Svindlande Hainer

Det är mycket Hainer nu. Men så är det också filmfestival och filmfestival betyder Hainer. I år mer än någonsin med något slags personligt rekord på typ sju modereringar. Om det ens är ett ord.

Jag är rätt så slut. Igår körde jag två seminarium för en hyfsat trött publik, gick hem och sprang på löpbandet för att sen åka in till stan igen och se Wuthering Heights och hålla i F2F-et efteråt med regissören Andrea Arnold, min nya girl crush. Eller woman crush snarare. En punkdam med ceriserosa läppstift och den kanske tväraste luggen på den här sidan mellanstadiet.

En sak man bör veta om mig är att Wuthering Heights (alltså Svindlande höjder) är den bästa bok jag vet. Alla kategorier. Den bästa bok som finns. Den enda bok, eventuellt jämte Bibeln, man bör bevara i en vakuumförpackning när apokalypsen kommer, till framtida liv.

När så Andrea Arnold – som gjort de omtumlande (ja, jag använder ordet omtumlande) Fish Tank och Red Road – sätter tänderna i min favoritbok of all times så kan jag såklart inte låta någon annan få företräde. Det måste vara jag. Och därför blev det också jag som frågade om hennes väldigt milda och känslosamma Heathcliff, det leriga och regniga landskapet fullt av depp.

Filmen är genialisk. Den är fantastisk. Men om man som Kristin hade hoppats på trevlig Jane Austen-love så hoppas man tyvärr förgäves. Jag är ett stort Austen-fan, såklart, men Emily Bronte spelar i en annan liga. Austen är rock, Bronte är punk (eller goth, om man så vill, men det vill jag gärna inte diskutera). Och på något slags briljant sätt slutar Arnolds film några sidor för tidigt, kanske tio, tjugo sidor innan boken slutar vilket skänker hela den odödliga berättelsen en mäktig cliffhanger. Eller Heathcliffhanger….