Jazzhands

Stamgästen

Jag har aldrig varit stamgäst någonstans förrän nu. Har inte fattat hur man gör. Hur kan man gå till samma ställe flera gånger i veckan? Eller vad som nu krävs.

Har alltid tett sig tämligen absurt/neurotiskt i min bok. Jag har fnyst åt A som inte bara har ett stammisställe utan flera där de vet vad han heter och frågar hur läget är. Tönt. Neurotiker. Tänk/ät utanför lådan, dude.

Men i hemlighet har jag varit avundsjuk. Som alltid.

Men nu har jag blivit en sån. En stammis. En som går till ett och samma ställe flera gånger i veckan. Inte bara känner personalen igen mig numera och vet vad jag brukar vilja ha (burgaren med extra ost och en jordgubbsmilkshake, tack), de kramar mig också. Eller, i alla fall en av dem. Söders kanske charmigaste servitör gör det. Han kramas, klappar på ryggen och trugar på mig milkshake med löftet om att “du vet hur bra den blir när jag får göra den”. Och han har rätt. Milkshaken är gudomlig, när han får äran att göra den.

Nej, jag säger inte var hans finns för då slutar det vara lätt att bara glida in och få ett bord på en gång och då slutar söders charmigaste servitör med lugg som faller i pannan att vara tillgänglig. Han är redan omsvärmad av brudar varje gång, det får inte plats fler nu. Jag är tio år äldre så det är liksom inte frågan om nåt sånt. Men jag gillar att ha den där syltan som bas. Jag löser kryss där (söders charmigaste är lika delar förbryllad och nyfiken) och jag har grinat där (fick en kopp te av personalen). Jag funderar på att ge honom en julklapp, men det kanske är att bryta någon slags stammisregel? Jag kan inte sånt, jag vet inte vad som gäller.

Sist jag var där retade jag honom för brudarna. Han flinade och klappade mig på ryggen och sa att jag skulle komma tillbaka snart. Detta betyder att ytterligare en sak som jag drömde om när jag var liten – nämligen att känna mig som en av rollfigurerna i Cheers – har gått i uppfyllelse.

Och detta tar jag med mig in i 2012.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen