Jazzhands

Sången, skräcken – ett ögonblick ur gårdagen


Jag berättar för en dude i mustasch hur weird det är med trubadurkillar, de som tar fram en gitarr på en fest, tycker det är en skön grej. Hur det är min skräck att nån kille ska göra det på min fest, till exempel sjunga Sommaren är kort på min födelsedag.

Han flinar.
Fan, vad du är rolig säger han.

Meh, säger jag.

Det sitter två – inte en utan två – snubbar ute i vardagsrummet med en gitarr i handen. Jag vet, en inte ovanlig grej. Inte helt unikt att ställa sig obekväm till detta som icke-musicerande tjej. Jag vet. Men det händer. Där och då.

Jag går ut i köket, haffar snubben i mustasch istället. Ventilerar min olust. Han har en cigg i mungipan, flinar åt mig, frågar “men skojar du nu eller är du upprörd på riktigt?”
Jag är framför allt sjukt avtänd, skriker jag. Finns det något osexigare än killar som tar fram en gitarr?
Och han flinar vidare och nämner i förbigående att han spelar i ett band. Ett band jag faktiskt känner till dessutom.

“Men du är jävligt rolig” skockar han och glider förbi in i till vardagsrummet där den svenska trubadurtraditionen lever och frodas.

  • Postad 2012-01-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 9

Etiketter None

Förbjuden frukt


Åh pennan, du förbjudna redskap. Din lilla fetisch, you.

  • Postad 2012-01-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Tomma slag i luften

Nä, men är det inte bäst att bara strunta i det helt och hållet då, säger jag till terapeuten. Bara utfärda ett totalt relationsförbud helt enkelt. Alla former av relationer. Relationsförbud for life.

På förekommen jävla anledning.

Terapeuten säger att ett halvår vore bra. Bra, säger jag. BRA!

Det börjar bli en riktig följetong detta. Jag är en levande parodi och att jag ens fortsätter att skriva om detta på Jazzy är en parodi i sig. Vem tror jag att jag är, Bridget Jones?

Jag frågar terapeuten igen om han inte borde förbjuda mig att prata med folk över huvud taget egentligen. Eller i alla fall folk av motsatt kön. De närmaste tio åren. Eller okej, det närmaste halvåret då.
Halvår blir bra, säger han.
Halvår blir bra, säger jag.
Men sen blir jag osäker så vi kommer överens om mars.

Jag är en relationsfara för både mig själv och andra.

  • Postad 2012-01-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen