt vanlig AOL-mejladress. Den brukade han svara pÃ¥.

Och du hade liksom chans att träffa honom men det blev visst inte så?
– Ja, gud ja. Det var meningen att jag skulle göra den definitiva Jonathan Ames-intervjun. Det här kan väl ha varit 2005-2006 kanske, i samma veva som I Love you more than you know kom ut. Det finns fÃ¥ nu levande författare som jag hÃ¥ller högre. Men av nÃ¥gon anledning var jobbet väldigt svÃ¥rsÃ¥lt. I USA var han rätt stor i The Moth-kretsar och sÃ¥dant – mycket tack vare sin oerhörda konstighet. Men i Sverige var (och är!) han inget viktigt namn. Han har faktiskt fortfarande ingen svensk wikipedia-entry.

Hur mycket på en skala grämer du dig över det idag?
– Lite bitter är jag. Jag borde naturligtvis Ã¥kt dit, hängt med ett par dagar i hans bisarra vardag och sparat pÃ¥ skiten tills nÃ¥gon förstod hans storhet. Som nu. Istället tänkte jag nog att vadÃ¥ en luspank brooklynförfattare, han finns kvar imorgon ocksÃ¥.

Hur mycket ångest får du av att jag tjatar om detta?
– Mer och mer för varje gÃ¥ng, faktiskt. Jag är en dÃ¥lig människa. En medgÃ¥ngssupporter. Tack för att du hjälper mig att förstÃ¥ det.

Som en av Sveriges mesta junketjournalister vet jag hur vanskligt det kan vara att träffa sina idoler, de är alltid kortare och tråkigare än man tror att de ska vara. Hur tror du Ted Danson är IRL?
– Längre och roligare.

Nu till serien. Det ryktas om att tredje säsongen är mer klädsamt buskis än de tidigare. Håller du med?
– Nu ligger jag lite efter, ska jag säga. Säsongsfinalen är nästa mÃ¥ndag och jag har bara betat av tre-fyra avsnitt än sÃ¥ länge. Men visst har de skruvat upp buskusfaktorn, inget snack om det. Det är mycket springa frÃ¥n polisen och tokerier. Dessutom är Patton Oswalt med, denne välvuxne buskisgarant. (OcksÃ¥ med: han som spelade Father Mulcahy i M*A*S*H-filmen!)
Sedan ska man komma ihÃ¥g att om Bored to Death är buskis, sÃ¥ är det The Guardian-prenumerantens buskis. En av de viktigaste kulturella referenspunkterna i säsong tre är The Dick Cavett Show…

Hoppas du på mer eller mindre buskis i en eventuell fjärde säsong?
– Jag tycker det ligger pÃ¥ en vettig nivÃ¥ nu. Jag säger: behÃ¥ll!

Vi som inte följt serien på lika nära håll som du har, vad har vi missat?
– En varm och innerlig vänskap mellan Jason Schwartzman, Ted Danson och Zach Galifianakis. Det jag särskilt gillar är hur Bored to Death stjälper varje cynisk förutfattad mening om hur en översmart och överstiliserad brooklynskildring kan se ut. Det här är en serie med ett gigantiskt hjärta. PÃ¥ ett rent karriärplan är det här ocksÃ¥ Ted Dansons Ã¥terkomst till det kulturella finrummet, och det gör mig minst lika glad.

Har du någon form av ritual när du ser på favoritserier? Någon särskild choklad med hög kakaoprocent som du köper eller liknande?
– Bra och viktig frÃ¥ga. Ingen skulle fÃ¥ för sig att plocka fram en pÃ¥se ostbÃ¥gar inne pÃ¥ Scalateatern. Lika olämpligt är det förstÃ¥s att duka upp med, lÃ¥t säg, en assiett ansjoviskrustader framför en sÃ¥ fladdrig skapelse som Bored to Death. Varje serie har sitt tilltugg. Här gÃ¥r förstÃ¥s Ã¥sikterna isär, men personligen tycker jag att just Bored to Death funkar grymt bra till skorpor och O’Boy. LÃ¥gavlönat, barnsligt och rustikt pÃ¥ ett trevligt sätt. Det där med choklad med hög kakaohalt fÃ¥r du ta med nÃ¥gon annan. Allt över 70 procent är en styggelse.
  • Postad 2011-11-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Sleepyhead

Det var länge sedan jag skrev under the influence. Så jag gör en comeback här och nu. High on sömnpiller, redo att möta mitt undermedvetna. Bring it.

Jag fyller år snart och planerar som vanligt att go all in. Ingenting annat duger. Och i framtiden kommer säkert hobbypsykologer och litteraturkritiker (aka bloggkritiker) att analysera detta och hitta komplex. De kommer att säga att jag går till överdrifter för att jag är rädd att inte duga annars. Därför bakar jag inte sju sorters kakor utan snarare sju sorters tårtor. Med frosting och olika fyllning. Eller, om vi ska vara riktigt noga, sju sorters tårtor samt munkar. Men det bjuder jag på (pun!).

Men herregud, här poppar jag dyrbara sömnpiller och allt jag skriver är att jag ska baka en massa tÃ¥rtor snart? Jag är besviken pÃ¥ dig, hjärna. Varför kan du inte beordra mig att skriva om Den Stora Oron? För att vi inte är sÃ¥ personliga här i bloggosfären, that’s why. För att det är jobbigt att vara personlig, mesigt närapÃ¥. Koketterande.
Kan vi prata om varför jag börjat springa på löpbandet tills jag blir yr, illröd och ibland till och med illamående istället då? Nej, det kan vi inte prata om heller. Eller varför inte, det har att göra med att jag vill se hur långt jag kan gå. Jag gillar att vara där på bandet, med knutna nävar och håret i en stram tofs. Jag försöker att fixera blicken, känner att jag ser hård ut och jag gillar det. Jag gillar att munnen är halvöppen och sammanbiten på samma gång. Hell, kommer någon in, vem som helst, och bara kastar ett öga mot löpmaskinerna och ser mig där så skulle jag kunna tas för en van löpare och en hård jävel. Jag har ju till och med löparskor nu.

Men igår sprang både tjejen och killen på varsin sida om mig på 9. Jag brukar springa på 8,5. Men jag stod inte ut med att springa långsammare än dem, så jag höjde. Först till 9 och sen till 10. Jag sprang snabbt, jag höll mina knutna nävar så hårt. Sprang, sprang. Jag kände lungorna som om de var ett enda stort paket som höll på att fyllas med alldeles för mycket luft. Jag svettades så att jag fick ta ur hörlurarna ur öronen eftersom de blev blöta. Men aldrig att jag skulle sakta ned, aldrig. Sprang, sprang, sprang.

Killen bredvid gav upp, han hade sprungit klart men tjejen var fortfarande på bandet. Alltså fortsatte jag springa. Trots att jag kände en slags krypande illamående, inte i halsen utan längre ned. Magen. Huvudet kändes varmt också, jag fick torka svetten som rann ned i ögonen, ögonbrynen som var blöta. Kinderna varma. Brännheta. Men sakta ned? Aldrig.

Tänkte jag tills jag plötsligt fick en smärta i underdelen av magen ungefär, följt av en våg av illamående, som en splash. Jag vinglade av bandet och linkade in på toaletten och stod där och hyperventilerade ett tag med det dunkande huvudet i knähöjd. Drack vatten ur min skitful sportflaska och gick ut igen som om inget hänt.

Här är summan av det hela: Jag kände mig misslyckad som hade avbrutit och inte sprungit klart. Klart? Ja, tills jag svimmade eller tills tjejen bredvid var klar. Båda hade varit en seger. Detta var ingen seger. Detta var ett misslyckande.

Och nu…nu börjar ögonlocken bli tunga. Bra där, brain! I morgon bitti kommer jag se vad du skrivit. Just nu har jag ingen aning ty jag somnar inom tre. God natt.

  • Postad 2011-11-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Det internationella tecknet för fara

  • Postad 2011-11-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Steve Jobs?

AlltsÃ¥ existerar “brandvarnar-appen” eller drömde jag just fram min framtid som appmiljardär? #nyvaken

  • Postad 2011-11-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 23

Etiketter None

And then weirdness strikes!

Inser plötsligt att jag inte har ett endaste uppdrag nästa vecka.
Både tomhet och välbehag infinner sig.

  • Postad 2011-11-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Cash by the dough!


Vi har inte talat om hur mycket jag gillar den här bilden och det ska vi naturligtvis göra. Ljuset, kan vi börja med. Man riktigt ser hur den varma cowboy-solen sänker sig över Tennessee, låter några sista strålar smeka en blek turists ansikte. Jag gillar också the casualness i jeansskjortan. Upprullade ärmar.

SÃ¥ här är det. Jag har sömnhuvudvärk och längtar tillbaka till södern. Jag vill kunna glida in pÃ¥ en joint – vilken som helst – och beställa enorma portioner mat för förvÃ¥nansvärt lite pengar. Jag vill se douchiga dudes i cowboyhatt och bedÃ¥rande tjejer i boots. Jag känner tomhet. Borde vara stressad eftersom jag kört filmfestivalgig hela veckan och därmed totalt försummat mina plikter som journalist. Jag har deadlines som inte bara flÃ¥sar mig i nacken utan slickar mig om halsen. Och ändÃ¥ längtar jag efter semester. (Skärp dig!). Jag är farligt nära att göra det jag alltid gör när jag är latent stressad, nämligen att spendera sjuka summor pÃ¥ nÃ¥gon form av onödigt plagg eller ett par skor. Men jag mÃ¥ste bryta mönstret. Bryta mönstret!

Så jag klipper håret kort istället och springer på ett löpband. Är det sundare? Jag vet inte, men det är något nytt i alla fall.

  • Postad 2011-11-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Svindlande Hainer

Det är mycket Hainer nu. Men så är det också filmfestival och filmfestival betyder Hainer. I år mer än någonsin med något slags personligt rekord på typ sju modereringar. Om det ens är ett ord.

Jag är rätt så slut. Igår körde jag två seminarium för en hyfsat trött publik, gick hem och sprang på löpbandet för att sen åka in till stan igen och se Wuthering Heights och hålla i F2F-et efteråt med regissören Andrea Arnold, min nya girl crush. Eller woman crush snarare. En punkdam med ceriserosa läppstift och den kanske tväraste luggen på den här sidan mellanstadiet.

En sak man bör veta om mig är att Wuthering Heights (alltså Svindlande höjder) är den bästa bok jag vet. Alla kategorier. Den bästa bok som finns. Den enda bok, eventuellt jämte Bibeln, man bör bevara i en vakuumförpackning när apokalypsen kommer, till framtida liv.

När sÃ¥ Andrea Arnold – som gjort de omtumlande (ja, jag använder ordet omtumlande) Fish Tank och Red Road – sätter tänderna i min favoritbok of all times sÃ¥ kan jag sÃ¥klart inte lÃ¥ta nÃ¥gon annan fÃ¥ företräde. Det mÃ¥ste vara jag. Och därför blev det ocksÃ¥ jag som frÃ¥gade om hennes väldigt milda och känslosamma Heathcliff, det leriga och regniga landskapet fullt av depp.

Filmen är genialisk. Den är fantastisk. Men om man som Kristin hade hoppats pÃ¥ trevlig Jane Austen-love sÃ¥ hoppas man tyvärr förgäves. Jag är ett stort Austen-fan, sÃ¥klart, men Emily Bronte spelar i en annan liga. Austen är rock, Bronte är punk (eller goth, om man sÃ¥ vill, men det vill jag gärna inte diskutera). Och pÃ¥ nÃ¥got slags briljant sätt slutar Arnolds film nÃ¥gra sidor för tidigt, kanske tio, tjugo sidor innan boken slutar vilket skänker hela den odödliga berättelsen en mäktig cliffhanger. Eller Heathcliffhanger….

  • Postad 2011-11-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Intervju med journalistlöftet Erik Bredhe om månen vs. Internet! Exklusivt för Jazzhands

Erik! Vad är det jag hör om att du brukar börja intervjuer med Jonas Brothers med frÃ¥gan “Internet or the moon”?
– Allt du hört stämmer! FrÃ¥gan funkar skitbra, det blev värsta grymma stämningen och efter intervjun sa Joe Jonas att jag hade ”cool gears”. Hur ska jag kunna sluta med frÃ¥gan efter nÃ¥t sÃ¥nt? Det hade inte du heller gjort!

Varför gör du såna vansinnigheter för?
– För att du sa Ã¥t mig att göra det. Jag chattade med dig en kväll och var nervig inför nÃ¥n intervju och du sa ”Erik, frÃ¥ga dem ’Internet eller mÃ¥nen?’ Det är värsta grymma isbrytaren.” Jag sög Ã¥t mig allt som en svamp dÃ¥, jag tycker ju du är grym! Varför lÃ¥tsas du nu som att du inte tyckte frÃ¥gan var asnice och gör narr av mig?

Men minns du inte var frågan kommer ifrån? Den ständigt förvirrade ryska journalisten som alltid var med på junkets frågade Chris Evans detta på junketen för Sunshine. Kommentar?
– Det var som sagt du som tipsade, du sa aldrig nÃ¥gonting om en ryska. Men frÃ¥gan blir för mig inte ett dugg sämre av att det var en förvirrad ryska som drog den första gÃ¥ngen.

Man kan säga att du dragit det hela ett steg längre, du har gjort det till en legitim fråga, en livsstil?
– Sure. Jag ställer aldrig frÃ¥gan pÃ¥ nÃ¥got ironiskt vis eller sÃ¥. Jag ställer den som första frÃ¥ga och spänner ögonen i de jag intervjuar. Men när jag tänker pÃ¥ det … de flesta blir nervösa och ingen is bryts. Det kan vara sÃ¥ att det blir sÃ¥ bra stämning under intervjun för att det inledningsvis blir sÃ¥ konstig och oskön stämning, men efter tio minuter blir mina intervjuoffer typ dubbelt sÃ¥ avslappade för att de upptäcker att jag inte är sÃ¥ cp de trodde jag var.

Önskar du i hemlighet att fler gjorde som du eller vill du ha den här guldklimpen för dig själv?
– Jag vill ha guldklimpen själv, givetvis.

Önskar du i hemlighet att någon ställde frågan till dig?
– Nej, den är för svÃ¥r! Hihihi, och rolig!

Du har ett uttänkt svar eller hur…?
– Da! Jag väljer internet! Alla jag frÃ¥gat svarar mÃ¥nen för de ska va sÃ¥ fucking romantiska. Jag svarar internet! Det tror jag att ryskan ocksÃ¥ hade gjort.

  • Postad 2011-11-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

The Betting Game

Ni vet den där känslan när personen bakom i biosalongen plötsligt Cape Fear-gapskrattar under filmens sista, blodiga klimax i en annars helt tyst salong? Den känslan upplevde jag igår.

Jag och Mattias köpte biljetter till festivalens surprisefilm och engagerade oss i ett avancerat betting game om vilken film det skulle kunna vara, vi hade en hel lista och bockade av en efter en med hjälp av alla ledtrådar vi kunde hitta. Efter att ha (tvingats) röstat bort The Rum Diaries och My Week with Marilyn så dök bubblaren Sherlock Holmes upp i vårt medvetna. Blev uppspelt bara av möjligheten men hade ändå siktet inställt på nån trist arty, asiat.

Men det blev varken eller. Den blev The Devil’s Double, en bortglömt straight-to-DVD om en karl som tvingats agera Saddam Husseins bodydouble under dödshot. Based on a true story!

Det som var anmärkningsvärt med den var alltsÃ¥ killen bakom mig i salongen. Dude i keps. Tyst under hela filmen, precis som alla andra (det var inte en komedi direkt, om jag säger sÃ¥). Fram till filmens ganska blodiga slutliga klimax. DÃ¥ skrattar han högt i salongen och slutar inte. Han skrattar högt, han skrattar mad man’s laughter. Han njuter.

Och det skrattet förföljer mig än idag.

  • Postad 2011-11-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen