Jazzhands

Boken inlämnad, snart är allting över. Eller om det börjar.

Foto: Emily för K Composite där intervju med yours truly dyker upp 14 aug. Förresten har just denna jeansskjorta en bärande roll i boken. Och intervjun. Minns var du såg den först. Här såklart. På Jazzhands.

  • Postad 2012-07-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Layer Cake

Kan inte folk gifta sig oftare, det blir ju alltid så förträffliga fester? Och med folk menar jag mina vänner, så att jag själv kan få bli bjuden.

Niklas – min gamle vän frÃ¥n gymnasietiden – gifte sig med Sofie för ett Ã¥r sedan men de hade sin bröllopsfest i lördags och jag bakade bröllopstÃ¥rta till sextio pers. Baggis, tänkte jag när jag fick frÃ¥gan. Det gör jag pÃ¥ en förmiddag.

En felberäkning och åtta timmar senare svettades jag fortfarande medan jag lade sista handen vid Master Cake, alltså den främsta bröllopstårtan. De andra fem (!) fick bara två våningar, inte sex som denna, till höger, som jag bara fotade som hastigast efter att jag slängt in den i kylen.

Ett och ett halvt kilo frosting. Man har inte levt innan man gjort ett och ett halvt kilo frosting.

NÃ¥. Fantastisk kväll, fantastisk fest och satan i gatan vad roligt det är att Ã¥terse kompisar men hängt med i stort sett dagligen frÃ¥n gymnasiet till mitten av tjugoÃ¥rsÃ¥ldern. Det är vid sÃ¥dana underbara tillfällen som jag faktiskt godtar att folk – och med folk menar jag mina gamla vänner – kallar mig Carro.

  • Postad 2012-07-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sommarens highlights i bildform (del ett)

  • Postad 2012-07-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Fick ett glatt meddelande…

  • Postad 2012-07-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Är vi framme än?

Oh! Det var länge sedan jag var här. Alltså, fullpoppad med sömnpiller och med en stark drift att skriva ett Jazzhandsinlägg. Länge sedan! Men goddag mitt kära opium, vi möts igen. Vi har ju aldrig sagt adjö till varandra, vi säger bara hej och hej igen. Men nu var det länge sedan vi sågs. Har du saknat mig? Låt oss se vad vi ska prata om idag.

Och ja, ett möte med redaktören Olle, min andreredaktör. Jag fick hans synpunkter på boken (Rätt så få! Vi närmar oss slutet) och allt känns fortfarande rätt keff. Bonus dock att Olle kom med manuset, alltså sidorna utskrivna och ihopknutna, i en kasse från Systemet. Han sa att det kändes bra, som om han bar på en decoy, eller hemliga dokument som måste avledas uppmärksamhet från.
NÃ¥.
Jag ska inte överdriva min klagan. Allt är inte dÃ¥ligt, det finns vissa partier jag fortfarande tycker är väldigt bra, till och med vackra. Alls som läst verkar gilla ett kapitel som heter “Lukas” och som är det allra, allra mörkaste. Det verkar vara alla random läsares/lektörers favorit. Men jag är mest nöjd med nÃ¥gra vackra, poetiska fraser här och var som när jag läser de nu kan tycka att de nog är bättre än gymnasienivÃ¥. Och mitt favoritkapitel är nog fortfarande det sista, det som ännu pÃ¥gÃ¥r. Allt annat vore ju fel.

Men på det stora hela är jag skeptisk. Olle gjorde ett hyggligt och välkommet försök att bena ut varför.
“För att det lÃ¥ter som en gymnaasieelev har skrivit det här”
“Hur dÃ¥?”
“SprÃ¥ket. Alla “alltsÃ¥” och “liksom” och “ju”.
“jag har strukit ungefär sexton “ju” frÃ¥n texten nu. Men det är sÃ¥ du skriver, det är ditt sprÃ¥k. Du skriver ju sÃ¥ överallt, pÃ¥ Jazzhands…”.
“Jag skriver sÃ¥ i artiklar ocksÃ¥. Det är det Hainerska sprÃ¥ket och sÃ¥ är det. Men det är ju helt keff, inser jag nu. Infantilt”.
“Nja, det är mycket stream of consciousness…”
“SÃ¥ blir det när man skriver medan sömntabletterna verkar”.
“…men det betyder inte att det är dÃ¥ligt”.

Sen gick jag och drog benen efter mig och händerna längs de vackra, dyra plaggen på NK och tänkte jag blir aldrig en sån. Som har råd att handla här, som har mod att handla här, som har modet att tro att saker visst kan vara beständiga. Att inte alla känslor är flyktiga, ombytliga och opålitliga. Att de kan stå upp, rakt och stolt, och med en mildhet deklarera att de ämnar stå upp för evigt.

Jag vill vara en sån som tror på det helt och fullt, inte bara med reservationer. Inte bara med reservationer för att det gäller alla andra än mig.

Och där föll ögonlocken ned. Dags att packa ihop här nu och ta sig över golvet och fram till sängen. Laters!

  • Postad 2012-07-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Från här till Los Lobos


Ser ett avsnitt av True Blood. Det fÃ¥r oväntade konsekvenser: jag skriver in “Los Lobos” i sökfältet pÃ¥ Spotify. That’s a first.

När jag inte hittar lÃ¥ten där – deras version av We’ll meet again som spelas som outro – sÃ¥ loggar jag in pÃ¥ iTunes för i stort sett första gÃ¥ngen i mitt liv. Jag är alltsÃ¥ beredd att betala för detta. För Los Lobos. Min första lÃ¥t som inhandlas pÃ¥ detta moderna vis, över nätet, till datorn och sÃ¥ vidare. Ska det verkligen bli Los Lobos? Är det en bra start, eller är det ungefär som det där med att skela inte med ögonen, du kan “bli sÃ¥n”? Om jag börjar med att köpa Los Lobos-lÃ¥tar, var slutar jag dÃ¥?

Frågan behöver lyckligtvis aldrig besvaras för låten finns inte tillgänglig. Så, nu kan vi återgå till det normala.

  • Postad 2012-07-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

The Writing Kind

Har nu nått den bland skrivande människor inte helt ovanliga punkten i författandet där allt känns skitdåligt. Läser boken igen (jag får instruktioner och påpekanden om korr löpande från förlaget nu såhär i slutvändan) och tycker att allting är bara marginellt bättre än gymnasienivå.

Jag fattar ju att det är någon slags psykologisk skyddsteknik som kickar in ju närmare utgivningsdatum vi kommer. Insikten att folk snart kommer att läsa det jag skrivit, tycka saker om vad jag skrivit och så vidare. Allt det som verkat abstrakt och så långt in i framtiden att det inte är värt att oroa sig över.

Det roar mig att jag nämns i en blogg. NÃ¥gon för mig okänd person kallar mig “hatisk” och anser mig vara en produkt av en borgerlig bakgrund. Det sistnämnda kunde i vara mer fel, jag har arbetarklassbakgrund, kommer frÃ¥n medelklassen/förorten med v-röstande far.

Men detta belyser lite mitt problem. Folk som kommer att tro saker, dra slutsatser och tycka sig veta. Allt det som jag själv gör bÃ¥de professionellt och privat, ironiskt nog. Men inte gör det oron och “fan vad det här är dÃ¥ligt skrivet”-känslan desto mindre.

“Men C”, säger P. “Ingen som läst boken hittills har tyckt att den är dÃ¥lig. Tvärtom”.

Detta är sant.

“Eller sÃ¥ har de bara inte sagt det direkt till mig”, säger jag. Vid närmare eftertanke – “Och det tackar jag dem för”.

  • Postad 2012-07-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Blipp i planeringen

När ungen ramlade ihop på färjan borde vi kanske anat oråd. När vattnet sedan forsade in över hela aktern skulle vi kanske sett det som ett tecken. Men nej, inte då.
“Det ska inte börja regna förrän klockan fyra. Om vi är pÃ¥ Skansen till tvÃ¥ sÃ¥ har vi ju tvÃ¥ timmar pÃ¥ oss att gÃ¥ omkring. Mer behöver man väl inte ens?”.
Så här i efterhand lät planen lite naiv. Speciellt som vår färjetur över till Djurgården hade tjocka, mörka moln i sällskap.

Inträdet till Skansen har verkligen höjts sen jag var här sist, tänker jag och betalat 150 spänn för att gå in.
Satan vad dyrt, säger H och P och tar lite tvekande upp plånböckerna.
Okej, vad ska vi börja med nu då, frågar jag när vi väl är inne i parken.
Mat, säger de.
Okej, säger jag. Gubbhyllan har bra grejor, ligger precis här nära entrén.

Lunchen kostar 165 kronor men vad gör man? Bra är den i alla fall.
När vi sitter där kommer jag på en grej. Är det inte sång som låter? Och vad gör alla människor med picknickkorgar här? Satan, det är ju Allsång idag. Det är därför det kostar fucking 150 spänn att gå in.

Jaja.

Vi äter av vår svindyra kyckling, sätter på oss extratröjan vi har i våra väskor eftersom det börjar bli lite kyligt av någon anledning.

Och då öppnar sig himlen och kastar ned hagel på människorna. Stora iskulor, massiva regndroppar. Folk flyr. Den lilla backen upp mot Akvariet förvandlas till en fors. Ljuset blir grått, hagelkulorna studsar mot borden på uteserveringen. En blixt lyser upp, åskan låter så kraftigt att jag skriker till.

Jaja, säger vi. Det går väl över?

Det gör det inte. I alla fall inte på två timmar. I alla fall inte på två och en halv timme.
Det rytmiska trummandet, det dova mullret och då och då blixten som uppenbarar sig från ingenstans.

Vi får ge upp, vi får se oss slagna.
Gah.
Men någonting ska vi väl se när vi är här, debatterar vi, eller ska vi se det som att vi betalat 315 spänn för ett kycklinglår med morot och potatis?
Nej, vi måste se någonting. Men vad? Det ösregnar ju och det är flera hundra meter till lemurerna. Förresten kostar det extra att gå in där.
Extra? Vi betalade ju  150 spänn i inträde!
Okej. Det finns en stor cigarr nere i Gubbhyllans källare, i tobaksmuseet. Det är världens största.
Okej, vi går ned i källaren och ser på världens största cigarr.
Vi går ned i källaren och ser på världens största cigarr. Sen åker vi hem.
När vi kliver av färjan vid Slussen och lite moloket vandrar tillbaka mot tunnelbanan gör vi misstaget. Orfeus gjorde detsamma. Han såg också tillbaka. Han kastade också en blick bakåt fast han borde vetat bättre.
Det borde vi också gjort. Vetat bättre än att blicka tillbaka och se en klar, blå himmel vila över det Djurgården vi just lämnat.

  • Postad 2012-07-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Bakverk, bakvärk

Regndag lika med bakdag. Provbakar tårtan som det är tänkt att jag ska baka till Niklas bröllopsfest. Det blir ett totalt misslyckande, den reser sig inte och kan därmed inte delas i tre delar och bilda en hög och imponerande bröllopstårta
Crap.
Försöker baka macarons för hundrade gången, jag lyckas aldrig. Som om jag plötsligt, idag, skulle få till det.
Det fick jag såklart inte. De spricker, de krånglar, de går sönder.
Men de smakar okej.

Och det här med nya, dyra knivar. Alltså riktigt dyra, fina knivar. Inte en enda lång session har jag lyckats använda dem utan att skära mig. Häpp!

NÃ¥. Det finns ändÃ¥ ljusglimtar i tillvaron. Som nya säsongen av True Blood, och att det glädjande faktum att incesttrenden frÃ¥n Game of Thrones spridit sig även dit. Nu behöver jag inte blicka bak mot “riddartiden” för att se lite sibling action. Bra. Skönt.

  • Postad 2012-07-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Citerad i lokaltidningen = dream come true

  • Postad 2012-07-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen