Jazzhands

Giget

En live-intervju är det närmaste jag kommer ett gig. Jag har aldrig spelat något instrument, än mindre spelat i band men i mina yngre dagar spelade jag en del teater. Pet Shop Boys-raden Should I write a book or should I take to the stage…? skulle faktiskt kunna vara hämtad ur mitt liv.

Jag valde, som bekant, det första alternativet.

Men ibland längtar jag efter det jag inte valde, och en liten förnimmelse av hur det brukade eller kunde kännas får man om man intervjuar Peter Fonda på scen på Skandia.

Det vet jag för jag har gjort det. Jag har intervjuat flera på scenen på Skandia, inför publik. Ruben Östlund till exempel (intensiv, självgående) och Wong-Kar Wai (kort och koncis, uttrycker sig elegant).

En gång, det var faktiskt efter Wong-Kar Wai, så släcktes sedan salongen, filmvisningen började och jag smet ut. Stor blomsterkvast i famnen. Uppe i varv, samtidigt utmattad, nästan andfådd efter en timmes total journalistkoncentration (kolla på tiden, koll på frågorna, verka avslappnad). Finklänning eftersom det var prisutdelning. Och en filmisk tystnad i biografens absolut tomma korridorer, bara ekot av mina egna högklackade finskor.

Då kom känslan, den utmattade “efter giget”-känslan full av tomhet och längtan efter någon att ta emot mig.

Lika ensamt som det kändes då, lika bra kändes det att ha hejarklack på plats i salongen i år. Någonstans i mörkret, vimlet, alla huvuden. Någonstans där.

  • Postad 2012-11-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Filmisar

Det är filmfestivaltider och det betyder Mycket Att Göra. Varje år tänker jag att jag ska involvera mig mindre, bara vara gäst istället. Men så dyker något upp. Som att leda den här Podcasten till exempel. Och på lördag ska jag intervjua Peter Fonda.

Någonstans hoppas man ju också springa på this sexy mf som ju är i stan för att ta emot pris. Willem Dafoe alltså. Tidig crush från Mississippi brinner-tiden till och med. Gammal filmkärlek rostar aldrig etc.

Sen blir det film också förstås. Visningar. Som den här, troligtvis årets bästa svenska. I morgon ska jag se en svettig Philip Seymor Hoffman värva Joaquin Phoenix till sin sekt. Kan bli grymt.

Parfymer och skönhet i all ära men film och teve känns nog ändå som mitt rätta element.

Hur löser vi det här?

  • Postad 2012-11-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Min morgon

…började tidigt. Eftersom jag var gäst i Morgonpasset i P3. Pratade old school tv-underhållning. När jag är med i radio har jag alltid ena hörluren på örat och andra liksom utanför örat (bildbevis). Känns tuffare, man får mer kontroll. Men ser ju å andra sidan rätt keff ut, inser jag nu.

  • Postad 2012-11-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Bonderapporten: breaking news!

Veckans Bonde söker fru bjöd faktiskt på något av ett “breaking news“-moment. Och då syftar jag inte i första hand på Klas utröstning av Ulrika som ju resulterade i inte bara tårar utan fullständig chock (briljant ljudsatt till tonerna av Broder Daniel).

Den stora överraskningen kom snarare med Sven-Arne, som ju tidigare irriterat inte bara tittare utan också sina utvalda kvinnor med att hålla tillbaka, uppträda helt utan känslor och att med inte ens en blick förmedla längtan, lust eller någonting i närheten av dessa ändå hyfsat allmängiltiga saker. Hans taktik har sett ut ungefär så här:

Vilket ändå lett honom till detta:

Då ger Sven-Arne, så här åtta avsnitt in i säsongen, en inblick och bakgrund och en faktiskt hyfsat fullgod förklaring till hans beteende.

Det hela handlar om en uppslitande skilsmässa för 3,5 år sedan. Han kände sig bränd, minst sagt. Förhållandet verkar varit hans enda erfarenhet av relationer och det har satt sina spår. Faktum är att skilsmässan gav honom ett brustet hjärta – på riktigt! Hans artärer förstorades, troligtvis av stress.

Vad detta gör är ju å ena sidan att både publiken och kvinnorna får en större förståelse för hans krampaktiga blyghet och i det närmaste absurda neutralitet. Men det får tyvärr också två andra resultat:

1. Ett visst carte blanche för honom att fortsätta få men inte ge, så att säga.
2. Att kvinnornas tanke och romantiska idé om att bakom hans blyghet döljer sig en enigma, eller i alla fall känslor som vill komma ut men bara kan göra det med rätt dam, får ny fart. Detta kan vara en vansklig sak och bädda för besvikelse.

En annan intressant reaktion blir ju också denna, att de tre kvinnorna plötsligt sammansvetsas i sin sympati för Sven-Arne och börjar mer och mer se ut som “sister wives” än tre individer och konkurrenter:


Det är ändå såklart rätt väg att gå av Sven-Arne och kanske, förhoppningsvis, startar det en reaktion hos honom att våga mer.

Hos Johan var det inte mycket nytt under bondgårdssolen. Noteras kan att det i detta avsnitt förekom minst lika mycket bjudsprit som i valfritt Ensam Mamma-avsnitt. Johan tog för sig av både drycken och kvinnorna.

Oroande är dock att alla tjejerna gillar Johan, vilket nyttjas å det starkaste av Johan själv. När en av brudarna säger så här:

…medan en annan har den här uppfattningen:

…så blir man lite orolig för deras späda hjärtans skull. Men det kanske man inte behöver vara med tanke på att en viss medvetenhet ändå också verkar florera bland i alla fall någon av tjejerna:

 

Toppkillen Klas skickade hem Ulrika och drabbades av omedelbart dåligt samvete. Men det botade han genom att gå på rockabillydans!

Tjejerna klädde upp sig och jag ser ett potentiellt drama då det bara är två kvar på Klas bondgård nu och han tycker nog, ärligt talat, lika mycket om dem båda två, pojkflickan Sandra som också gillar att meka med moppe och den lugnare, mer moderliga Sanna.

Jag menar, se bara blicken här nedan. Är det inte av en kär man så säg? Kan bli trubbel. Han har också förklarat handfast och rejält att i fråga om detta måste han “tänka med hjärnan också”, inte “bara hjärtat”.


Kamelbonden Bengt har väl ett liknande problem när han nu har tre damer kvar varav två ytterst färgstarka som han uppenbarligen gillar. I likhet med Johan är Bengt väldigt flirtig med sina damer, i synnerhet de två favoriterna som är de kanske mest sexuella i hela programmet. Sensuella skulle man väl kunna kalla dem men deras anspelningar, öppna sexuella inviter och signaler gör dem till mer än så. Och Bengt är inte sen att svara med samma kort.

När det är dags för kameltur (hur kan detta tillfälle inte infunnit sig tidigare?) kör han skön, sinnlig beduinstil varvat med sin egen hemmasnickrade poesi och får absolut gensvar.

Men intressant är att kvinnorna har så olika uppfattning om vad Bengt gillar och vill ha. Den mer blyga av de tre anser att med säkerhet att han vill ha en rivig, kavat, självständig och öppenhjärtlig kvinna med mål i mun. Medan kvinnan som är just sådan hävdar motsatsen, också med största övertygelse:

Alltså är inte Bengt och hans damer själva sinnesbilden för “mogen kärlek”?

Som alltid är det ändå han som står för de riktiga cliffhangersen inför kommande avsnitt som självklart inte kan sändas snart nog:

  • Postad 2012-11-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Jazzhands-exklusivt! Intervju med kulturjournalisten Niklas Eriksson, fd klasskamrat med Bonde-Klas!

Innan vi går in på kärnan i denna intervju måste jag fråga dig Niklas, kulturjournalist och fd filmkritiker: Hur reagerar du när du hör att Bonde-Klas totalkrossat någons hjärta?
– Jag reagerar med bestörtning, naturligtvis. Det var ett oerhört dramatiskt avsnitt. Att Ulrika skickades ut till tonerna av Broder Daniel och sedan, får man förmoda, med iltransport till närmaste psykakut, var starkt.

Men kunde han fortsatt träffa Ulrika?
– Klas har ju haft en robust bondgård i hela sitt vuxna liv. Gått upp 5.30 och fyllt på diesel. Sådana saker. Då blir man ju lite skärrad när det från ingenstans dyker upp en emomänniska som kräver att omedelbart få avla 10 barn med en. Det har jag förståelse för.

Men han var ingen hjärtekrossare som ung?
– Nej, det skulle jag inte lyfta fram som något av hans mer utmärkande karaktärsdrag. Klas var en gladlynt ung man som primärt var intresserad av mopeder och verktyg.

Niklas, du sitter ju faktiskt på oerhört värdefull bakgrundsinformation om Bonde-Klas, ni har alltså gått i samma klass?
– Bonde-Klas är ju det ofrånkomliga nicknamet nu, men faktum är att han alltid kallats det. Vi gick i en beigemurrig högstadieskola där det max (max!) fanns fem personer med någon slags koppling till bondgårdar. Under de tre år jag hade förmånen att gå inte bara i samma skola utan i samma KLASS, kan jag inte påminna mig att han någonsin blivit omnämnd med något annat namn än “Bonn-Klasa”. Vi befinner oss ju i den östgötska myllan här.

Hade han kompisar?
– Ja, ett par tre stycken vänner hade han. Samtliga dudes. Samtliga djupt intresserade av jordfräsar, sågmaskiner och trimning av olika farkoster.

Vad hade han för kläder, hur såg han ut? Utmärkte han sig i skolan/ämnena på nåt vis? Var han bra på gympa?
-När han gjorde saker som han fann lågprioriterade, som att sparka på en boll, lära sig vad potatis heter på tyska osv., hängde det hela tiden en osynlig pratbubbla över honom: “Hahaha, det här är så otroligt meningslöst!!!!!”. Jag har spelat fotboll med Klas. Många gånger. Det var en syn för gudar.

En väldigt utmärkande grej han har är ju frustandet och det skumt nervösa skrattet…är det en ny grej?
– Nej, verkligen inte. Det sitter i Bonn-Klasas DNA. To no surprise för Bonde söker fru-tittare: Under större delen av de här tre åren skrattade han. Jag skulle säga hela tiden. Han gjorde ett kort avbrott när han sov. Jag är också tveksam till om det är så mycket av ett nervöst skratt. Han skrattar på originals vis. Glatt, uppriktigt, konstigt – och oerhört fysiskt.

På förekommen anledning måste man ju fråga hur han var med damerna?
– Jag tror med Klas, och här spekulerar jag förstås, var det inget problem att han helt saknade kontakt med damerna. Det fanns inte på att göra-listan. Därför var det förstås logiskt och vackert att han nu, nästan två decennier senare, plötsligt inser: FUCK JAG MÅSTE BÖRJA TRÄFFA BRUDAR!!! och ställer upp i Bonde söker fru. Jag använder orden “ställer upp” för det handlade naturligtvis aldrig om han han “blev antagen”. Han är en no-brainer för varje casting-chef. Det var för individer som Bonde-Klas som programkonceptet över huvud taget togs fram. Det är som att fundera på om det är okej att ta med sig Robyn till Strand. Hon ska nog komma in.

Något du vill tillägga här?
– Ja, jag vill också direkt klargöra att Bonn-Klasa var, och alldeles tydligt fortfarande är, en djupt älskvärd person. Rätt smart, bara den rätta peppen fanns där. Därmed inte sagt att han var killen man tog med när det skulle utövas idrott, strandhånglas, diskuteras Hunters & Collectors-b-sidor eller vad som nu försiggick utanför jordfräsvärlden. Jag skulle inte säga att han hade autistiska drag, inte alls, däremot har jag nog aldrig i hela mitt liv träffat en person med så genuint ointresse för rådande ideal och intressesfärer. Och det härliga som man hela tiden måste återkomma till när det gäller fenomenet Bonde-Klas: Han var så hundraprocentigt, närmast stoiskt, fine med att det var så.

 

  • Postad 2012-11-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen