Om så bara för en sekund

Jag såg My Week with Marilyn igår. Blev faktiskt riktigt rörd. Över den där känslan alla haft någon gång, när luften blir extra krävande men hjärtat extra fritt. När man vet – om så bara för en sekund – att det fanns något där, något gnistrande och öppet. Det kan inte bara varit ensidigt. Det är aldrig bara ensidigt, inte när det känns sådär. Inte när ögonen talar och kroppen svarar.

Den kan inte varit fantasin…Nej, det var en möjlighet och en chans!

Men nej, vad du hittar på, säger någon. Vad pratar du om?
Jag stod ju bara här.
Nej, jag vet inte vad du talar om säger personen.

Och man vet att de också känt det.

Man kan inte känna det från bara ett håll, det ligger inte i sakens natur. Den där elektriciteten. Den där kemin. De där sprakande, utsträckta små, små känslorna som är skillnaden i en blick och i en annan. Det händer bara mellan två personer som glöder exakt samtidigt. Som ställer en fråga med blicken, som leker med svaret i hjärtat.

Vaddå, jag tittade ju som vanligt.
Nej, det gjorde du inte.
Inte alls, inte på något sätt.

Säger man, tänker man, helt fruktlöst. För det finns aldrig bevis, det är aldrig en fråga om övertalning eller förhandling.
Och det är därför det är så svårt. Så ömt. Så förkrossande.

Igår rördes jag över det.
Igen.