Jazzhands

The Writing Kind

Har nu nått den bland skrivande människor inte helt ovanliga punkten i författandet där allt känns skitdåligt. Läser boken igen (jag får instruktioner och påpekanden om korr löpande från förlaget nu såhär i slutvändan) och tycker att allting är bara marginellt bättre än gymnasienivå.

Jag fattar ju att det är någon slags psykologisk skyddsteknik som kickar in ju närmare utgivningsdatum vi kommer. Insikten att folk snart kommer att läsa det jag skrivit, tycka saker om vad jag skrivit och så vidare. Allt det som verkat abstrakt och så långt in i framtiden att det inte är värt att oroa sig över.

Det roar mig att jag nämns i en blogg. Någon för mig okänd person kallar mig “hatisk” och anser mig vara en produkt av en borgerlig bakgrund. Det sistnämnda kunde i vara mer fel, jag har arbetarklassbakgrund, kommer från medelklassen/förorten med v-röstande far.

Men detta belyser lite mitt problem. Folk som kommer att tro saker, dra slutsatser och tycka sig veta. Allt det som jag själv gör både professionellt och privat, ironiskt nog. Men inte gör det oron och “fan vad det här är dåligt skrivet”-känslan desto mindre.

“Men C”, säger P. “Ingen som läst boken hittills har tyckt att den är dålig. Tvärtom”.

Detta är sant.

“Eller så har de bara inte sagt det direkt till mig”, säger jag. Vid närmare eftertanke – “Och det tackar jag dem för”.

  • Postad 2012-07-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen